1 Sammanfattning
2 Inledning
3 Kulturpolitik inför 2000-talet
4 Barnkultur
5 Synliggör kvinnorna i kulturpolitiken inför år 2000
6 Folkbildningen
6 .1 Vilken roll kan folkbildningen spela idag?
6 .2 Delaktighet i kulturlivet
6 .3 Social betydelse
7 Mångkultur
8 Publikarbete
9 Kulturarvet
10 Film
10 .1 Nytt filmavtal
10 .2 Film i hela landet
10 .3 Visningsfrämjande stöd
10 .4 Regionala filmcentra
10 .5 Regional filmproduktion
11 Kulturens samhällsbetydelse
12 Kulturen i regionalpolitiken
13 Kultur skapar sysselsättning
14 Kultur i hela landet
15 Regionala utvecklingsplaner för kulturen
16 Kulturturism
17 Hemställan
I denna motion tar vi upp kulturens betydelse för en rad olika samhällsområden. Förutom kulturens självklara egenvärde handlar det om demokrati och identitet, vårt arv och vår historia, om barns och ungdomars utveckling, arbetstillfällen, turism, regional och lokal utveckling, företagande, integration och mångkultur, delaktighet och hälsa. Vi menar att satsningar på kultur är samhällsekonomiskt lönsamma och ger många positiva bieffekter. Kulturhuvudstadsåret bör vara avstampet för att göra Sverige till ett än mer utvecklat kulturland. Alla människor i landet ska kunna ta del av ett levande kulturliv, och barn och ungdomar ska prioriteras.
Centerpartiet har länge framhållit att en växande andel av all kulturverksamhet i kulturinstitutioner ska inriktas mot barn och ungdomar. Vi anser att 25% av resurserna av kulturanslaget bör öronmärkas till kultur för barn och ungdom.
Den nya kulturpolitiken ska leda oss in i det nya årtusendet, och Centerpartiet anser att den måste innehålla tydliga signaler om att kvinnors historia och kulturella gärningar ska synliggöras. Centerpartiet anser att ett landsomfattande projekt med uppgift att belysa och framhålla kvinnans roll och betydelse i kulturlivet bör genomföras.
Det mångkulturella samhället måste främjas genom möten mellan gamla och nya svenskar och mellan svensk kultur och kultur från andra länder. Vi tror inte att det behövs en ny byråkrati för att uppnå detta utan det ska ske i alla myndigheter och institutioner. Kulturen skall finnas i vardagslivet i folkrörelser, föreningsliv, på arbetsplatser och i bostadsområden etc. Centerpartiet anser inte att förslaget om att inrätta Forum för världskultur bör genomföras, varför vi yrkar avslag på regeringens förslag.
De medel som föreslås bör i stället via Statens kulturråd fördelas till internationellt samarbete och till mångkulturellt arbete i Sverige.
Kulturen är det liv vi lever. Kulturen är kittet i varje samhälle. Kulturen är en aspekt på tillvaron. Kulturen är själva grunden för mänsklig utveckling, demokrati och mänsklig värdighet.
I kulturen finns ofta ett ifrågasättande, en kritik och debatt av värderingar, företeelser och tendenser i samhället. Kulturella uttryck uppstår ofta som motrörelser mot det etablerade. Kulturen öppnar nya perspektiv, vänder på synsätt och kombinerar ofta kunskaper från olika fält på ett nytt sätt. Den ger människor perspektiv på tillvaron. Genom olika kulturella uttryck kan vi lära oss att se saker på ett nytt sätt. Våra erfarenheter gör att vi ser världen genom ett visst filter; man observerar vissa saker och inte andra och ofta på ett visst sätt. Kulturen ger medel för människor att uttrycka sin mening, att påverka och förändra. Inom kulturens sfär finns både fakta och argument, uttrycksmedel och scener för agerande.
Genom att fler och fler materiella behov tillgodosetts betonas de immateriella värdena. Livskvalitet blir viktigare än enbart ekonomisk levnadsstandard. Vår välfärd beror inte bara på tekniska och ekonomiska faktorer. Det handlar i lika hög grad om ett inre välbefinnande. Genom att själv få skapa och låta åsikter och känslor få komma till uttryck får människan utlopp för sin kreativitet. I Unescos rapport Vår skapande mångfald skriver man följande om kreativitet: ”Begreppet kreativitet måste därför tolkas fritt och inte bara hänföras till konstens område, utan också till problemlösning i alla upptänkliga sammanhang. Kreativitet hör långt ifrån enbart samman med konstarterna, utan har avgörande betydelse för industri och handel, för utbildning och social utveckling.” Människan förfogar över många uttrycksmedel, många språk. Ju fler språk, desto rikare uttrycksmöjligheter för fantasi och kreativitet. När uttrycksmedlen är många blir också debatten rik på nyanser, livfull och engagerande.
Riksdagen fattade år 1996 beslut om en ny kulturpolitik med Centerpartiets aktiva medverkan. Efter en omfattande behandling i kulturutskottet fastställdes nya mål för kulturpolitiken:
Att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den.
Att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande.
Att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar.
Att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället.
Att bevara och bruka kulturarvet.
Att främja bildningssträvanden samt.
Att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.
Dessa mål ska ligga till grund för de beslut som kommer att fattas under kommande år.
Centerpartiet anser att det är viktigt med en långsiktig kulturpolitik som samtidigt ger utrymme för nya lösningar, nya idéer och nya organisationsformer. I grunden måste den kulturella infrastrukturen med institutioner och myndigheter finnas och ges möjlighet att verka. I en tid med snabba förändringar och en ökande inriktning mot mer kortsiktiga projekt för förnyelse och utveckling är det nödvändigt att balansera med den kompetens och kontinuitet som finns i bas-verksamheten. Detta bör ges regeringen till känna.
Kultursektorn har under 90-talets besparingstider i stort sett fredats från neddragningar. Vissa år har t.o.m. nominella ökningar skett. Det bör i sammanhanget påpekas att kulturbudgeten omfattar en ringa del av statsbudgeten. De flesta kulturinstitutioner har en mycket snäv ekonomi beroende på kostnadsökningar, löner, lokalhyror etc. Antalet goda kulturprojekt ökar kraftigt varför konkurrensen om tillgängliga medel från Statens kulturråd och Stiftelsen Framtidens kultur är mycket hård. Arbetslösheten bland kulturarbetarna är mycket hög. Kommunsektorns snäva ekonomi har medfört nedskärningar i kultursatsningar både när det gäller den egentliga kulturverksamheten och kulturen i skolan.
