1 Inledning
2 De tre pelarna
3 Ett aktivt och konstruktivt svenskt medlemskap
4 EU efter Amsterdam: nya villkor, beslutsformer och prioriteringar
5 Den första pelaren
5.1 Grundläggande mänskliga fri- och rättigheter
5.2 Familjernas och medborgarnas Europa
5.3 Jämställdhet
5.4 Miljöfrågor
5.4.1 Förstärk EU:s miljöambitioner
5.4.2 Stärkt miljögaranti
5.4.3 Majoritetsbeslut
5.4.4 Ny energipolitik
5.5 Ekonomisk utveckling
5.5.1 EMU och den svenska ekonomin
5.5.2 Sverige och EMU
5.5.3 Harmoniserad beskattning
5.6 Jordbruk
5.6.1 Ekologiskt hållbart jordbruk
5.7 Bioetik
5.7.1 Rör inte den genetiska arvsmassan
6 Andra pelaren: utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP)
6.1 Freden viktigaste målet
6.2 Påskynda EU:s utvidgning
6.3 Gemensamma fredsoperationer och konflikthantering
6.4 Försvarssamarbete på mellanstatlig nivå
6.5 Ändra vapenexportreglerna
6.6 Sverige har svikit u-länderna
7 Tredje pelaren: inrikes och rättsligt samarbete
7.1 EU:s kompetens
7.2 Utveckla Europol till en effektiv enhet
7.3 Den fria rörligheten inom EU
7.4 Konsumentpolitik
7.5 Kampen mot narkotika har högsta prioritet
7.6 Den svenska alkoholpolitiken och EU
8 Generella och institutionella frågor
8.1 EU:s kompetensområden
8.2 Flexibel integration
8.3 EU:s finansiering
8.4 Meddelarfrihet och offentlighetsprincip
8.5 Ett stärkt Europaparlament
8.6 Stark domstol
8.7 Garantera små länders inflytande
8.8 Fler majoritetsbeslut och färre beslutsformer
8.9 Stärkt Regionkommitté
8.10 Nationell remissomgång
8.11 Frågan om utträdesparagraf
9 Hemställan
För Kristdemokraterna är Europasamarbetet framför allt ett konkret uttryck för gränsöverskridande broderskap och insikten om vårt ömsesidiga beroende av internationell samverkan för fred, trygghet och en bättre miljö.
När samarbetet inleddes med Kol- och stålgemenskapen 1952 var det övergripande målet en varaktig fred genom samarbete över gränserna. Att de forna ärkefienderna från det andra världskriget Tyskland och Frankrike deltog från början var en symboliskt mycket viktig garanti för att målen skulle uppnås.
Det begränsade samarbete som inleddes 1952 med sex medlemsländer växte snabbt till att bli ett mer allmänt ekonomiskt samarbete (EEG). Det har sedan via ett antal utvidgningar och ett ständigt växande samarbete blivit först EG och sedan dagens europeiska union med femton medlemmar och ett långtgående samarbete som inte längre bara är ekonomiskt utan även har politiska dimensioner.
Genom alla dessa år har man lyckats med den ursprungliga huvuduppgiften – att bibehålla freden bland medlemsländerna. Nu knackar ett stort antal europeiska länder på dörren för medlemskap i EU. Det kan till viss del förklaras av samarbetets ekonomiska framgångar som gjort medlemskap attraktivt, men det beror också på den säkerhet och delaktighet som ett medlemskap erbjuder. Det är viktigt att stryka under att samarbetet aldrig varit en ”rikemansklubb” utan man har tvärtom haft ambitionen att erbjuda medlemskap för att gynna den ekonomiska utvecklingen i vissa länder. Villkoren har varit dels ekonomiska – ett kandidatland måste ha viljan att få ordning på sin ekonomi – men även politiska: landet måste ha demokratiska ambitioner. Så välkomnade man Spanien, Portugal och Grekland in i EG efter perioder av diktatur för att stödja dem ekonomiskt och politiskt i demokratiutvecklingen. När Irland blev medlem var landet bland de ekonomiskt svagare i Europa.
Under 1996 och första hälften av 1997 präglades EU-samarbetet av en regeringskonferens, ”IGC” (Intergovernmental Conference), vars tre huvudmålsättningar var
att fördjupa och förnya unionen,
att skapa ett medborgarnas Europa och
att förbereda unionen för medlemsutvidgning mot Öst- och Centraleuropa.
Dessa är nära beroende av varandra. Fördjupning och förnyelse krävs för att EU-samarbetet ska fungera bättre och på så sätt skapa förutsättningar för att ta emot nya medlemmar. En del av förnyelsen måste gå ut på att öka förståelsen och stödet för samarbetet bland medlemsländernas medborgare. Det kan bara göras genom mer öppenhet, bättre information och genom att frågor som engagerar allmänheten hamnar mer i fokus – med andra ord, genom att skapa ett medborgarnas Europa.
Vi kristdemokrater menar att östutvidgningen måste vara EU-samarbetets främst prioriterade uppgift de närmaste åren. Från den utgångspunkten drar vi slutsatsen att regeringskonferensen, som avslutades i Amsterdam i juni 1997 med att ett nytt fördrag, Amsterdamfördraget, lades fram, blev en begränsad framgång. Detsamma kan sägas med utgångspunkt från de andra två målsättningarna. Vi vill i den här motionen ge vår syn på Europasamarbetet efter Amsterdam, vad som fungerar bra respektive dåligt – hur samarbetet skulle se ut om vi fick bestämma.
