Regeringen föreslår i propositionen en förstärkning av stödet för de professionella konstnärerna. Inriktningen på förslagen sägs vara att konstnärerna skall kunna basera sin försörjning på ersättning för utförligt konstnärligt arbete. Förslagen syftar till att förstärka ersättningarna för utfört arbete och att stimulera arbetsmarknaden så att en ökad efterfrågan på konstnärligt arbete uppstår. Vi ställer oss bakom dessa principer.
Kostnaderna för de föreslagna uppgifterna uppges för år 1999 rymmas inom en ram om 69 miljoner kronor, varav 35 miljoner kronor avser tidsbegränsade insatser. Hur åtgärderna skall finansieras anges inte utöver att åtgärderna skall belasta utgiftsområde 17 (Kulturdepartementet) samt utgiftsområde 14 (Arbetsmarknadsdepartementet). Regeringens avsikt är att förslagen skall presenteras i budgetpropositionen hösten 1998.
I propositionen anges även att regeringen avgivit en lagrådsremiss med förslag om en skatt på tomkassetter. Motivet uppges vara att regeringen därigenom vill kompensera upphovsmännen för tillåten kopiering av deras verk.
Regeringen framhåller i propositionen att det råder en strukturell obalans på den konstnärliga arbetsmarknaden. Det främsta problemet anges vara den närmast konstanta överetableringen av icke kvalificerade konstnärer och de samhälleliga kostnader som följer av detta. Vidare konstateras att omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder som saknar koppling till de kulturpolitiska målen upprätthåller ett kulturutbud som annars inte skulle finnas. Detta innebär i sin tur att oetablerade konstnärer blir kvar i yrket trots avsaknad av konstnärliga uppdrag mellan åtgärderna. Detta leder för en stor del av de arbetssökande till en permanent rundgång mellan arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetslöshet. Regeringens sammanfattande bedömning är att ungefär en tredjedel av dem som är inskrivna vid arbetsförmedlingarna som arbetslösa konstnärer i första hand borde söka sin försörjning på den ordinarie arbetsmarknaden.
I propositionen redovisas att de arbetsmarknadspolitiska stödformerna för konstnärliga yrkesutövare sammantaget beräknas uppgå till ca 1 400 miljoner kronor. Av dessa utgör 975 miljoner kronor stöd för passiva åtgärder varmed förstås arbetslöshetsersättning och 425 miljoner kronor för aktiva arbetsmarknadspolitiska stöd. Den vanligaste aktiva arbetsmarknadspolitiska stödformen är arbetslivsutveckling och beredskapsarbete.
Vi kan för vår del inte finna att regeringen med sina förslag vidtar någon konkret åtgärd för att komma till rätta med överetableringen bland de konstnärligt verksamma. Enligt vår uppfattning är det givetvis vare sig möjligt eller önskvärt att införa någon form av näringsförbud på kulturområdet. I Sverige gäller frihet att etablera sig som konstnär eller som företagare. Däremot är det inte rimligt att alla som önskar bedriva någon form av konstnärlig verksamhet också skall ha rätt till ett offentligt finansierat stöd. Regeringen har inte redovisat hur den avser att göra den avvägning som skulle begränsa mottagargruppen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder på kulturområdet. Avser regeringen t.ex. att ta bort en tredjedel av de anslag som nu anvisas för arbetsmarknadspolitiska medel för konstnärliga yrkesutövare?
Det allmänna svarar för eller stödjer konstnärligt utbildning på flera sätt. Stöd finns att söka även för den som är i färd med att etablera sig i ett konstnärligt yrke. Omfattande bidragsgivning stödjer olika former av konstnärlig verksamhet vilket ger arbeten till etablerade konstnärer. Genom inköp och beställningar skapas arbetstillfällen för konstnärer. Ett sätt att stimulera detta är att tillåta företag och institutioner att göra avdrag i bokföringen för konst och konsthantverk som inköpts till deras lokaler eller beställts till utförande i en lokal. Detta förslag har vi tidigare framfört, men det har blivit avslaget.
Det finns emellertid restriktioner. Resurserna är begränsade. Mer sällan sägs rakt ut att allt som produceras på det konstnärliga området inte håller en tillräckligt god kvalitet. Det kan inte finnas en absolut dragningsrätt för den som vill verka i ett konstnärligt yrke. Det måste dessutom vara rimligt att dela sin aktivitet mellan en konstnärlig verksamhet och ett annat yrke.