Kulturens betydelse för en rad olika samhällsområden beskriver vi ganska utförligt i denna motion. Det handlar, förutom om kulturens självklara egenvärde, om demokrati och identitet, arbetstillfällen, turism, regional och lokal utveckling, företagande, integration och mångkultur, delaktighet och hälsa. Med utgångspunkt från detta menar vi att det finns starka skäl att statens satsning på kultursektorn ska öka inför 2000-talet. Den stora kulturmanifestation som kulturhuvudstadsåret 1998 kommer att innebära bör vara avstampet för att göra Sverige till ett ännu mer utvecklat kulturland.
De medel som nu avsatts för Kulturhuvudstadsåret bör permanentas och kunna fördelas till uppföljande kulturprojekt i hela landet. Enligt vår uppfattning bör de medel som idag går till kultursektorn via AMS tillfalla kultursektorn. I enlighet med vad vi anför i denna motion finns det skäl att höja ramen till kultur inför 1999 för att dels säkra kulturinstitutionernas verksamhet, dels ge större möjlighet att stödja regionala och lokala initiativ inom kulturområdet. Vi avser att återkomma med preciseringar vad gäller budgetförslag inför 1999 i detta avseende.
Det finns idag en positiv attitydförändring när det gäller att sätta in kulturen i ett regionalt perspektiv. Det finns ett samhällsintresse som bygger på en ny och annorlunda medvetenhet om kulturens roll för människors välbefinnande, som ser kulturen och kulturmiljön som en drivkraft för bl.a. en ekonomiskt hållbar och väl förankrad utveckling. Att värna det lokala kulturarvet ger en bas för integration i en vid gemenskap. En av de största utmaningarna för den svenska kulturpolitiken är att fler ska kunna delta i kulturverksamheter av olika slag. Kulturpolitiken ska inte bara användas till den professionella konstnärliga verksamheten. Den måste vara bredare än så.
Kulturen finns i dag integrerad i många sektorer. Men det finns trots detta mycket kvar att göra, inte minst när det gäller att öka samspelet mellan kulturpolitiken med politiken på andra samhällsområden. Kulturpolitiken fungerar inte isolerat i en speciell sektor. Kulturpolitiken påverkar de flesta politikområdena och den blir också mest effektiv om den integreras med andra politikområden.
Centerpartiet har länge ansett att barn- och ungdomskultur är ett viktigt område som måste prioriteras. Det handlar inte bara om att barn och ungdomar ska ses som konsumenter av en kultur skapad av vuxna. Barn- och ungdomskultur är lika mycket att uppmuntra barns och ungdomars eget skapande. Barn- och ungdomskultur ska inte diskrimineras i förhållande till vuxenkulturen.
Barnets iver att upptäcka, känna och uppleva med sina sinnen och skapa med sina händer måste få utrymme. Därför är det så viktigt att erbjuda barn och ungdomar en rikare kulturmiljö och förbättra deras möjligheter till eget skapande. Barn behöver stimulans och upplevelser för att lära sig nya begrepp och utveckla ett levande och mångskiftande språk. Barn måste få utvecklas genom fantasi och skapande.
Nödvändigheten av handens och hjärnans samspel, av teori och praktik, av skapande och inlärning, är en förutsättning för att kunna utvecklas som individ. Kulturen som estetiskt uttryck är inte något som barn med möda måste lära in. Förutsättningarna finns där redan från födseln som ett spontant och nyfiket förhållningssätt och ett starkt behov av kommunikation.
Skapande verksamhet kan för många barn och ungdomar vara oerhört betydelsefull. Med kulturens hjälp kan man bearbeta konflikter och formulera kritik som behöver komma fram. Att vara en del i ett skapande arbete. Att få utlopp för sina känslor och tankar, att få tillfälle att känna igen sina och andras problem, att få vara betydelsefull. Konsten och kulturen kan hjälpa oss att få motbilder att sätta upp mot det som tycks omöjligt att förändra och förhindra. Att återerövra tilliten till människor.
De som är väldigt kreativa och inte får något utlopp för sin kreativitet, vänder den till en destruktivitet. Och då blir alla de där sångerna man aldrig fick skriva, tavlorna man aldrig fick måla till sönderslagna fönster och nersparkade människor i stället.
(Lasse ”Ali Hussein” Lindroth.)
DOGGE i rappgruppen Latin Kings från Alby har sagt ”Hade vi inte haft musiken hade vi varit kriminella”.
”Barn har 100 språk men berövas 99”. Vi måste inse att människor har olika sätt att uttrycka sig. För en del är ordet det främsta redskapet, för andra är det rörelse, tonen eller bilden. Om man kan uttrycka sig på många sätt växer man och utvecklas till en mångsidig människa – minskar uttryckssätten reduceras också människan och blir förkrympt och uttryckslös. Vi vill dock understryka att kultur för barn och ungdomar har ett självklart rättighetsperspektiv. Kulturen som skapas av barn och ungdomar får naturligtvis inte reduceras till en behandlingsmetod eller bara vara en förebyggande insats.
I barnkonventionens artikel 31 står: ”Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.”
Enligt barnkonventionen har vi skyldighet att tillgodese barnets rätt till kultur och rätt till att delta i konstnärligt och kulturellt skapande.
Sverige har generellt sett hög kvalitet på kulturutbudet. Vi har t.ex. barnlitteratur i världsklass. Sedan 1940-talet har vi en stark barnteatertradition. Flera museer har också särskild anpassad verksamhet för barn. Bredden på vår musikundervisning och våra musikskolor sägs vara enastående i världen. Det har också vuxit fram nya former av kulturaktiviteter. T.ex. har antalet musikhus med repetitionslokaler för rockband ökat.
Barns och ungdomars möjlighet att ta del av litteratur, teater, dans, musik etc. har dock minskat. Under 1990 har stora nedskärningarna gjorts ute i kommuner och landsting. Och detta samtidigt som stora nedskärningar gjorts i verksamheter där barn och ungdomar finns som skola och barnomsorg. Större barngrupper, större klasser samt mindre personal och ekonomiska möjligheter har gjort att barnens kontakt med kulturaktiviteter saknas på många håll. Besöken på konsthallar, museer, bibliotek och inköp av teaterföreställningar har minskat.