När EG blev EU 1993 kompletterades det ekonomiska samarbetet med två stora politikområden: en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) samt ett inrikes och rättsligt samarbete. Man talar därför om tre ”pelare”, som bygger upp dagens samarbete. Den första pelaren innehåller förutom det traditionella ekonomiska gemenskapsarbetet även EMU och ett antal andra samarbetsområden. De tre pelarna har gemensamma institutioner (kommissionen, rådet, domstolen, parlamentet med flera) men olika former och regler för beslutsfattande. Vi kristdemokrater har ofta framfört åsikten att det vore lämpligt att på sikt bryta ned pelarstrukturen till förmån för en mer enhetlig organisation. Amsterdamfördraget, som ännu inte har trätt i kraft, innebär ett första steg i den riktningen. I det nya fördraget vittrar pelarna delvis sönder eftersom flera områden inom det inrikes och juridiska samarbetet kommer att omfattas av samma beslutsprocedurer som det ekonomiska samarbetet inom den första pelaren. Även GUSP, som tidigare varit ett helt mellanstatligt samarbete där alla beslut fattats med enhällighet, närmar sig övriga samarbetsområden då enhälligheten inte längre blir den enda beslutsformen.
Sveriges samarbetsprofil upplevs utomlands ofta som otydlig – i bästa fall – eller i sämsta fall som negativ och motstridig. Vi ses i flera sammanhang som en ofrivillig europé som inte är säker på vad samarbetet kan åstadkomma utan att inkräkta alltför mycket på den nationella integriteten. Det behöver inte vara så. Vi kristdemokrater menar att en större tydlighet i de frågor där vi skiljer oss från majoriteten av medlemsländer samt större engagemang i och fokusering på de frågor vi anser viktigast skulle ge oss större inflytande och gehör i Europasamarbetet. En önskvärd attitydförändring skulle också vara att man inte bara frågade sig hur EU gynnar Sverige utan även vad Sverige kan bidra med i Europasamarbetet.
Vi välkomnar flera av regeringens initiativ under regeringskonferensens gång. Det gäller bland annat säkerhetspolitiken, miljöfrågorna och sysselsättningen, frågor som vi vill understryka vikten av. Det nåddes också vissa framgångar inom dessa områden, men ännu återstår mycket att göra. Kristdemokraterna efterlyser en tydligare svensk miljöprofil. Vårt land skulle också kunna bli drivande i biståndssamarbetet, men den möjligheten har försämrats när den nuvarande regeringen har skurit ned vårt bistånd och vi inte längre föregår med ett så gott exempel. Regeringens engagemang för sysselsättningen är positivt och det är av symbolisk vikt att frågan nu sätts i centrum för diskussionerna om samarbetet. Regeringen har dock tidigare visat ovilja att följa europeiska rekommendationer i kampen för sysselsättningen, framför allt då det gäller att ändra de stela strukturerna i den svenska arbetsmarknaden.
Kristdemokraterna anser att Sveriges roll måste vara att aktivt verka för att Europeiska unionen förbättrar sin förmåga att agera och ta ansvar för en demokratisk och fredlig utveckling både inom och utanför unionens gränser.
Det pågår en ständig dragkamp om i vilken riktning EU-samarbetet ska utvecklas. Kampen står framför allt mellan å ena sidan dem som vill ge EU större befogenheter för att effektivisera samarbetet och å andra sidan dem som anser att man bör gå i motsatt riktning för att medlemsländerna och folken ska återfå en del av den suveränitet man menar har gått förlorad.
Amsterdamfördraget, som efter att det ratificerats av samtliga medlemsländer blir EU:s nya grundlag, innebär en kompromiss mellan dessa två sidor. Inom flera områden blir det lättare att fatta beslut genom att man beslutar med kvalificerad majoritet i stället för med enhällighet. Det innebär att man går från ”mellanstatlighet” till ”överstatlighet” eftersom beslut kan tas trots att ett eller ett par länder motsätter sig detta. Skälet är framför allt att beslutsfattande med enhällighet innebär större risker för blockering av beslut när medlemskretsen växer. Samtidigt går man de grupper som är emot ökad överstatlighet till mötes, dels genom att antalet nya områden där kvalificerad majoritet ska gälla begränsas, dels genom att man låter vissa känsliga områden framför allt inom andra och tredje pelaren även i fortsättningen vara föremål för beslut med enhällighet.
En i stort sett ny samarbetsform introduceras också: den så kallade flexibla integrationen, som beskrivs längre fram i denna motion.
I det som följer vill vi kristdemokrater ge vår syn på prioriteringar och förändringar inom ”pelarna”, det vill säga på innehållet i det nya fördraget.
Respekten för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna utgör stommen i ett demokratiskt samhälle. Denna respekt har alltid utgjort ett absolut villkor för medlemskap i Europasamarbetet och även en allmän princip för samarbetet inom EU. Denna princip förstärks genom Amsterdamfördraget, genom att EU:s domstol får uppdraget och kompetens att bevaka att unionen respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Vi kristdemokrater välkomnar reformen, eftersom den innebär att respekten för de mänskliga rättigheterna nu även blir föremål för rättslig kontroll. Vi har dock förespråkat en mer långtgående förändring, som också diskuterades in i det sista, nämligen ett införlivande av Europarådets konvention om mänskliga rättigheter i fördraget. Att så inte sker är en besvikelse, men det får inte innebära att frågan faller i glömska. Bland andra Amnesty International har starkt kritiserat reformens otillräcklighet och bland annat pekat på att det krävs ett införlivande av Europarådets konvention för att få en extern rättslig kontroll.
Kristdemokraterna kommer även fortsättningsvis att kämpa för ett införlivande och vi anser att det även bör tillhöra de frågor som Sverige ska fortsätta driva i Europasamarbetet.
En viktig princip för de mänskliga rättigheterna är icke-diskriminering. EG- och EU-fördragen har tidigare bara innehållit skrivningar om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. I det nya fördraget finns däremot en ny artikel (6a) som ger medlemsländernas ministrar i rådet möjlighet att vidta åtgärder mot diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Det är ett viktigt steg på vägen mot att göra EU mer medvetet även inom detta område. Dock är reformens effektivitet beroende av medlemsländernas villighet att lagstifta inom området. Även här bör Sverige därför vara pådrivande.