Många konstnärer är småföretagare, som möter samma problem som många andra personer i motsvarande situation i andra branscher. Det kan gälla t.ex. höga skatter, byråkrati, krångliga regler för bl.a. momsinbetalningar. Dessutom tillkommer inom många konstnärliga verksamheter att den aktiva tiden är kort. Därigenom minskas möjligheten att med nuvarande regler göra tillräckligt stora avsättningar för att nå en rimlig pensionsnivå.
Moderata samlingspartiet har i en rad motioner vid årets riksmöte lagt fram förslag i syfte att underlätta och förbättra förutsättningarna för företagande i Sverige. Vad gäller den allmänna inriktningen hänvisar vi till dessa förslag.
Vi delar regeringens uppfattning att det finns en utställningsverksamhet som bör kunna komma ifråga för stöd, även i andra former än projektstöd. Grafikens Hus i Mariefred och Röda Sten i Göteborg är exempel på sådan verksamhet. De oprecisa kriterier som regeringen föreslår kan vi inte acceptera. Det bör uppdras åt Kulturrådet att föreslå vilka regler som skall gälla. Verksamhetsformen skall inte vara avgörande. Privatgallerister skall kunna komma ifråga. Stödet skall inte föranleda ytterligare medelstilldelning.
Konstgalleriernas roll när det gäller att ge konstnärer möjlighet att basera sin försörjning på ersättning för utfört konstnärligt arbete kan inte överskattas. För de flesta konstnärer är det galleristen som ger den draghjälp som behövs för att bli känd och erkänd. Det ligger i såväl konstnärernas som i den konstköpande allmänhetens intresse att onödiga hinder för galleriernas verksamhet tas bort. Ett betydelsefullt hinder är det konkurrenssnedvridande och på många sätt oklara regelverket kring momsen. Vi hänvisar till motion 1997/98:Sk611 där problematiken utförligt belyses.
Vi instämmer i att kollektivverkstäderna, på samma sätt som konsthantverkskooperativen för konsthantverkare, kan vara en kostnadsbesparande samarbetsform för yrkesverksamma konstnärer.
De statliga medel som finns tillgängliga för konstnärsstöd skall inte urholkas genom att också utnyttjas till allmänna verksamhetsbidrag. Vi motsätter oss att ytterligare medel ställs till Folkrörelsernas Konstfrämjandes förfogande.
Reglerna för utställningsersättning behöver ses över och ersättningen bör efter ansökan även kunna gå till utställare utanför de etablerade organisationerna inom oförändrat budgetutrymme. KRO:s och KIF:s stora inflytande över vilka som är berättigade till ersättning bör kompletteras med alternativa bedömningsformer.
Vi är kritiska till visningsersättningen med den utformning den för närvarande har och anser att den behöver utvärderas. BUS har en dominerande roll som mottagare och fördelare av ersättningen vid sidan av sin medverkan i hanteringen av droit de suite-ersättningarna. Två tredjedelar av de ersättningsberättigade fick under 1997 ersättningar på mellan 1 000 och 5 000 kronor. Det tyder på att systemet inte på något påtagligt sätt kan bidra till att de professionella konstnärerna kan basera sin försörjning på konstnärligt arbete. Vi anser att man bör överväga att införa någon form av friköp, dvs. att konstnären vid försäljning av ett konstverk som kommer att visas i offentlig miljö kompenseras för att det kommer att ses av många människor. Det föreslagna systemet med stöd till förhyrning av utställningslokaler borde utformas som villkorslån och utan restriktioner för vem som skall kunna fungera som uthyrare. Samma möjlighet bör kunna öppnas för den konstnär som väljer att ställa ut hos en privat gallerist.
Ett ofta bortglömt sätt att stödja konstnärer och konsthantverkare i den egna bygden är att lokala företag och myndigheter köper in deras verk, t.ex. för att använda som gåvor i olika sammanhang. Kommunen kan här ofta, inom ramen för de regler som lagen om offentlig upphandling ställer upp, föregå med gott exempel.
