Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att konstnärernas försörjning i största möjliga mån skall baseras på ersättning i direkt anslutning till utfört arbete. De stödåtgärder som aviseras i propositionen är lovvärda eftersom kulturarbetarnas ekonomiska villkor successivt har försämrats och arbetslösheten nu är högre än bland många andra yrkesgrupper. Trots detta saknar inte kulturarbetarna arbetsuppgifter men de kan inte försörja sig på inkomsten av utfört arbete. Detta beror delvis på de rådande ekonomiska förutsättningarna i staten och kommunerna. En av de viktigaste insatser som kan göras för kulturen är därför insatser för att förbättra kommunernas ekonomi. Detta ger möjlighet för skolor, förskolor, äldrevård m.m. att satsa på kultur, vilket är en förutsättning om de kulturella traditionerna skall leva vidare i kommande generationer.
Kultur är en källa till identitet och demokratisk utveckling. Kulturen skänker tanken flykt, ger röst åt hoppet och kraft att förändra. Genom att man förbättrar kommunernas ekonomi stöds och utvecklas barns och ungdomars möjligheter att hantera vardagen. Genom kulturella satsningar motverkas även främlingsfientlighet och rasism.
Vi måste ställa oss frågan varför samhället ser ut som det gör. Kulturarbetaren får ofta sin ersättning genom pengar för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De förslag som syftar till att föra över pengar från arbetsmarknadsåtgärder till att skapa riktiga jobb inom kultursektorn med kulturmålen som övergripande riktlinje delas därför av Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet avser liksom regeringen att i samband med budgetpropositionen för år 1999 lämna förslag vad gäller konstnärernas villkor. I denna motion ger vi därför synpunkter på vad vi anser behöver beredas inför budgetpropositionen i höst.
Kulturrådet har ett uppdrag att ta fram en modell för arrangörsstöd. Detta arbete bör påskyndas eftersom det i dag är svårt att bedöma behovet och omfattningen av hur stort stödet bör vara och hur stödet skall vara konstruerat. I dag finns ett frigruppsanslag som Kulturrådet har att fördela till verksamhet för de fria grupperna. Men på grund av att det i dag inte finns några öronmärkta pengar för turnéer används dessa pengar även som turnéstöd. Detta har inneburit att verksamhetspengarna successivt har urholkats. Vänsterpartiet menar därför att det inom Kulturrådet skall finnas ett anslag riktat enbart till verksamhetsbidrag. Detta för att få en stabil grund för de fria grupperna att bedriva långsiktig verksamhet med kulturell kvalitet som mål. Utöver detta behövs det separata medel för turnéverksamhet, detta i syfte att inte belasta arrangören för dyra resekostnader och traktamentsersättningar. Genom att man inrättar två separata konton för frigruppsanslaget kan verksamheten avsevärt utvecklas. Grupperna får på så vis möjlighet att nå en större publik och arrangörerna får möjlighet att arrangera med ett större utbud. Mångfald kan då bättre garanteras i kulturutbudet.
Vänsterpartiet anser att alltför mycket av dagens kultur är i form av projekt, och långsiktigheten i den konstnärliga kvalitén och bildningsmål och demokratimål kan därmed urholkas på sikt. Det är viktigt att verksamhetsbidragen ökas och att ett turnéstöd inrättas. Utöver detta bör pengar för olika typer av projekt givetvis finnas. Detta bör ges regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att statliga kulturpengar måste fördelas på ett rättvist sätt. Antalet kvinnor inom de konstnärliga yrkena har totalt sett ökat. Inom olika konstgrupper är dock skillnaden stor vad gäller könsfördelning. 50 % av ansökningarna till Konstnärsnämnden kommer från kvinnor, men 56 % av bidragen tillföll de manliga sökandena. Vänsterpartiet saknar statistik och underlag för hur regeringens förslag kan komma att påverka män och kvinnor. Eftersom kvinnors och mäns arbetsliv ser mycket olika ut är det nödvändigt att förslagen analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv. Vänsterpartiet anser att det är önskvärt att konsekvensanalyser om hur olika stöd kan påverka kvinnor och män olika presenteras i budgetpropositionen för 1999.