De flesta människor i Europa delar uppfattningen att familjen och andra små naturliga gemenskaper är fundamentet för samhället. För att familjen ska bli den stabila grund som samhället behöver vill Kristdemokraterna i EU, EPP (European Peoples’ Party of Christian Democrats), stärka den enskilda människans och familjens villkor. Det framgår med stor tydlighet i EPP:s principprogram: ”Familjepolitik är i centrum av vår sociala och samhälleliga politik i ett fritt och demokratiskt Europa. Staten måste uppmuntra familjen, men får aldrig ersätta den.” De svenska Kristdemokraterna och EPP är därför eniga om att utvecklingen av den sociala dimensionen är en viktig del av den europeiska integrationen. Kristdemokraterna är fast förvissade om att ekonomiska framåtskridanden måste gå hand i hand med utvecklingen av en mänsklig och social infrastruktur.
Vi vill därför medverka till att skapa en sådan social dimension som ger människan och familjen frihet att välja så att socialt ansvar och personlig utveckling kan förenas. Till skillnad från dem som vill utveckla ett nyliberalt, marknadernas Europa eller ett socialistiskt och kollektivistiskt Europa vill Kristdemokraterna se ett familjernas och medborgarnas Europa. Medborgarnas Europa är en vision som måste konkretiseras genom åtgärder som främjar invånarnas känsla för att vara medborgare i både det egna landet och EU. Det är därför viktigt att EU i högre grad prioriterar frågor som intresserar och engagerar medborgarna. Så är det till exempel en viktig signal till Europas 20 miljoner arbetslösa att EU-politiken nu kommer att fokusera på åtgärder som främjar sysselsättningen och en bättre social standard. Det svenska förslaget om en ”sysselsättningsunion” vann gehör bland övriga medlemsländer så till vida att det nya fördraget innehåller ett nytt kapitel om sysselsättning.
Kristdemokraterna anser det vara en framgång att sysselsättningen nu prioriteras i samarbetet. Tillsammans kan medlemsländerna komma fram till åtgärder och impulser som sedan kan tillämpas på hemmaplan. Tyvärr har den nuvarande regeringen inte gjort sig känd för att ta till sig av de förslag på sysselsättningsområdet som initierats på Europanivå. När EU:s stats- och regeringschefer sist tog initiativ till åtgärder för att öka sysselsättningen på fem olika områden hösten 1994, de så kallade Essenpunkterna, ansåg regeringen att bara vissa var tillämpliga på Sveriges situation. Det innebär att punkterna som handlar om minskade indirekta lönekostnader respektive ökad arbetsmarknadspolitisk flexibilitet haft mycket begränsat genomslag.
I november i år äger ett extra europeiskt toppmöte rum som ska behandla sysselsättningen och åtgärder mot arbetslösheten. Resultatet bör bli nya sysselsättningsinitiativ. Mot bakgrund av det svenska sysselsättningsinitiativet i regeringskonferensen förutsätter vi kristdemokrater att regeringen kommer till toppmötet med öppet sinne samt att man är beredd att ta till sig av goda idéer och tillämpa nya initiativ.
En annan av regeringskonferensens framgångar är att Storbritannien nu accepterar det sociala protokollet och att det därmed kan införlivas i Amsterdamfördraget. Den fria inre marknaden i Europa kompletteras på så sätt med ett socialt ansvarstagande.
EU har som institution sedan länge bedrivit ett aktivt jämställdhetsarbete genom upplysningsverksamhet och programstöd. Den formella grunden kan man finna i Romfördraget där bland annat principen om lika lön för lika arbete står inskriven.
Med tiden har därför lagar och åtgärdsprogram tillkommit för att främja likabehandling på arbetsmarknaden och för att stärka kvinnans ställning, men det räcker inte med åtgärder endast på arbetsmarknadsområdet. Kristdemokraterna anser att en jämställd bild av kvinnan måste stärkas genom media och att EU samtidigt stöder inriktningen mot en högre andel kvinnor som representanter i politiska och andra beslutande organ.
Amsterdamfördraget innebär att jämställdheten stärks. Lönediskrimineringsförbudet skärps genom att det slås fast att lika lön ska utgå för likvärdigt arbete (tidigare ”lika”). Jämställdheten blir också ett grundläggande mål som ska tas hänsyn till inom alla områden. Fördraget slår också fast att det är tillåtet att ge underrepresenterat kön förtur vid nya arbetstillfällen.
Sverige kan med erfarenhet av jämställdhetsarbete bidra med ytterligare kunskap som förstärker kommissionens arbete med att vidareutveckla EU:s jämställdhetspolitik. Kristdemokraterna är angelägna om att så verkligen sker.
Då Sverige blev medlem i EU förbättrades förutsättningarna för en framgångsrik miljöpolitik. Sverige har nu möjlighet att driva på hela EU:s miljöpolitik genom att vara aktiv i beslutsprocessen. Resultatet beror till mycket stor del på med vilken kraft Sverige väljer att driva miljöfrågor nationellt och i Europeiska unionen. Därför är det av yttersta vikt att Sverige aktivt arbetar utifrån en klar miljöstrategi i EU:s institutioner. Syftet måste vara att EU:s miljöpolitik skärps och får en framträdande plats. Sverige påverkas i högsta grad av föroreningar från Europa och måste kräva en högre miljöambition från EU:s medlemsländer. Å andra sidan måste Sverige ta till sig en miljölagstiftning som inom många områden, är mer krävande än den svenska. Så har till exempel vårt land, liksom de flesta andra medlemsländer, nyligen fått skarp kritik från EU:s danska miljökommissionär Ritt Bjaerregard eftersom vi inte klarat att minska kväveutsläppen i jordbruket i tillräcklig grad.
Det innebär att Sverige bör gå före i arbetet med att införa skatteväxling från skatt på arbete till miljöstyrande skatter och avgifter, samt ställa höga krav då minimidirektiv på miljöområdet ska antas.
När EG förvandlades till EU 1993 genom det så kallade Maastrichtfördraget förstärktes EU:s miljöpolitik. Bland annat sades att miljöbeslut ska utgå från en hög skyddsnivå, och bland EU:s grundläggande miljömål finns nu hänsyn tagen till en hållbar tillväxt. Maastrichtfördraget slår även fast försiktighetsprincipen och att miljöbeslut ska fattas med kvalificerad majoritet. Enhällighet krävs fortfarande för beslut om miljöavgifter, stadsplanering (mark- och vattenanvändning) och energifrågor.