En knapp tredjedel av kommunerna har en konsthall eller ett konstmuseum. Ett tjugotal kommuner kan erbjuda bild- och formverksamhet vid en kulturskola eller barnkulturcentrum. (enligt SOU 1997:116). Även regeringen skriver i budgetpropositionens kulturbilaga ang skolbesök på museer: ”En generell tendens mot ett minskat antal skolbesök kan utläsas även om vissa museer ligger kvar på samma nivå eller t o m ökar. Minskningen beror delvis på omprioriteringar men sannolikt även på minskade resurser inom skolans område.”
Centerpartiet har länge framhållit att en växande andel av all kulturverksamhet i kulturinstitutioner ska inriktas mot barn och ungdomar. Som exempel kan nämnas att i
Danmark har man lagstiftat om att 25 % av anslagen till filmproduktionen ska riktas till barn och ungdomar. Man har också lagstiftat om att 25 % av produktionsmedlen till teater ska gå till barn och ungdomar och att landets kommuner ska subventioneras med 50 % av kostnaderna vid köp av teaterföreställningar för barn och ungdomar. Det danska Kulturministeriet har också ett rådgivande utskott för barn- och kulturfrågor för att koordinera, informera och följa utvecklingen inom området. Finland har en rad olika lagar på kulturområdet, t.ex. lagen om grundundervisning i konst samt lagen om kommunernas kulturverksamhet. I Finland finns särskilda konstskolor i mer än hundra kommuner.
Centerpartiet anser att 25 % av resurserna av kulturanslaget bör öronmärkas till kultur för barn och ungdom. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma med förslag om detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Det krävs också större flexibilitet hos kulturinstitutionerna, organisationer, museer etc. Det borde vara naturligt och ingå i deras planering att dels satsa på barn- och ungdomsföreställningar, utställningar etc., dels att bedriva en del av verksamheten ute i de miljöer där barn och ungdomar befinner sig. Kulturen ska finnas i vardagsmiljön. Det är i det dagliga livet som intresset kan väckas. För att nå de långsiktiga effekterna måste vuxna vara mer lyhörda för barns och ungdomars önskemål samt låta barn och ungdomar själva delta i planeringen och utformningen av verksamheten.
I förra årets kulturproposition betonade regeringen vikten av barn och ungdomars deltagande i kulturlivet och framförallt att deras eget skapande bör prioriteras. Det var dock en stor brist att man i sammanhanget helt glömt bort barnomsorgens och skolans roll i barns och ungdomars möte med kultur och estetisk verksamhet. Med den centrala roll som skolan och barnomsorgen har för barn och ungdomar är dessa de två viktigaste institutionerna i samhället för att nå ut till barn och ungdomar. Sedan 1995 finns det en arbetsgrupp, Kultur i skolan, som ska arbeta i tre år med kulturfrågorna i skolan och hur man kan vidareutveckla verksamheten. Arbetsgruppen är ett samarbete mellan Kultur- och Utbildningsdepartementen.
Den nya kulturpolitiken ska leda oss in i det nya årtusendet, och Centerpartiet anser att den måste innehålla tydliga signaler om att kvinnors historia och kulturella gärningar ska synliggöras. Det är helt nödvändigt inför den nya framtiden, som årtusendeskiftet symboliserar, att kvinnoperspektivet blir lika tydligt som mansperspektivet inom alla samhällsområden, varav kulturen är ett. Strukturer i samhället som inte förmår ta tillvara kvinnoperspektivet lika bra som mansperspektivet bör inte höra hemma i det nya årtusendet.
Dagens situation är inte bra. Kvinnorna, deras roll och betydelse, saknas ofta när olika företeelser beskrivs ur ett historiskt perspektiv. Kvinnorna är osynliga i skolans historieböcker och de är osynliga på museerna. Flickor får redan i tidiga år klart för sig att det har nästan inte funnits några kvinnor som varit så betydelsefulla att de, eller det de gjort, är värt att avbilda, beskriva eller visa upp. Denna situation är givetvis helt orimlig. Lägg till detta förhållandet att det är kvinnorna som är de stora kulturkonsumenterna och likaså de stora kulturbärarna.
Kvinnor har uppmärksammat denna situation i många länder. I USA uppstod för drygt tio år sedan Guerilla Girls som en protest mot att så få kvinnliga konstnärer fanns representerade vid konstutställningar. Vid en internationell utställning var endast nitton av de hundrasextiofem deltagande konstnärerna kvinnor. I Sverige har flera lokala initiativ tagits för att lyfta fram kvinnokulturen men fler behövs.
En av de största utmaningarna inom historie- och museisfären torde vara att synliggöra kvinnornas historia. På ett genomgripande sätt måste vi se till att kvinnoperspektivet blir lika synligt som mansperspektivet. Centerpartiet anser att ett landsomfattande projekt med uppgift att belysa och framhålla kvinnas roll och betydelse inom kultursektorn bör genomföras. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser att folkbildningen har en stor betydelse för att öka delaktigheten i kulturlivet. Särskilt betydelsefullt är det att folkbildningen kan erbjuda människor en aktiv och skapande roll i kulturlivet, liksom att slå bryggor mellan amatörer och professionella kulturutövare. På de allra flesta ställen är det just studieförbunden som är garanten för det lokala arrangörsskapet inom kulturen och en kulturverksamhet spridd i hela landet. Varje år deltar hela 1,5 miljoner svenskar i studiecirklar (2,9 miljoner deltagare). 75 % av alla svenskar i åldern 18–75 år har någon gång deltagit i en studiecirkel. En större andel kvinnor än män är högaktiva, d.v.s. de har deltagit i mer än åtta studiecirklar de senaste tio åren.
Ser man tillbaka historiskt kan man konstatera att folkbildningens roll varit som viktigast i tider av stora samhällsomdaningar. När idéerna om folkupplysning växte fram i början av förra seklet ledde detta till såväl den allmänna folkskolan som de första bildningscirklarna. Kring sekelskiftet, när folkrörelserna föddes och utvecklades, blev folkbildningen ett viktigt instrument för att ge medlemmarna kunskaper och kraften att göra sin röst hörd i samhället. Folkbildningens främsta syfte vid den tiden var att sprida upplysning och bildning för att höja bildningsnivån och stärka demokratin. Det handlade om allmänbildning och kunskap om medborgerliga rättigheter.