Det är positivt att regeringen går vidare när det gäller tillämpningen av EU-direktivet om uthyrnings- och utlåningsrättigheter. I takt med den snabba tekniska utvecklingen blir hanteringen av immateriella rättigheter allt mer komplicerad. Att konstnärer därför överlåter åt olika organisationer, t.ex. STIM för musikaliska upphovsmän och SAMI för musikutövarna, att bevaka sin upphovsrätt är naturligt. Vägledande för statens hantering av dessa frågor måste emellertid vara att ingen skall tvingas in i en organisation för att kunna bevaka sin upphovsrätt. Vi anser att frågan om vem som skall fördela utlåningsersättningen behöver övervägas ytterligare och yrkar avslag på regeringens förslag om att överlämna förvaltningsuppgifter till STIM och SAMI. Erfarenheterna från Sveriges författarfonds handläggning av biblioteksersättningen är inte uppmuntrande. Risken för att organisationerna i s.k. föreningsdemokratisk ordning kan besluta att använda de individuella ersättningarna till kollektiv fördelning skall inte underskattas.
Ersättningens storlek skall kunna påverkas av kommunerna. Därvid måste också hänsyn tas till de kostnader som uppkommer i kommunen för att hantera inrapporteringen av uppgifter.
Det är enligt vår mening en självklarhet att ersättningen skall tillfalla upphovsmän och utförare och inte fördelas som stipendier utan koppling till utlåningen och att den fullt ut skall bygga på den faktiska utlåningen. Konstnärsnämndens bidrag till kollektivet upphovsmän och fonogramartister, som när det infördes motiverades som en ersättning för utlåningen, skall upphöra då den nya ordningen införs. Vi anser att även producenterna skall kunna komma ifråga för ersättning. Man skulle kunna tänka sig att producenten tar den ekonomiska risken genom att en gång för alla betala för eventuell kommande utlåning och sedan får ta emot ersättningen. Frågan om ersättning till utövande konstnärer som medverkar på litterära fonogram borde enklast kunna lösas genom att betalningen för utlåningen ingår i det ursprungliga arvodet.
Vi kan inte inse det rationella i regeringens förslag att förstärka stödet både till lokala musikarrangörer och till fria musikgrupper för att täcka turnékostnader. Enligt vår uppfattning ger en satsning på arrangörsstöd den bästa effekten för att sprida möjligheterna att lyssna till levande musik.
Vi anser att stödet till fonogramutgivning måste utvärderas innan ytterligare medel tillförs. Speciellt angeläget är det att klarlägga om produktionen, främst på Rikskonserters märke Caprice och genom Musikaliska akademiens antologiserie Musica Sveciae, motsvarar de mål som satts upp för det statliga stödet. I motion 1997/98:Kr237 finns många starka argument för en sådan utvärdering. Om de genrecentra som vi i tidigare motioner talat om förverkligas, skulle dessa i sitt arbete med utveckling, samling och publikkontakter kunna producera ”kulturpolitiskt angelägna” inspelningar av t.ex. musikhistorisk eller kulturarvskaraktär. De kan då också själva välja producent och distributör i fri konkurrens.
Vi ställer oss bakom uppfattningen att Konstnärsnämndens stöd till tonsättare och kompositörer kan ha särskild betydelse för dem som arbetar med ett beställningsverk. Det är rimligt att stödet, inom oförändrade ramar, omfördelas med denna inriktning. Det är också rimligt att de statsunderstödda stora orkestrarna beställer nyskrivna verk som en del i den egna förnyelsen. Det behöver inte samlas hos Rikskonserter.
Vi är inte helt övertygade om det rationella i att införa en så kallad tredje anställningsform inom teatern. Det finns för närvarande på olika håll i landet intressanta initiativ för att öka anställningstryggheten för skådespelare och samtidigt öka flexibiliteten i teatrarnas repertoarplanering. Formerna växlar, liksom de inblandade intressenterna. Det viktiga är att de har tillkommit med hänsyn till de förhållanden som råder på de inblandade teatrarna. Ett exempel är det samarbete som inletts mellan Östgötateatern, Jönköpings länsteater och Länsteatern i Örebro under arbetsnamnet Tre teatrar. Vi skulle helst se att effekterna av dessa initiativ utvärderas innan några nya försök inleds. De budgetmässiga effekterna av regeringens förslag faller på utgiftsområde 14 och lösningarna bör ses i det sammanhanget.