Amsterdamfördraget innebar en besvikelse över frånvaron av konkreta miljöåtgärder. Målet måste vara att få till stånd en långsiktig investeringsstrategi inom EU för att ersätta gamla miljöförorenande metoder, för att högsta tillämpade ambitionsnivå ska gälla i medlemsländerna och för att Sverige inte ska behöva sänka sina miljönormer. Vi kristdemokrater anser att Sverige ska hålla en hög profil i miljöfrågor.
Sverige bör verka för möjligheten att enskilda EU-länder av miljöskäl, och inte av protektionistiska skäl, ska kunna införa hårdare miljöregler. Sverige bör också verka för att miljöpolitiken integreras med den ekonomiska politiken. Så länge miljökostnaderna inte är fullt ut integrerade i produktion, transport och konsumtion kan både tillväxt och frihandel utgöra hot mot vår gemensamma miljö. Parallellt med miljömålen ska grundregeln vara största möjliga frihandel. Inskränkningar i frihandeln på nationell basis måste alltid kunna motiveras av hälso- och miljöskäl.
En stärkt miljögaranti (art 100 a4) med omvänd bevisföring bör införas. Detta innebär att det är upp till den som är minst miljövänlig att bevisa att den så kallade miljögarantin inte kan tillämpas. I dag ligger bevisbördan på det land som vill förbjuda en viss vara med åberopande av miljögarantin.
Miljöavgifter måste lyftas upp på gemenskapsnivå och för beslut om dessa ska det räcka med kvalificerad majoritet. Ett sådant förslag fanns länge med i regeringskonferensen men föll tyvärr i slutskedet. Sveriges regering tillhör dem som inte vill införa beslut med kvalificerad majoritet för miljöavgifter, eftersom man hävdar att det är en skatt som andra och ska därför omfattas av samma beslutsregler, det vill säga enhällighet. Kristdemokraterna anser att det i första hand rör sig om en miljöfråga och inte en skattefråga, vilket skulle motivera beslut med kvalificerad majoritet. Så länge beslut måste fattas med enhällighet inom detta område omöjliggörs i praktiken Kristdemokraternas mål om en gemensam miniminivå för miljöavgifter på koldioxid och andra miljöskadliga utsläpp samt om skatteväxling, som innebär att sänkta avgifter på avlönat arbete ’växlas’ mot högre avgifter på miljöförstörande produktion.
En ny energipolitik bör utarbetas. Energipolitiken ska främja energieffektivisering och förnybara energislag, skydda naturresurser samt målmedvetet minska dagens beroende av icke förnybara energislag.
EU:s inre marknad bygger på såväl politiska mål om stabilitet och fred som ekonomiska mål såsom konkurrenskraft, prisstabilitet, industriell utveckling och handel. Den inre marknaden har redan betytt mycket för svensk ekonomi i form av ökade utlandsinvesteringar och fler affärsmöjligheter för svenska företag.
För att den inre marknaden ska fungera långsiktigt krävs dock ett nära och solidariskt samarbete inom områden som industri-, finans-, penning- och växelkurspolitik men också inom miljö och socialpolitik.
I dag har bara 70 % av den inre marknadens regelverk implementerats i medlemsländerna. Kommissionen har begärt att samtliga medlemsländer ska lämna in en tidsplan för implementering av resterande regler. I början av oktober 1997 hade 12 medlemsländer lämnat in sådana planer och fler var på väg.
Kristdemokraternas utgångspunkt har varit att bedömningen av ett svenskt medlemskap i EMU ska utgå från sakpolitiska analyser. När man tar ställning till ett svenskt deltagande i EMU går det inte att enbart betrakta EMU-projektet som sådant. Man måste också studera tillståndet i svensk ekonomi. Sverige har under mer än 25 år tappat i ekonomisk utvecklingskraft. 1970 låg Sverige på tredje plats bland OECD-länderna när det gäller BNP per invånare. I dag har vi halkat ner till 17:e plats. Bakgrunden är bland annat en dåligt fungerande lönebildning, en omodern arbetsrätt, dålig flexibilitet och funktion på arbetsmarknaden, ett alltför bistert företagarklimat och tillväxthämmande skatter på arbete, företagande och sparande.
Därför räcker det inte enligt Kristdemokraternas uppfattning att Sverige uppfyller konvergenskriterierna. Låsta till EMU kommer alla dessa rigida strukturer att kunna göra stor skada som förvärrar landets ekonomiska läge. Sveriges ekonomi är i sådant skick att ett svenskt medlemskap i den monetära unionen, EMU, riskerar att leda till en ytterligare ökning av arbetslösheten. Sverige har under lång tid mött både yttre och inre störningar i ekonomin genom växelkursanpassningar i form av devalveringar, och sedan hösten 1992 har vi en flytande krona. Devalveringsvägen är nu definitivt stängd. Sverige måste snarast lösa sina strukturella problem förorsakade av devalveringspolitiken.
Fler EU-länder än Sverige har allvarliga strukturproblem som bland annat åstadkommer hög arbetslöshet. Det gäller i hög grad kandidatländer till medlemskap i EMU som Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Portugal och Spanien.
När en ny regering med stor kraft efter valet måste gripa sig an de svenska problemen vore det oklokt att samtidigt och oåterkalleligt länka Sveriges penningpolitiska öde till förhållandena i dessa länder.
Sverige behöver kunna föra en nationell penningpolitik för att avlasta finanspolitiken, inte minst när vi nu ser fram mot en stark konjunkturutveckling med risk för nya flaskhalsproblem och åtföljande inflationsimpulser.
