Klockan är nu fem i tolv. Ett viktigt kulturarv riskerar att gå förlorat om inget görs skyndsamt. Jag tänker på det flytande kulturarvet i form av segelfartyg och på viktiga kust- och skärgårdsmiljöer. Akuta räddningsinsatser skulle behövas på flera områden.
Den engelska kuttern ”Lord Nelson”, byggdes 1885 och kom till Sverige 1899. Den skulle behöva få sitt skrov renoverat redan denna vinter. Att få fartyget segeldugligt igen, beräknas kosta ca 7 miljoner kronor. Att renovera skrovet upp till däck – den mest akuta insatsen – går på ca 2 miljoner kronor. Dessa pengar skulle Strömstads maritima förening behöva för att förhindra ett fortsatt förfall. Föreningen har i flera år sökt medel utan framgång. De pengar man lyckats samla in har gått åt till utgifter för att hålla skutan flytande. Nu måste den tas upp på slip.
Lika illa är det med det äldsta i Sverige existerande fartyget i trä, ”Ricktor”, byggt ca 1830 vid norra Vättern. Sedan i juni i år bidar hon sin tid stående på botten. Innan skrovarbete kan komma i gång måste hon bärgas. I skrovet finns fortfarande inbyggt ursprungsvirke, även om hon genomgick en stor förbyggnad på 1890-talet. Med sin långa historia, och de förändringar som skett i skrovet, kan hon sägas utgöra ett gott stycke sjöfartshistoria. Medelsbehovet är på 4–6 miljoner kronor.
Två andra viktiga fartyg i detta sammanhang är ”Mina” i Lidköping, byggt redan 1876 och näst äldst i Sverige, och den tvåmastade skonaren ”Äran” i Stockholm, byggd 1902. Mycket skrovarbete har utförts på båda men renoveringen har stannat upp på grund av brist på medel. Listan skulle kunna göras längre men dessa exempel visar tydligt på behovet av ekonomiskt stöd för att inte viktiga länkar i skeppsbyggnadskonstens och sjöfartens historia ska gå förlorade.
Längs kusterna, i skärgårdsbyarna, vid ångbåtsbryggorna och vid de gamla skeppsvarven, finns i dag miljöer och byggnader som riskerar att helt förfalla om inget görs. Det kan gälla halmtäckta timrade sjöbodar och dokumentation i form av arkiv och mindre samlingar som skingras för vinden om inte medvetenheten och de ekonomiska resurserna förstärks.
Under senare år har glädjande nog resurser och kunnande för de nödvändiga skepps-timmerarbetena byggts upp. Några varv som till helt nyligen byggt fiskefartyg i trä har nu arbete med att renovera skolsegelfartyg. Både på Beckholmen i Stockholm och i Gamlebyviken har varv för bl.a. dessa ändamål etablerats. Det som saknas är ekonomiska resurser.
I Sverige finns i dag ett litet stöd, som infördes för några år sedan, på en halv miljon kronor per år för bevarande av särskilt värdefulla segelfartyg. Detta räcker inte alls till för behoven och är dessutom alldeles för begränsat i sin inriktning. Vad Sverige skulle behöva är ett kustkulturstöd efter norsk modell, där inte bara fartyg utan också de speciella miljöerna, får ökade möjligheter att bevaras för framtiden. Det norska kustkulturstödet uppgår i dag till 5–7 miljoner kronor om året. Ett liknande stöd bör snabbutredas och skyndsamt införas i Sverige.
Varje segelfartyg – från tiden före eller kring sekelskiftet – som är i drift är ett viktigt flytande kulturarv. Bakom driften ligger ofta ett ofantligt ideellt arbete. I dag seglar cirka 60 skutor. Införs ett kustkulturstöd enligt föreslagen modell skulle de seglande skutorna kunna bli fler. Ett sådant stöd skulle öka attraktionen i dagens skärgårdsmiljöer och därmed bli ett viktigt bidrag till en levande skärgård. Inte minst skulle det förstärka de satsningar på turism som görs i en rad skärgårds- och kustkommuner.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en skyndsam utredning om införande av ett kustkulturstöd.
|
Per Sundgren (v) |
Charlotta L Bjälkebring (v) |