En viktig åtgärd för att komma till rätta med obalansen är att minska utbildningen av professionella skådespelare. Om t.ex. folkhögskolor som idag ordnar teaterutbildning vill fortsätta att göra det, skall det klart framgå att den utbildningen inte automatiskt leder till ett sceniskt yrke. Det finns alltför många som från en sådan utbildning går direkt ut i arbetslöshet eller AMS-åtgärd, kanske tillfälligt in i en fri grupp och sedan finns inskrivna i Teaterförbundets arbetslöshetskassa. Om längtan att stå på en scen blir för stark bör den få sitt utlopp i något av de många amatörteatersällskap som finns. Överetableringen speciellt i Stockholm gör att man borde överväga en mer prestationsberoende stödform, t.ex. i proportion till sålda biljetter.
Det stöd som avses främja dans i hela landet bör utformas på samma sätt som det tidigare diskuterade musikstödet, dvs. det är i första hand de lokala arrangörerna som skall ges möjlighet att täcka de ökade turnékostnaderna.
Det är naturligtvis viktigt att den svenska teaterpubliken bereds möjlighet att få se nyskriven svensk dramatik. Därför kan, inom ramen för existerande former för författarstöd, vi tillstyrka att man uppmuntrar gemensamma ansökningar av en dramatiker och den som vill uppföra dramatikerns verk.
Vi delar uppfattningen att det är viktigt med effektiva former för arbets- och uppdragsförmedling inom det konstnärliga området. Därför kan vi tillstyrka att delar av de medel som i dag disponeras av AMS för Af Kultur förs över till utgiftsområde 17 för att användas för alternativa förmedlingsformer. Vi kan dock inte inse att bara de existerande centrumbildningarna skall kunna komma ifråga för uppdraget. De konstnärliga nätverken är så täta att det är svårt för nya intressenter att ta sig in. Därför måste också nya grupperingar kunna inordnas i regelverket. Vi menar också att det inte borde finnas några hinder för att även företag som är engagerade i personaluthyrningsverksamhet i andra branscher skulle kunna komma ifråga. Dessutom bör Kulturrådet uppmärksamma den möjlighet som öppnas för virtuella organisationer som t.ex. www.kulturpool.se att spela en viktig roll i detta sammanhang. Självfallet skall man då också utvärdera att man får de prestationer som avsetts och vara beredd att skaffa nya samarbetspartners.
Regeringen beskriver utförligt vikten av det internationella kulturutbytet i bägge riktningarna. Vi vill därför än en gång fästa uppmärksamheten på motion 1997/98:Sk612 där vi föreslår att staten skall underlätta konstgalleriernas internationella utställningsverksamhet genom att medge undantag från kravet att deponera införselmoms för utomeuropeisk konst som ställs ut i Sverige. Det av riksdagen fastlagda internationaliseringsmålet för kulturpolitiken blir bara tomma ord om riksdagen samtidigt accepterar regler och bestämmelser som på ett omotiverat sätt förhindrar internationaliseringen.
Regeringens förslag har formen av avsiktsförklaringar. Inga medel för föreslagna åtgärder anvisas i propositionen. Avsikten är att regeringen – om Socialdemokraterna får bilda regering efter höstens val – då skall återkomma med de konkreta förslagen. Först då finns förutsättningar att i en kulturpolitisk helhet bedöma lämpligheten av de föreslagna åtgärderna. Först då finns möjligheter att bedöma om den av regeringen valda finansieringen av förslagen är rimlig.
Närmare ett valmanifest än så här kan man knappast komma i en proposition i riksdagen.
Utan att vi i detalj har analyserat effekterna av de föreslagna stödformerna måste vi dock konstatera att det inte är möjligt att utläsa hur regeringen avser att nå målet att minska antalet konstnärligt verksamma personer med ca 1/3.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens förslag om överlämnande av förvaltningsuppgifter i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bättre inriktning av stödet till konstnärer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt kulturutbyte,
att riksdagen i övrigt avslår regeringens förslag.
|
Elisabeth Fleetwood (m) |
|
|
Lennart Fridén (m) |
Jan Backman (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Elizabeth Nyström (m) |
|
Birgitta Wichne (m) |
Birgitta Wistrand (m) |
|
Patrik Norinder (m) |
Lars Hjertén (m) |
|
My Persson (m) |
Inger René (m) |