Vänsterpartiet anser att ökat stöd behövs till verksamhetsbidrag och vissa utställare. Regeringens förslag stämmer väl överens med de behov som finns för de utövande konstnärerna men vi saknar en diskussion om biblioteken som möjlig utställningslokal. Biblioteket är en lokal som besöks av många och som kan vara lämplig för utställningar. På ett bibliotek kan nya publikgrupper nås och därmed stimulera efterfrågan på konstnärligt arbete. Vänsterpartiet anser att regeringen i budgetpropositionen för 1999 även skall väga in bibliotekens möjlighet att söka verksamhetsbidrag under förutsättning att de fortlöpande bedriver utställningsverksamhet av samtida bild- och formkonst. Detta bör ges regeringen till känna.
Vänsterpartiet stöder regeringens förslag att införa en ersättning till upphovsmän och utövande konstnärer för folk- och skolbibliotekens utlåning av musikaliska verk på fonogram och musikalier. Vi anser dock att ersättning för utlåning skall innefatta samtliga bibliotek som omfattas av bibliotekslagen (länsbibliotek, lånecentraler, högskolebibliotek, forskningsbibliotek och andra av staten finansierade bibliotek), vilket bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att få fram alternativ till institutionsvärlden där det ofta finns en stelbenthet. Institutioner ägnar sig i huvudsak åt att förmedla kontakter mellan arrangörer och konstnären. Denna kontakt är viktig och nödvändig men kan troligen förbättras. Många gånger kan kontakter organiseras bättre och billigare med raka kontakter mellan kulturarbetare, arrangör och publik. Detta i sin tur ger pengar över till fler upplevelsetillfällen för publiken, vilket måste vara det primära i sammanhanget. Detta stöd bör breddas till att omfatta fler än Konstnärsnämnden och Svenska Rikskonserter. Detta bör ges regeringen till känna.
Under förutsättning att arbetsmarknadens parter sluter erforderliga avtal anser Vänsterpartiet det mycket positivt att förslaget om en tredje anställningsform prövas inom teatern. I propositionen föreslås att ett aktiebolag bildas för ändamålet och att bolaget blir arbetsgivare åt skådespelare som periodvis söker ny anställning. Vänsterpartiet anser att, om försöken faller väl ut, möjlighet även bör ges till andra kulturområden att pröva modellen, efter det att vederbörlig utvärdering och uppföljning skett.
Kulturarbetare har under senare år fått sämre ekonomiska villkor. De dåliga offentliga finanserna har gjort det svårare att sälja deras verk och uppsättningar. Problemet är, förutom kostnadsutvecklingen för grupperna, att arrangörernas möjligheter att anlita kulturarbetare minskat i hela den kommunala verksamheten på grund av den ekonomiska situationen. Bristen på inkomster gör det svårt för kulturarbetaren att leva på sitt arbete. Den generellt svåra arbetssituationen försämrar ytterligare eftersom den gör det svårt att få tillfälliga försörjningsjobb. Eftersom a-kassereglerna utestänger många kulturarbetare från att ens ta sig in i systemet ser vi denna tredje anställningsform som en möjlighet att dels kvalificera sig för a-kassa, dels avlasta arbetslöshetskassan samt öka frilansande skådespelares trygghet.
I den statliga utredningen Arbete åt konstnärer SOU 1997:183 visas på de problem som finns för yrkesverksamma dansare. Dansare tvingas ofta byta yrke redan som unga på grund av de fysiska krav som ställs på dem. Eftersom en dansares yrkeskarriär slutar kring 40 års ålder, återstår många yrkesverksamma år. Utredningen skriver bl.a. att dansarna har många värdefulla erfarenheter och en kompetens som kan vara till stor nytta även inom andra arbetsområden. Med en aktiv hjälp att finna nya yrkesvägar minskar omställningstiden och de stora kostnader som sjukskrivning och arbetslöshetsersättning kan medföra. Det har visat sig internationellt att det mest effektiva stödet ges via ett center för rådgivning av dansares yrkesbyte, för vilket också omnämnda utredning föreslog att 2 miljoner kronor skulle avsättas.
I riksdagens arbetsmarknadsutskotts betänkande 1997/98:AU1 tas dansares situation upp. Enligt utskottet står det klart att dansare är en yrkesgrupp med väldigt speciella villkor. Man konstaterar att många dansare får problem vid byte av yrke. Dansarna kan därför behöva stöd av olika slag, inte bara i fråga om yrkesval utan även allmänt rådgivande eller kurativt stöd. Vänsterpartiet anser att ett rådgivningscenter för dansare bör inrättas.