Den socialdemokratiska regeringen har inte förmått att genomföra de strukturella reformer som skulle kunna förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och klimatet för företagande och tillväxt. Regeringen har sedan sitt tillträde ensidigt satsat på sanering av statens finanser medan tillväxtfrämjande åtgärder och strukturella reformer avvisats. Det är därför inte längre realistiskt att under denna mandatperiod kunna skapa förutsättningar som gör det möjligt för Sverige att utan långtgående skadeverkningar ansluta sig till EMU.
Kristdemokraterna befarar att det finns risk för att arbetslösheten blir regulatorn vid inre och yttre störningar. De sociala följderna av ökad arbetslöshet kan inte överskattas. En ökning av de redan höga arbetslöshetstalen skulle innebära alltför stora revor i de redan ansträngda sociala nätverken och de mänskliga gemenskaper som samhället vilar på. Det blir svårare att föra en nationellt anpassad ekonomisk politik när den nationella ekonomiska suveräniteten minskar, till förmån för mer gemenskapsorienterad penning- och finanspolitik.
Som självständig stat kan Sverige inte tvingas in i EMU:s tredje fas. Riksdagen har beslutat att Sverige ska sträva efter att nå upp till de inträdeskrav EU satt upp för inträde i EMU:s tredje fas, de så kallade konvergenskriterierna. Riksdagen ska sedan besluta om Sverige ska delta i EMU:s tredje fas. Kristdemokraterna stöder denna beslutsordning. Det är vår åsikt att Sverige vid riksdagsbeslutet 1997 ska avstå från en anslutning till den gemensamma valutaunionen när den träder i kraft 1999.
Allt talar också i dag för att EMU startar planenligt enligt tidtabell med en bred grupp av länder som deltagare. Den politiska klarhet som nu skapats om att Sverige kommer att stå utanför unionen med dess osäkerheter kommer också kortsiktigt antagligen att gynna den svenska kronan.
Med en fri gränshandel och fri rörlighet av varor, tjänster, personer och kapital är det inte lämpligt att hålla en väsentligt högre eller annorlunda skattestruktur i Sverige än i våra grannländer.
1. Mervärdesskatten
Inom EU pågår ett intensivt arbete med ett nytt system för mervärdesskatt som skulle kunna ersätta det nuvarande systemet. Som en första åtgärd har kommissionen föreslagit ett skatteintervall på mellan 15 och 25 procent som skulle gälla under åren 1997 och 1998 för att förhindra att skillnaderna mellan medlemsländerna ökar. Ett system med ursprungsmärkning och ett clearingförfarande mellan länderna skulle kunna säkerställa de nationella skatteunderlagen.
Kommissionen presenterade under våren 1996 en promemoria om harmonisering på skatteområdet, men kravet på enhälliga skattebeslut och den nationella självständigheten på skatteområdet gör det svårt att få till stånd en harmonisering. Aktuella frågor gäller bland annat synen på skattekonkurrens mellan länderna, subsidiaritetsprincipens tillämpning på skatteområdet och risken för att medlemsländerna förlorar sin suveränitet i en alltmer global ekonomi.
Inom EU:s regeringskonferens diskuterades bland annat en övergång till majoritetsbeslut när det gäller skatter/avgifter på miljöområdet. Kristdemokraterna anser att det är ett starkt svenskt miljöintresse att övergå till majoritetsbeslut för att få till stånd en gemensam minimiskattesats på koldioxidutsläpp. Detta skulle vara ett avgörande steg mot en miljövänligare utveckling i Europa. Eftersom Sverige redan har miljöskatter skulle en europeisk miniminivå för koldioxid samtidigt förbättra svenska företags konkurrenssituation.
2. Punktskatter
De punktskatter som har harmoniserats inom EU har med gränshandel att göra. De skatter som har harmoniserats gäller för tobak, olja och alkoholprodukter. EU:s grundläggande principer är att produkterna ska beskattas där de konsumeras och att man ska underlätta fri rörlighet.
Punktskatterna i EU:s medlemsländer har harmoniserats i mindre grad än mervärdesskatterna. Varje gång en medlemsstat höjer en viss punktskatt måste man beakta att produktion och skatteintäkter kan förloras till grannländer som har påfört en betydligt lägre skattesats. Kristdemokraterna anser att punktskatter på alkohol och tobak ska höjas minst i takt med inflationen för att av folkhälsoskäl begränsa konsumtionen.
Vid förhandlingen om medlemskap i EU fick Sverige, Danmark och Finland en rättighet att ha mer restriktiva regler för införsel av bland annat alkoholdrycker än medlemsstaterna i övrigt. Kristdemokraterna anser att Sverige ska hävda ett fortsatt undantag.
3. Energiskatter
Energi bör beläggas med full moms. Energibeskattningen ska utformas så att miljöbelastande energislag beskattas hårdast medan introduktionen av miljövänliga och förnybara energislag uppmuntras.
En skatteväxling ska eftersträvas där skatten på arbete sänks samtidigt som skatten på energi, miljöfarliga utsläpp och ändliga naturresurser höjs.
Inom EU:s medlemsstater som helhet har den direkta skattesatsen för lönearbetande arbetskraft ökat med ungefär en femtedel mellan åren 1980 och 1993 medan motsvarande indikator för andra produktionsfaktorer – huvudsakligen egenanställd arbetskraft och kapital – har minskat med mer än en tiondel. Det innebär att skattebördan har förskjutits mot det mindre rörliga beskattningsunderlaget – arbetskraften – så att det har varit möjligt att återvinna den skatt som förlorats genom urholkningen av de andra mer rörliga beskattningsunderlagen.
Det finns skäl att sänka beskattningen på arbetskraft i syfte att främja sysselsättningen inom medlemsstaterna. Att reducera skattebördan för arbetskraften skulle i viss mån kunna vara självfinansierande. En höjd energibeskattning kan vara ett alternativ till att minska arbetskostnaderna, samtidigt som det bidrar till en skatteväxling inom EU.
Under en längre tid har inom EU pågått ett arbete som syftar till gemensamma bestämmelser om en minimiskattesats för koldioxidutsläpp. Under våren 1996 har rådet uppmanat kommissionen att komma med ett nytt förslag på hur energi ska beskattas så att det bidrar till att minska utsläppet av koldioxid. Kristdemokraterna driver sedan länge kravet på att den svenska regeringen ska verka för en europeisk miniminivå för koldioxidskatt.