6.1 Vilken roll kan folkbildningen spela idag?
När vi idag upplever stora och oerhört snabba förändringar i samhället har åter folkbildningen en huvudroll. Inte bara som utbildningsplats för att få nya kunskaper, höja bildingsnivån, förstå sammanhang och få helhetsperspektiv; utan också som mötesplats för att diskutera och påverka vad som händer runt omkring oss. Då behövs folkbildningspedagogiken och folkbildningens arbetsformer mer än någonsin.
I SOU 1996:159 ”Folkbildningen – en utvärdering” (SUFO) har en noggrann och oberoende utvärdering och uppföljning av studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet gjorts. Sammanfattningsvis bekräftar betänkandet den viktiga uppgift som svensk folkbildning har. SUFO konstaterar:
Folkbildningen står i god överensstämmelse med de statliga målen för bidragsgivningen.
Folkbildningens omfattning svarar väl mot vad staten kan förvänta sig.
Studiecirklarna och folkhögskolorna rekryterar fler deltagare med kort utbildning än annan vuxenutbildning.
Studieförbunden lyckas väl med att rekrytera deltagare med funktionshinder.
Studiecirklarnas deltagare har till övervägande delen mycket positiva erfarenheter av dessa. 92 % av deltagarna finner studiecirkeln vara en bra studieform, och 83 % anser att de gett de kunskaper man förväntat sig. Häften av deltagarna påpekar att det är diskussionerna i studiecirklarna som man anser värdefullast.
Studiecirklarna har en viktig social funktion och är en lyckad studieform speciellt för dem som inte trivs med den traditionella skolans arbetsformer.
Kommitténs slutsatser är nu föremål för remissbehandling och kommer sedan att ligga till grund för en folkbildningsproposition våren 1998.
Det är viktigt att stat, landsting och kommuner underlättar medborgarinflytande och delaktighet. En strategi såväl för livslångt lärande som för social gemenskap och demokratisk delaktighet med aktiva medborgare bygger i hög grad på en stärkt folkbildning med en mångfald studiecirklar, kurser och kulturarrangemang i studieförbund och folkrörelser. För Centerpartiet är detta ett viktigt motiv för en nationell, sammanhållen och generell folkbildningspolitik.
Det förutsätter också en medveten prioritering av detta område inom landsting och kommuner. Det är oroväckande att många kommuner kraftigt har reducerat stödet till folkbildning och föreningsliv och därigenom också försämrat förutsättningarna för demokratin och medborgarnas delaktighet. Det finns exempelvis en kommun som helt tagit bort stödet till den fria folkbildningen. Mot bakgrund av den utveckling som sker bör riksdagen slå fast att det bör finnas ett nationellt ansvar för att stödja folkbildningen. Det innebär inte att staten ensam skall ha hela ansvaret för folkbildningsverksamheten, utan att ett tungt ansvar för denna nationella politik också åvilar landsting och kommuner. Regeringen bör tillsammans med Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet följa hur man lever upp till detta ansvar i hela landet.
Detta bör ges regeringen till känna.
Folkbildningen har en mycket viktig roll för att öka delaktigheten i kulturlivet. På de allra flesta ställen i Sverige är det studieförbunden som är garanten för det lokala arrangörsskapet inom kulturen, och därmed också för förverkligandet av samhällets mål om en kulturverksamhet spridd i hela landet. Utöver en omfattande och viktig estetisk studiecirkelverksamhet med årligen 135 000 studiecirklar arrangerar studieförbunden varje år över 140 000 kulturarrangemang med över 14 miljoner deltagare.
En viktig hörnpelare i statens kulturpolitik bör vara att främja bildningssträvanden genom att:
uppmuntra människor att skaffa sig nya kunskaper och erfarenheter utöver vad som krävs för deras yrkesroller,
uppmuntra människor att verka i grupper och inom föreningar och organisationer som i demokratisk anda tillvaratar och utvecklar deras värderingar, idéer och ideologiska ställningstaganden,
ge människor medel att uttryck sin mening, påverka och förändra,
särskilt stimulera folkbildningsträvanden bland människor med kort grundutbildning,
skapa förutsättningar för människor att odla sina specialintressen.
I de statliga kulturpolitiska målsättningarna ingår också, efter förslag av bl.a. Centerpartiet, målet att kulturpolitiken ska främja bildningssträvandena. Det är viktigt att detta mål också lyfts fram och utvecklas i den kommande folkbildningspropositionen, även om just folkbildningens roll inom kulturpolitiken inte varit föremål för utvärdering inom SUFOs ram.
Den sociala aspekten i studiecirkelverksamheten är ett viktigt motiv för samhällets stöd till folkbildningen. Att kunna umgås, arbeta och fungera i grupp är en viktig förutsättning i ett demokratiskt samhälle. I den sociala gemenskapen kan självförtroendet växa vilket gör att ”jag vågar och vill”, vilket också är en förutsättning för utvecklande av kunskap och basen för ett aktivt medborgarskap. Den sociala rollen har även en betydelsefull folkhälsoaspekt.
Ett av de nya målen för den svenska kulturpolitiken är att främja kulturell mångfald. Det är ett mycket viktigt mål. Vi har idag ett mångkulturellt samhälle men ett mångkulturellt samhälle som inte fungerar bra. Främlingsfientlighet och rasism breder ut sig. Den allra viktigaste åtgärden för ökad förståelse, för delaktighet och integration är att svenskar och invandrare träffas på ett naturligt sätt. Kulturmöten och mångfald skapar en ny styrka och nya möjligheter. Att hitta en balans mellan integrering och acceptans är en stor utmaning. Att inlemma nya medborgare i samhället samtidigt som vi låter samhället utvecklas till följd av nya impulser från andra kulturer. Det är viktigt att ge stöd för egna kulturella uttryck men också att erbjuda delaktighet i det svenska samhället. Vi anser att både Kulturutredningen och Invandrarpolitiska kommittén behandlade frågan om kulturell mångfald på ett alltför summariskt sätt.
Förra året föreslog regeringen att ett världskulturhus i Stockholm skulle utredas. Världskulturhuset har nu i årets budgetproposition blivit till ett Forum för världskultur. Regeringen föreslår att ett Forum för världskultur ska inrättas med uppgift att stödja och samordna insatser för världskulturen. Forum för världskultur ska inledningsvis inrättas som en statlig kommitté med ledamöter från Riksutställningar, Riksteatern, Rikskonserter, Svenska Institutet, Svenska Filminstitutet, det kommande världskulturmuseet, samt Stockholms stad och Stockholms läns landsting. Vi är inte övertygade om att ett särskilt Forum för världskultur är det effektiva sättet att uppnå en fruktbar kulturell mångfald i Sverige.