Det stöd som Kulturrådet har att fördela är i sig positivt men har utformats på ett sådant sätt att amatörkulturen inte har någon tillgång till det. Även Riksteatern har numera helt avskaffat sitt stöd till amatörteatern.
Detta innebär att amatörkulturen ställts i motsättning till den professionella kulturen. Det är angeläget att riksdagen fastslår att amatörkultur bör ses som ett självständigt alternativ med egenvärde. Amatörkulturlivet har ett stort behov av samverkan med professionella konstnärer. Vänsterpartiet anser därför att företrädare för amatörkulturen bör ges möjlighet till initiativ när det gäller samverkan med professionella kulturarbetare och amatörer. Regeringen bör därför överväga att stöd till beställning av kompositioner och dramatiska verk skall utformas på ett sådant sätt att amatörkulturlivets behov kan tillgodoses och samverkansformer kan utvecklas och fördjupas mellan amatörkulturlivet och etablerade tonsättare och dramatiker. Detta bör ges regeringen till känna.
Efterfrågan från lokala arrangörer har minskat. De grupper och enskilda kulturutövare som tidigare fick arrangemang på skolor, daghem, ålderdomshem osv. får allt färre uppdrag. Det naturliga kontaktnät som tidigare fanns inom landsting och kommun har brutits sönder på grund av decentraliserat beslutsfattande och besparingar. Nya former för arrangörsstöd måste därför skyndsamt byggas upp för att prioritera eftersatta kulturområden som barnkultur, folkmusik, mångkultur, amatörkultur och fria konstnärsutövare. Dessa konstarter har inte några egna institutioner. Vänsterpartiet vill prova en modell med regionala konstnärsråd vilka skall bestå av representanter från arrangörsledet och kulturarbetare, och uppdragen bör cirkulera. Vänsterpartiet bedömer att beslut måste fattas utifrån en dialog mellan publik, arrangör och utövande konstnärer. Genom att inrätta regionala konstnärsråd ges arrangörsledet möjlighet och vägledning i valet av kultur, vilket ges regeringen till känna.
Studieförbunden är de i särklass viktigaste förmedlarna av kultur och bildning. De finns överallt i hela landet, men tynar nu sakta bort och har inte fått den plats de är berättigade till i denna proposition om konstnärernas villkor. Dessa mycket viktiga förmedlare av kultur/bildning och viktiga arrangörsled bör få en mer framskjutande roll i höstens budgetproposition.
Det finns risk för att vissa grupper med aktiva invandrare i dag går vilse i det svenska systemet. De kan behöva stöd, råd och praktisk hjälp med att bilda föreningar. Den svenska modellen bygger på att man är organiserad för att kunna söka kulturstöd. Så länge invandrargrupperna står utanför vårt system är de heller inte kända av arrangörsledet. På så vis kan inte det svenska kulturlivet befruktas av det mångkulturella samhälle Sverige i dag utgör. Den svenska kulturen behöver hjälp med att berikas, de 17 % av vår befolkning som har utländsk bakgrund måste därför ges det stöd som behövs för att de skall komma in i det svenska samhället. Vi är inte bara blonda och blågula utan också mörkhåriga och mångkulturella, vilket i dag märks för litet i kulturlivet. Vänsterpartiet menar att det är viktigt att den invandrade kulturen visas på gallerier, teatrar och museer. Ett sätt att bidra till detta är att ge ökade anslag till centrumbildningar och studieförbund för att på så vis ge dem möjlighet att hjälpa invandrargrupper att bilda förening. Tillgänglighet är grunden för ett aktivt och växande kulturliv. En lyckad kulturpolitik leder till att fler människor deltar i fler former av kultur. Därför anser Vänsterpartiet att uppsökande verksamhet behövs. Vi anser att alla oavsett social eller kulturell bakgrund skall kunna delta i kulturlivet. Därför är det viktigt att även invandrargrupper får en möjlighet att verka på lika villkor som svenskar i kulturlivet. Detta bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om verksamhetsbidrag och turnéstöd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors och mäns konstnärliga villkor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statligt stöd till verksamhetsbidrag till vissa utställare inom bild- och formområdet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fonogramersättning från alla bibliotek,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till vissa musikändamål,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ny anställningsform,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rådgivningscenter för dansare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om amatörkultur,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av regionala konstnärsråd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om invandrargruppers möjlighet att verka på lika villkor.
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
|
|
Britt-Marie Danestig (v) |
Marie Engström (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Stig Sandström (v) |
Alice Åström (v) |