När det gäller EU:s jordbrukspolitik (CAP), som upptar cirka hälften av EU:s budget och motsvarar cirka 0,6 % av gemenskapens BNP, måste man konstatera att stora ansträngningar har gjorts för att reformera detta politikområde. 1992 års CAP-reform har inneburit viktiga neddragningar av överproduktionen och därmed av lagren. Reformen har skett genom en kraftig sänkning av interventionspriser samt en övergång till fast produktionsstöd i form av arealbidrag. Detta har skett på villkor att viss del av arealen lagts i träda.
Kommissionen har funnit att reformarbetet måste fortsätta och fördjupas. Det är framför allt den förestående utvidgningen av EU och det senaste GATT-avtalet som är orsak till fortsatta reformer. Med nuvarande regler måste antingen EU:s jordbruksbudget växa eller ersättningar minska när nya medlemsländer kommer in i EU. Eftersom många länder inte vill öka budgeten kommer det att bli reformer mot lägre ersättningar. GATT-avtalen resulterade i att EU:s gränsskydd ska pressas ner med 36 procent fram till år 2000. Kristdemokraterna anser att en fortsatt reformering av EU:s jordbrukspolitik utifrån 1992 års CAP-reform bör eftersträvas, inte minst för att möta nya krav vid en utvidgning av unionen. Vi anser att jordbruksnäringen ska ses som en del av den inre marknaden, där konkurrens på lika ekonomiska villkor ska råda mellan de olika medlemsländerna. Målet måste vara att skapa ett ekologiskt hållbart jordbruk med ökad marknadsanpassning och höga hälsokrav på livsmedelsproduktionen.
Sverige ska vara starkt pådrivande för ökade djurskyddskrav. Sunda stallmiljöer och en värdig behandling av djur i samband med transport och slakt borde enligt Kristdemokraterna vara en självklarhet. Amsterdamfördraget går i rätt riktning eftersom beslut inom den inre marknaden och inom jordbruk, transport och forskning ska ta hänsyn till eventuella konsekvenser för djurens välmående.
De nya teknologiska framstegen har i allt väsentligt gagnat mänskligheten. I takt med utvecklingen ställs mänskligheten dock inför ständigt nya etiska utmaningar som måste hanteras på bästa möjliga sätt. En öppen och fri marknad som den europeiska måste också regleras av en gemensam lagstiftning. För Kristdemokraterna är det viktigt att denna lagstiftning säkrar en sådan hög etisk nivå att den bioteknologiska industrin och forskningen i alla lägen respekterar ett absolut människovärde och mänsklig värdighet. Patent på bioteknologiska uppfinningar har under lång tid debatterats inom EU. På grund av olika etiska förhållningssätt svarar ministerrådet och kommissionen för en liberal linje och Europaparlamentet för en mera restriktiv linje.
Kommissionen lade under 1996 fram ett reviderat direktivförslag som bygger på det tidigare direktivet såsom det utformades efter förlikningskommissionens ändringar. Tidigare i år röstade Europaparlamentet med vissa förbehåll för detta förslag, som i korthet går ut på att det nu ska bli möjligt att ta patent på gener, växter och djur samt vävnad och kroppsdelar från människor – så länge som dessa är ”isolerade från den mänskliga kroppen”. De enda levande organismer som utesluts från patent i direktivet är hela människor och människoembryon.
Ministerrådet ska ta ställning till förslaget i slutet av november i år. Det är Kristdemokraternas uppfattning att Sverige måste utnyttja sin röst och stoppa förslaget innan det går tillbaka till parlamentet för slutligt godkännande. Vi anser att regeringen måste föra en restriktiv linje inom områden som rör förändringar av den genetiska arvsmassan. Det är oklart hur EU-direktivet ska relateras till den europeiska patentkonventionen. Formellt är det den sistnämnda som tillsammans med medlemsländernas egen lagstiftning styr patentområdet. Men samtidigt styr också EU-lagarna medlemsländernas lagstiftning.
Trots detta anser Kristdemokraterna att ändringarna inte var tillräckliga och att direktivförslaget borde ha avvisats.
Som tidigare nämnts var det ursprungliga huvudmålet med det europeiska samarbetet att lägga grunden för en varaktig fred. Den målsättningen är lika aktuell i dag, men för att den ska kunna tillgodoses även i framtiden måste medlemsländerna verka för att EU effektivt kan företa aktiva säkerhetspolitiska åtgärder och bland annat fördjupa sin solidaritet med Baltikum samt Öst- och Centraleuropa.
Kristdemokraterna i Sverige och i de övriga medlemsländerna arbetar för att EU påskyndar sin utvidgning mot Baltikum samt Öst- och Centraleuropa. Det är en historisk uppgift att ta emot dessa länder i det europeiska samarbetet och på så sätt ena det Europa som under så lång tid var uppdelat i öst och väst. Ett enat Europa blir handlingskraftigt och en nyckelaktör i kampen för global fred och solidaritet.
I väntan på en utvidgning måste EU även fördjupa sitt samarbete med dessa länder både politiskt och ekonomiskt så att de står väl förberedda den dag då deras medlemskap är klart. Detta är av mycket stort säkerhetspolitiskt intresse för Sverige och övriga Europa. EU är redan i dag världens största biståndsgivare och handelspartner till länderna i Östeuropa. Regeringskonferensens målsättning att förbättra och förnya samarbetet för att bereda väg för en utvidgning av medlemskretsen uppnåddes bara delvis. Framför allt nådde man inte så långt som hade varit önskvärt beträffande institutionella frågor. Man räknar ändå med att starta utvidgningsprocessen i början av 1998. I juli i år presenterade kommissionen dokumentet Agenda 2000, i vilket föreslås att förhandlingar ska inledas med sex medlemsländer i ett första skede – Estland, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien och Cypern.