Centerpartiet anser att det handlar om att ge alla konstnärliga institutioner ett uppdrag att främja kulturmöten. Det handlar också om att involvera hela föreningslivet mer än tidigare i den uppgiften. Genom att mötas i våra olika traditioner, seder och bruk uppstår spännande möten, inte minst för våra ungdomar. Regeringen skriver också i sin proposition: ”En viktig kulturpolitisk princip är att varje kulturinstitution tar ansvar för att bedriva en verksamhet som vänder sig till hela befolkningen. Redan nu har många institutioner och organisationer verksamhet med inriktning på andra länders kultur. Det är viktigt att dessa verksamheter utvecklas vidare på ett naturligt sätt inom ramen för institutionernas ansvarsområden.” Även i de kulturpolitiska mål som togs förra året tas denna fråga upp.
Förslaget om Forum för världskultur innehåller ingenting om de nya svenskarnas delaktighet eller om att stärka och utveckla fruktbara kulturmöten mellan svenskar och invandrare, vilket vi anser vara den viktigaste uppgiften av alla. Det förefaller vara ett uppifrån-projekt för att inte helt låta förra årets förslag om ett Världskulturhus rinna ut i sanden. När det gäller internationellt samarbete finns idag flera exempel på att institutioner har väl utvecklade internationella kontakter. Stockholms stadsteaters samarbete med Market Theatre i Johannesburg, Malmö Konsthalls samarbete med Nationalmuseet i Kapstaden, Göteborgs-symfonikernas omfattande och framgångsrika turnéverksamhet, länsmuseernas samarbete med motsvarigheter i Afrika är bara några exempel. Centerpartiet anser inte att förslaget om att inrätta Forum för världskultur bör genomföras varför vi yrkar avslag på regeringens förslag. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi anser att våra olika kulturinstitutioner kan förmågan att främja kulturell mångfald utan att det behöver gå via en ny byråkrati. De medel som föreslås bör i stället via Statens Kulturråd fördelas till internationellt samarbete och till mångkulturellt arbete i Sverige. Detta bör ges regeringen till känna.
Internationellt sett ligger Sverige på en hög nivå när det gäller delaktighet i kulturlivet. Varje år deltar ca tre miljoner svenskar i någon form av skapande kulturverksamhet, i studiecirklar eller annan bildningsverksamhet. Dubbelt så många besöker minst en gång per år någon konsert, teaterföreställning, bio etc.
För en del människor är kulturen en självklarhet medan det för andra är något man mer sällan ägnar sig åt. En av utmaningarna för svensk kulturpolitik är att fler ska kunna delta i olika former av kulturverksamhet. Vi menar inte att ökad delaktighet innebär att fylla salongerna med besökare utan det handlar mer om att utforma en verksamhet som berör fler.
Publikarbetet har inte varit speciellt prioriterat eller framgångsrikt. Därför behöverpublikarbetet hitta nya former. Hur når man då fler människor, hur får man en efterfrågan på konstnärligt arbete och hur utvecklar man kulturmöten? Kanske genom att på ett mer aktivt sätt profilera och målinrikta publikarbetet i sin helhet. Här kan studieförbund och olika föreningar vara en brygga mellan institutionerna och publiken. Som exempel kan nämnas Folkrörelsernas Konstfrämjande som fyller en viktig uppgift när det gäller att få fler att möta god konst. Att ha större flexibilitet när det gäller tider, enkla former att skaffa biljetter, möjlighet till delaktighet och påverkan. Att förlägga en del kulturverksamheter i vardagsmiljön, t.ex. på arbetsplatser och i bostadsområden, kan vara ett led i publikarbetet. Detta bör ges regeringen till känna.
I en värld där internationella och globala kontakter ökar och där avstånden genom allt snabbare kommunikationer minskar ur tidmässig synpunkt, får kulturarvet också en ökande betydelse.
Kulturarvet i vid bemärkelse är nämligen grunden för vår identitet, dels som individer men även i form av regional och nationell identitet. En positiv egen kulturidentitet är också grunden för respekt och förståelse för andra folk och andra kulturer.
Detta innebär att bevarandet och överförandet av vårt eget kulturarv är betydelsefullt och nödvändigt för vår syn på invandrare och deras kultur samt för insikten om det värdefulla i att Sverige är på väg att bli ett mångkulturellt samhälle. I detta mångkulturella Sverige måste givetvis också vårt eget kulturarv fortsättningsvis ha en dominerande ställning. För att de nya svenskarna ska kunna integreras på ett bra sätt i det svenska samhället är det viktigt att de får kunskap om vårt kulturarv och inte minst den nära historien.
Trots att ingen annan kulturyttring, med undantag för musiken, når så många människor som filmen, har denna inte alls fått samma ställning i det offentliga kulturlivet som andra konstarter. Det är enligt Centerpartiets uppfattning därför bra att det för filmen, genom förra årets riksdagsbeslut om kulturpolitiken, nu kan skapas ett liknande strukturbygge som det som så framgångsrikt genomförts på teater- och musikområdena under det senaste decenniet. För det är för filmen, precis som för övriga verksamheter på kulturområdet, nödvändigt att ha centralt, regionalt och lokalt samverkande strukturer till stöd för såväl det konstnärliga skapandet som för mötet mellan konsten och publiken. Detta har alldeles för länge saknats inom filmen.
I kulturpropositionen aviserade regeringen att den avsåg att ge Svenska Filminstitutet i uppdrag att dels ta fram ett underlag för ett nytt filmavtal, dels genomföra en kartläggning av kvalitetsfilmens spridning på film och video i Sverige. Dessa börjar nu bli klara och kommer inom kort att överlämnas till regeringen.
Från Centerpartiets sida ser vi med intresse fram emot att få ta del av dessa och det arbete som sedan vidtar med att förhandla fram ett nytt avtal. Vi vill på den här punkten för närvarande bara uppmana regeringen att bedriva arbetet skyndsamt så att en proposition kan föreläggas riksdagen i sådan tid att den kan behandlas under våren. I annat fall är risken stor att vi får ett liknande vakuum inom filmproduktionen som inför det nu gällande avtalet, eftersom producenterna kan ha svårt att planera innan avtalet är klart och godkänt av riksdagen. Detta bör ges regeringen till känna.