Vi kristdemokrater har förespråkat att alla kandidatländer bör få starta förhandlingar samtidigt. Förutom att vi anser att samtliga baltiska länder borde få starta samtidigt anser vi att de länder som får vänta riskerar att tappa rytmen i den demokratiska och ekonomiska utveckling som inletts. Risken finns att de kandidatländer som förbigåtts av kommissionen tappar utländska investeringar. En annan risk är att politiska krafter som velat bromsa demokratiska och ekonomiska reformer får förnyad energi och motivation.
EU skulle kunna ha gjort mer för att förhindra kriget i Bosnien men vi får inte glömma att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är en ny företeelse och att EU vid tiden för krigets utbrott inte hade några formella strukturer för att kunna agera.
Amsterdamfördraget har förbättrat förutsättningarna för att agera gemensamt. För det första har ett svensk-finskt initiativ fått gehör, vilket innebär att de så kallade Petersbergsuppgifterna (efter slottet Petersberg i Tyskland där ett säkerhetspolitiskt toppmöte ägde rum 1992) skrivs in i det nya fördraget: ”humanitära insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och insatser med stridskrafter vid krishantering inklusive fredsskapande åtgärder.” (Artikel J7, § 2). Dessa uppgifter ger Sverige och övriga alliansfria länder en viktig plattform för deltagande i det gemensamma europeiska fredsarbetet. Det kan handla om allt från att upprätthålla en vapenvila till att bistå människor i nöd vid naturkatastrofer. Reformen är enligt Kristdemokraterna en mycket stor framgång, eftersom EU:s främsta uppgift – att främja fred och solidaritet – inte längre bara gäller det egna territoriet utan blickarna vänds även utåt.
För det andra skapas en enhet för planering och tidig varning som ska övervaka och analysera omvärldsutvecklingen inom områden som berör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Enheten ska utarbeta ett ’tidigt varningssystem’ som ska kunna signalera potentiella konflikter och politiska kriser i Europa och dess närhet. Den ska dessutom skapa analysunderlag och ta fram långsiktiga strategier för utvecklingen av samarbetet. Att kunna avstyra konflikter innan de brutit ut innebär många räddade liv och innebär dessutom en ekonomisk besparing. Mot den bakgrunden är en analysenhet en säker investering som är mycket välkommen.
För det tredje ändras beslutsreglerna inom GUSP. Inom utrikes- och säkerhetspolitiken fattas beslut om gemensamma strategier i princip med enhällighet. I Amsterdamfördraget införs dock möjligheten till ett så kallat konstruktivt avståndstagande. Ett medlemsland som inte kan acceptera att det omfattas av ett beslut kan välja att lägga ned sin röst och på så sätt slippa tillämpa beslutet utan att hindra övriga länder från att genomföra det. Landet är då inte heller skyldigt att bidra till finansieringen av de operationella utgifter som beslutet ger upphov till. Denna möjlighet ger ett effektivare beslutsfattande och innebär en vinst inte bara för de länder som vill ta beslut utan även för det land som väljer att stå utanför. Beslut om gemensamma åtgärder på grundval av en gemensam strategi samt beslut om genomförande av sådana åtgärder ska fattas med kvalificerad majoritet med undantag av frågor med militära eller försvarskonsekvenser.
Dessa två förändringar är en rimlig utveckling med tanke på kommande utvidgningar som kan innebära en större risk att beslut blockeras och gör unionen handlingsförlamad. Dock kvarstår ytterst möjligheten för ett medlemsland att blockera beslut. Detta hävdar fortsatt nationell suveränitet och är därför rimligt. Ytterst beror effektiviteten i de nya beslutsformerna på i vilken grad möjligheten att blockera utnyttjas och hur ofta man i stället väljer att ta avstånd från ett beslut genom nedlagd röst.
Kristdemokraterna anser att ett eventuellt europeiskt försvarssamarbete ska ske på mellanstatlig nivå. VEU-fördraget ska i sin nuvarande utformning inte integreras i EU:s fördrag och inget EU-medlemsland ska tvingas att åta sig förpliktelser om ömsesidigt försvarsbistånd. För att ge möjlighet för samtliga medlemsländer i EU att vara medlemmar i VEU har Kristdemokraterna föreslagit att Sverige bör ta initiativ till att utveckla en gren av VEU till fredsfrämjande operationer, katastrofhjälp och krishantering. EU:s och Europas misslyckande under Bosnienkriget är ett tillräckligt bevis på att Europa behöver en effektiv säkerhetsorganisation.
Kristdemokraterna anser att Amsterdamfördraget tar viktiga steg i denna riktning. En eventuell integration av VEU i EU skjuts på framtiden och kräver ett beslut av medlemsländernas stats- och regeringschefer i Europeiska rådet. EU kommer i stället att anlita VEU framför allt för att utföra operationer enligt Petersbergsuppgifterna. Då VEU anlitas har alla medlemsländer i EU, inklusive icke medlemmar av VEU såsom Sverige, rätt att delta i insatserna och besluten.
Kristdemokraterna anser för övrigt att Sverige aktivt ska förhindra att EU disponerar gemensamma kärnvapen.
Kristdemokraterna vill att vapenexport begränsas till stabila demokratiska stater. Av denna anledning önskar Kristdemokraterna att Sverige tar initiativ till att krigsmaterielförsäljningen från EU-länderna ges en annan inriktning än den nuvarande. Ett organiserat samarbete och specialisering på krigsmaterielområdet inom hela EU skulle på sikt kunna leda till att försäljningen begränsas till att främst gälla unionens medlemsländer och i andra hand övriga stabila demokratiska stater.
Kristdemokraterna anser att Sverige bör gå i täten för upprättandet av en uppförandekod för europeisk vapenexport. Det finns gott hopp om att få gehör för ett sådant initiativ. Storbritannien, som tar över ordförandeskapet i EU den 1/1 1998 har genom sin utrikesminister Robin Cook redan signalerat att man tänker föreslå en sådan kod. Utrikesministern har redan inbjudit Frankrike att dela initiativet med Storbritannien.