Även om TV- och videodistributionen påtagligt har ökat människors möjlighet till fler filmupplevelser kan dessa när det gäller ljud- och bildupplevelse och social samvaro inte mäta sig med den som erhålls på biograferna. Det är därför en viktig kulturpolitisk uppgift att se till att upprätthålla och utveckla biografen som kulturell mötesplats samt skapa förutsättningar för att fler människor får del av bioupplevelsen.
Årets budgetproposition avhandlar filmfrågorna ytterst summariskt, helt i enlighet med de principer om en bedömning för tre år i taget som antagits. Vi vill från Centerpartiets sida ändå peka på några av de prioriteringar som bör göras inom de ramar som tilldelas Svenska Filminstitutet. En sådan är angelägenheten av att människor i hela landet får tillgång till filmutbudet, i synnerhet utbudet av kvalitetsfilm. En klar markering av denna innebörd gjordes i förra årets kulturproposition och det är nu viktigt att detta följs upp av Svenska Filminstitutet och i de förhandlingar om ett nytt filmavtal som väntar. Vi menar att statens insatser när det gäller den visningsfrämjande verksamheten helt klart måste inriktas på detta.
Även när det gäller det visningsfrämjande stöd som ingår i Svenska Filminstitutets filmkulturella uppdrag är det angeläget att de inom detta område underförsörjda orterna särskilt prioriteras. Vi vill på den här punkten erinra om Riksdagens beslut i anledning av en motion från centerpartiet om att stöd till 16-mm-film även fortsättningsvis måste utgå. Av budgetpropositionen framgår att Svenska Filminstitutet inte har fattat något principbeslut om att 16 mm-film inte skall vara stödberättigad, även om man förordar en övergång till visning på 35 mm. Detta är bra men enligt Centerpartiets uppfattning får inte detta medföra att de visningsorganisationer som även i fortsättningen, på grund av bristande tillgång på möjligheter att visa 35 mm-film, sätts i strykklass och får sina anslag neddragna. Den av tekniska orsaker nödvändiga övergången till nya visningsformer får inte ske i sådan takt att vissa filmklubbar och visningsorganisationer slås ut. Detta bör ges regeringen till känna.
För att åstadkomma en regional struktur liknande den som finns inom andra kulturformer är det bra att regeringen fullföljer beslutet från förra året om ett successivt ökat statligt stöd till de regionala resurscentra för film och video som är under uppbyggnad.
Uppbyggandet av en regional struktur på filmens område måste syfta till att så småningom täcka in hela landet. De statliga resurser som tillskjuts får naturligtvis inte begränsas till att endast omfatta de regioner som redan är igång eller de som tillkommit under det senaste året. Det är därför även fortsättningsvis en viktig uppgift för Svenska Filminstitutet att noga överväga fördelningen mellan satsning på redan befintliga centra och att initiera nya. Under en övergångsperiod måste man dessutom fortsätta med att fördela stöd direkt till lokala verksamheter. Vi vidhåller dessutom vår uppfattning att, i takt med att den regionala strukturen byggs upp, de resurser som bland annat används till lokala videoprojekt bland barn och ungdomar bör överföras till regionala resurscentra. Detta bör ges regeringen till känna.
Kulturutredningen föreslog att statligt stöd även skulle kunna utgå till regionala fonder för filmproduktion på professionell nivå. Regeringen avvisade däremot detta i kulturpropositionen med motiveringen att det riskerar att slå ut annan viktig verksamhet som regionala resurscentra har att tillgodose. Från vår sida menar vi att detta beslut bör omprövas och att det inte längre bör finnas någon begränsning av regionala resurscentras möjlighet att använda de statliga insatserna till filmproduktion.
Det kommer knappast att mer än i ett fåtal fall och med högst begränsade belopp vara möjligt för någon regional instans att medverka i långfilmsproduktion men möjligheten bör inte vara utesluten. Detta inte minst eftersom nuvarande regler skapar problem genom att centra måste hålla isär de statliga medlen från de som man erhåller från kommuner och landsting för vilka motsvarande begränsning inte finns.
Särskilt viktigt är det att regionerna kan engageras i arbetet med att få fram nya filmare, så kallat växthusarbete. Det bör också vara möjligt för ett regionalt resurscentrum att, precis som nu, stå som producent för ett filmprojekt, oavsett om detta avser lång- kort- eller dokumentärfilm.
Vad ovan anförts om regional filmproduktion bör ges regeringen till känna.
Vid sidan om kulturens betydelse för skapande verksamhet har den också en vidare betydelse för vårt samhälle. I boken ”Kulturen som drivkraft” redovisar Gerd Adolfsson och Ronny Svensson en studie över kulturens konkreta lokala och delregionala effekter vad gäller ”samhälleliga bieffekter” på nio värmländska kultursatsningar.
Man har gjort denna studie för att konkretisera kulturens samhällsbetydelse. Med studien ville man kartlägga och beskriva påtagliga effekter av skilda slag kring ett urval av kultursatsningar i Värmland. Man studerade där bl.a. eldsjälarnas roll, hur resurser skapades, kommunernas roll, kulturella sekundäreffekter, skilda hinder för satsningar sett i ett längre tidsperspektiv samt effekter på arbetsmarknad och företagsmiljö.
Resultatet man kom fram till var bland annat:
Flera av kulturprojekten/processerna har givit upphov till skilda företagsarter eller initiativ till framtida produktion inom främst hantverkssektorn.
Kultursatsningarna verkar i ovanligt hög grad ha påverkat den allmänna framtidstron och vi-andan på ett positivt sätt.
Besöksnäringarna har fått ett stort eller märkbart uppsving i respektive delregion.
”Hemkommunen” har genom att de lokala kultursatsningarna lyckats i hög grad bidra till att göra även kommunnamnet allmänt känt. Kommunerna har blivit marknadsförda till en stor publik men till låga kostnader.
Den ökade lokala framtidstron underlättar andra satsningar som för sin etablering kräver positiva nätverk och en positiv behandling på skilda nivåer.
De nio kultursatsningarna gav upphov till ca 70 helårsarbeten. Eftersom kulturen verkar ha en stark effekt på arbetsmarknaden är kanske det direkta resultatet större än vad som här kunnat redovisas.
I en rapport som gjordes i Stockholm 1991 ”Kultur och ekonomi i Stockholm” har man belyst frågan i vilken utsträckning det är lönsamt för Stockholms stad att satsa på kultur. I rapporten ser man på produktionseffekterna av verksamheten vid två teatrar, ett museum och en konsthall. Rapporten konstaterar att för kommunens del ligger den ekonomiska betydelsen av kulturen antagligen främst i att den är en viktig del av infrastrukturen och stadens helhet. Den stimulerar turism, innebär en lockelse för kvalificerad arbetskraft och är sammanflätad med andra delar av näringslivet. Det framgår också att en stor del av kulturbidragen går direkt tillbaka till samhället via skattesystemet. Att kulturen har en central roll för besöksindustrin i Stockholm visades redan i den regionala turistplanen från 80-talets början där kulturevenemang kom på andra plats som skäl att resa till Stockholm.
Vi kan med dessa två exempel se att kultursatsningar har betydande effekter på samhället vid sidan om de primärt kulturella. Kultursatsningar ger många positiva samhällseffekter till en låg investerings- och driftskostnad. Kulturen är en produktivitetsfaktor, lokaliseringsfaktor, turistresurs, kreativitetsfaktor, har betydelse för en orts profil osv. Kulturen har både indirekta och direkta samt materiella och immateriella effekter både på kort och lång sikt. Därför anser Centerpartiet att satsningar på kultur bör prioriteras dels för att fördjupa och utveckla kulturen, dels för att skapa sysselsättning. Kultursatsningar bör bygga på samverkan mellan den statliga, regionala och lokala nivån; olika kultursatsningar som ger människor i hela landet en möjlighet att ta del av kulturverksamheten. Låt kulturhuvudstadsåret 1998 bli det verkliga avstampet för kultur i hela landet!
En kommuns eller regions kulturella dragningskraft är viktig för att få människorna att stanna, att få dem att våga skapa sig en framtid på den plats där de bor och lever men också för att dra till sig investeringar och välutbildad arbetskraft. I en rapport från EU-kommissionen visar man på kulturens potential för ökad sysselsättning inte minst ute i regionerna och på landsbygden. Här beskrivs en rad projekt inom ramen för strukturfonderna. Vad man bland annat pekar på är att stöd till kulturen är billigare än andra investeringar, t.ex. i infrastruktur, och kan bidra lika mycket som dessa till att förbättra den lokala och regionala dragningskraften.
Lyckade kulturprojekt får ofta positiva regionalpolitiska konsekvenser. Regeringen skriver också i sin proposition att ”Insatser inom kulturområdet är en självklar och betydelsefull del i det regionala utvecklingsarbetet. Under 1980- och 90-talen har regionala och lokala kultursatsningar blivit ett hjälpmedel för att skapa ny profil och inriktning, särskilt för orter där industri lagts ned.”
En kulturell infrastruktur är lika viktig som utbildning och kommunikationer. Därför bör vi gå vidare med satsningar på den kulturella infrastrukturen. Detta bör ges regeringen till känna.
Ibland kan det vara svårt att motivera kultursatsningar i åtstramnings- och nedskärningstider. De flesta har en ganska klar uppfattning om betydelsen av lokalt och regionalt företagsstöd för sysselsättning och ekonomi. När det gäller att motivera kultursatsningar är det däremot inte lika självklart vilken betydelse dessa har för att skapa utveckling. Vad som ofta glöms bort är att kulturen inte bara har en kostnadssida utan att den också ger positiva ekonomiska effekter utöver de mer svårmätbara som t.ex. olika upplevelser. Detta oftast till en mycket låg investerings- och driftskostnad. Kulturen är en viktig del i tillväxtindustrin eftersom kultur skapar sysselsättning. Glasgow som var kulturhuvudstad 1990 är ett bra exempel.
Det ökade intresset för kulturfrågorna har lett att fler aktörer har kommit in på den kulturpolitiska arenan. Kommersiellt kan vi se ett ökat intresse för kultur, kulturverksamhet och för kulturmiljön. Kulturindustrin är en expanderande arbetsmarknad och sysselsätter i dag många människor. Undersökningar om kulturindustrins betydelse för ekonomin och sysselsättningen visar att kulturindustrin expanderar. I den tyska delstaten Nordrhein-Westfalen har det i en studie, gjord av Finans-, Industri- och Teknologiministerierna, visat sig att kulturindustrin ligger tvåa efter verkstadsindustrin vad gäller omsättning och antalet anställda. Politikerna har där tagit till sig att kulturen är en stark tillväxtindustri. I Nordrhein-Westfalen bedrivs en kulturpolitik som bl.a. har resulterat i en samordning av ekonomi- och kulturfrämjande åtgärder, vilket innebär en rad olika typer av stödåtgärder till små och medelstora produktionsenheter.
”Rädda jobben - Rädda hantverket - Rädda husen” är ett arbetsmarknads- och byggnadsvårdsprojekt i Hallands län som fått positiva konsekvenser. Projektet som redovisas i skriften ”Hallandsmodellen bidrag till en regional identitet”, är ett samarbete mellan Länsarbetsnämnden, Länsstyrelsen kulturmiljöenhet, Landsantikvarien vid Hallands länsmuseer och Regionala yrkeskommittén. Projektet har sysselsatt framför allt arbetslösa byggnadsarbetare och lärlingar genom att erbjuda dem beredskapsarbete och utbildning i traditionellt byggnadshantverk. Projektet har möjliggjort att (maj 1996) 42 kulturhistoriskt värdefulla byggnader har kunnat rustas upp. Ingen av dessa hade renoverats utan detta speciella samverkansprojekt. Av största betydelse för det positiva resultatet av Hallandsmodellen har varit att projektet har hållits på regional nivå. Detta har bl.a. medfört att arbetslösheten i de hårdast drabbade kommunerna har kunnat erbjudas beredskapsarbete eller utbildning i någon drabbad kommun, där det har funnits äldre byggnader med vårdbehov.
Projekt som SESAM är ett annat bra exempel på hur nya arbetstillfällen förenas med målet att bevara och bruka kulturarvet. Dessutom har det varit ett sätt att få in yngre människor i museivärlden. Regeringen redovisar i budgetpropositionen att innan SESAM-projektet startade var endast 3 % av alla anställda inom museivärlden under 30 år. Av dem som anställts först i projektet var 70 % under 35 år.
Sveriges stora internationella framgångar inom musikområdet hade troligen aldrig nått denna omfattning utan den kommunala musikskolan; en verksamhet som idag blir allt svårare att upprätthålla i kommunerna.
Vad ovan anförts om att kultur skapar sysselsättning bör ges regeringen till känna.
Stockholm som huvudstad är även ett självklart centrum för landets kulturliv. Här finns de statliga ansvarsmuseerna och här finns nationalscenerna. Här finns de flesta kulturarbetarna och en mängd intressanta kulturprojekt. Det är naturligt att en huvudstad också har en nationell uppgift för den nationella kulturen och för att visa den både för landets invånare och utländska besökare. Det är också av största vikt med ett levande kulturliv i hela landet av alla de skäl som vi beskrivit i denna motion. Alla landets invånare har rätt till rimlig tillgång till kulturupplevelser. Det rika utbudet i huvudstaden får inte leda till att huvudstaden förlitar sig på att statens stöd i sådan utsträckning att man anser sig kunna satsa mindre än övriga storstäder på kultur. Kulturutredningen visade att den regionala medfinansieringen är lägre i Stockholmsregionens kommuner och landsting än i övriga storstäder. Uppgifterna som presenterades i utredningen har senare reviderats något men grundförhållandet kvarstår. Regeringen har på riksdagens uppdrag i budgetpropositionens kulturbilaga redovisat fördelningen av kulturresurserna i landet. Den analys som gjorts är emellertid begränsad till de bidrag som betalats ut via Statens Kulturråd samt till Riksteatern. Man säger att ”på sikt bör hela Kulturdepartementets ansvarsområde inkluderas i en regional analys”. Vi menar att denna analys snarast bör genomföras. Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetsgruppen Kultur i hela landet arbetar med att göra Kulturhuvudstadsåret till en kulturmanifestation för hela landet. Prioriterade områden är: Bred lokal samverkan, det frivilliga engagemanget i kulturlivet, kontakten mellan skolan och kulturlivet, kulturmöten och framträdanden av invandrade konstnärer och kulturverksamhet på ungdomars eget initiativ.
Drygt 1 000 projektförslag har hittills inkommit. I redovisningen över de projekt som fått stöd finns ett vitt spektrum av intressanta kulturprojekt. Förutom tilldelade medel har arbetsgruppen initierat samverkan både med Stiftelsen Framtidens kultur och Allmänna Arvsfonden vilket lett till att fler projekt med denna inriktning kunnat få stöd. Det är angeläget att det värdefulla arbete som inletts av Arbetsgruppen Kultur i hela landet kan fortsätta när arbetsgruppen läggs ner efter 1998. Arbetet bör kunna få sin fortsättning hos Statens kulturråd. Detta bör ges regeringen till känna.
I Teaterutredningen redovisades förslag om regionala utvecklingsplaner inom teaterområdet. Detta förslag utvecklades på fler områden i Kulturutredningen.
Mot bakgrund av den regionalisering som nu sker är det särskilt viktigt att regionala utvecklingsplaner utformas för hela det kulturpolitiska fältet. Ett arbete har också inletts mellan Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet för att på olika sätt utveckla det regionala samspelet inom kulturen. Vi ser det som angeläget att man på nationell nivå ger ett stöd för detta utvecklingsarbete. På det viset kan man också få en bättre samverkan mellan de regionala kulturinstitutionerna och det lokala "arrangörskapet".
Regeringen skriver också i sin budgetproposition i kulturbilagan att ”Den försvagning av arrangörsledet som kunnat iakttas under senare år är bestående. Små orter utan fast teater- eller orkesterinstitution har fått allt svårare att ta emot turnerande föreställningar och konserter.” Kulturutskottet har i sitt betänkande 1996/97:KrU 1 skrivit att ”Statens kulturråd har ansett det nödvändigt med en övergripande regional planering, som fogar samman den sektorsplanering som görs. Även kulturutskottet anser att det skulle vara värdefullt med regionala utvecklingsplaner. Enligt utskottets mening kan Kulturrådet vara en betydelsefull tillgång för att ge statlig stimulans till en sådan övergripande planering.”
Centerpartiet anser att regionala utvecklingsplaner måste tas fram för hela det kulturpolitiska fältet. Den nationella kulturpolitiken måste inriktas på att stimulera detta och att stödja det utvecklingsarbete som initieras av och mellan kommuner och landsting. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma med förslag hur detta kan genomföras. Detta bör ges regeringen till känna.
Den näringsgren som kanske mer än någon annan i dagens samhälle söker tillgodogöra sig våra kulturprodukter är turismen. Turismen är t.ex. i dag den sektor inom EU där flest människor anställs. Turismen är en av de branscher som växer snabbast i hela världen.
Många turister som kommer till Sverige är nyfikna på svensk kultur, arbete och liv, och vill träffa människor som kan förmedla bilden av Sverige. Här behövs samverkan mellan kulturlivet och turistorganisationerna för att göra landets kultur och konstnärliga verksamhet mer känd och lättillgänglig. Medvetna satsningar på kulturturism är en drivkraft för den lokala ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen. Det är dags att tänka på hur vi på ett mer aktivt sätt kan placera kulturen i turistsammanhang. Regeringen bör få i uppdrag att utveckla ett kulturpolitiskt program för turismen i likhet med vad som nu sker beträffande arkitekturen. Detta bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om balansen mellan basverksamhet och basprojekt i förnyelse- och utvecklingsarbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 25 % av kulturanslaget bör gå till barn- och ungdomskultur,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett landsomfattande projekt för att belysa och framhålla kvinnornas roll och betydelse inom kultursektorn,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nationellt ansvar för att stödja folkbildningen,
att riksdagen avslår regeringens förslag om ett forum för världskultur,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Statens kulturråd bör fördela resurser till internationellt samarbete och mångkulturellt arbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att profilera och målinrikta publikarbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett nytt filmavtal bör föreläggas riksdagen i sådan tid att det kan behandlas under våren 1998,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den av tekniska orsaker nödvändiga övergången till nya visningsformer vad gäller film inte får ske i sådan takt att vissa filmklubbar och visningsorganisationer slås ut,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppbyggnaden av en regional struktur på filmens område,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regional filmproduktion,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsningar på kulturell infrastruktur,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kultur skapar sysselsättning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en analys av kulturresursernas fördelning i landet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetet som inletts av arbetsgruppen Kultur i hela landet får sin fortsättning hos Statens kulturråd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regionala utvecklingsplaner bör tas fram för hela det kulturpolitiska fältet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett kulturpolitiskt program för turism bör tas fram.
|
Olof Johansson (c) |
|
|
Helena Nilsson (c) |
Andreas Carlgren (c) |
|
Per-Ola Eriksson (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Elving Andersson (c) |
Marianne Andersson (c) |
|
Ingbritt Irhammar (c) |