EU:s biståndspolitik står inte i konflikt med den svenska utan utgör ett värdefullt komplement. Som fullvärdig medlem finns det också flera möjligheter att påverka EU:s biståndsarbete. Sverige skulle här kunna hålla en hög profil. Vår trovärdighet har dock kraftigt naggats i kanten sedan vi under tiden från våra förhandlingar med EU fram till dagsläget har sänkt biståndsanslaget som låg nära 1 procent av BNI till ett belopp som motsvarar cirka 0,7 procent. Sverige har därmed försuttit en unik chans att tillsammans med bland annat Nederländerna påverka de andra medlemsländerna till en höjning av EU:s biståndsanslag. Vem lyssnar på uppmaningar till förnyade insatser till förmån för tredje världen när uppmanaren själv drastiskt sänker ambitionerna?
Kristdemokraterna har i sin motion med anledning av regeringens budgetproposition (1997/98:1) redogjort för en plan, med tillhörande finansiering, för att höja biståndets andel av BNI upp till 1 procent. Först när vi påbörjar denna plan kan Sverige aktivt påverka medlemsländerna att höja EU:s biståndsanslag.
Vi anser för övrigt att tiden är mogen att se över formerna för EU-biståndet. Framför allt är det dags för en översyn av samarbetet med Afrika, Västindien och Stilla Havsregionen inom Lomékonventionen. Nära hälften av det totala EU-biståndet betalas ut till länder i dessa regioner. Kommissionen har analyserat samarbetet i en grönbok om relationerna mellan EU och ”AVS-länderna” vilket öppnar för en ny debatt om hur samarbetet kan effektiviseras och hur biståndsresurserna kan fördelas bättre. Vi kristdemokrater anser att verksamheten i högre grad bör koncentreras på de allra fattigaste länderna i dessa regioner.
Kristdemokraterna anser att bland annat asyl-, viserings-, invandringspolitik och gränskontroller är viktiga gränsöverskridande politikområden. Stora delar av EU:s juridiska och inrikespolitiska samarbete borde därför genomgå en harmonisering och en integrering in i gemenskapspelaren. I Amsterdamfördraget har nu lagts fast ett tidsperspektiv för att besluta om de åtgärder som rör just asyl, skydd för flyktingar, ansvarsfördelning, invandring, olaglig invandring samt rättigheter för tredjelandsmedborgare som lagligt vistas i EU. Detta är ett steg i rätt riktning. Vidare borde beslut i större omfattning fattas med kvalificerad majoritet. Detta innebär bland annat att dessa områden skulle placeras under parlamentets politiska kontroll och domstolens juridiska kontroll.
På en punkt innebär det nya fördraget ett allvarligt bakslag för asylpolitiken. Spanien lyckades få igenom ett protokoll som begränsar möjligheterna för en medborgare i ett EU-land att söka asyl i ett annat EU-land. Det står i strid med 1951 års flyktingkonvention som ska garantera obegränsad tillgång till asylansökan. FN:s flyktingorgan och Amnesty kritiserar skarpt protokollet och hävdar att dessa begränsningar kan leda till att även andra länder tar efter. För övrigt anser vi kristdemokrater att en eventuell framtida gemensam flyktingpolitik som upprättar minimiregler aldrig får accepteras av Sverige om den hindrar oss från en generös nationell hållning till flyktingmottagandet. Med den reservationen anser vi att det är bra att samarbetsinitiativ tas inom asylpolitiken. Det är viktigt att samtliga EU-länder tar sitt ansvar i fördelningen av flyktingströmmar.
Medlemsländernas legitima rätt att värna territoriell suveränitet, integritet och medborgarnas säkerhet måste skyddas. Med utvidgningen blir det ännu viktigare att ett långtgående samarbete finns på plats och fungerar effektivt. Dels blir unionens yttre gränser betydligt längre, dels är det ett faktum att illegal handel i dag i stor utsträckning transiterar genom Öst- och Centraleuropa. Medborgarnas trygghet är direkt beroende av kampen mot kriminalitet. Drogtrafik, människohandel och andra brott som hotar medborgarnas säkerhet måste prioriteras högt. Det är därför olyckligt att Amsterdamfördraget innebär att polis- och straffrättsligt samarbete förblir mellanstatligt eftersom de nya befogenheter EU ges då blir otillräckliga.
Det finns dock vissa positiva aspekter: konventioner inom den tredje pelaren kan i framtiden träda i kraft redan när hälften av medlemsländerna antagit dem, vilket ökar effektiviteten i vad som redan nu är ett användbart instrument. Dessutom är Europol ett viktigt tillskott för polissamarbetet.
I denna anda ska Europol utvecklas till en effektiv enhet för europeisk bekämpning av internationell kriminalitet. Europol ska inom dessa områden åtnjuta väldefinierade operationella befogenheter; tillslag i medlemsländerna ska till exempel göras under ledning av nationella polisstyrkor. Riktlinjerna för Europols kriminalregister bör utformas med respekt för den enskildes integritet.
Kristdemokraterna anser att det behövs en europeisk ramlagstiftning för brott mot europeisk lag som möjliggör tydliga och enhetliga straff för lika brott i samtliga medlemsländer. Åtgärder för att stävja fusk som försämrar unionens finanser ska prioriteras. EU ska ha makt att utdöma straff till de medlemsländer som illegalt använder sig av EU:s gemensamma ekonomiska medel. EU ska även ha makt att verkställa de utdömda straffen/sanktionerna.
Principen om den fria rörligheten för personer finns inskriven i Romfördraget. Den utgör en av de så kallade fyra friheterna och är en del av regelverket för den inre marknaden. Fri rörlighet och öppenhet knyter människor och länder närmare varandra. Kulturellt utbyte lägger grunden för förtroendefulla relationer. Att bryta ned hinder för öppenhet och frihet är ett angeläget arbete.
I samband med förhandlingarna om medlemskap i Europeiska unionen förklarade Kristdemokraterna och de andra regeringspartierna att vi önskade medverka till att förverkliga den fria rörligheten för personer. Samtidigt gjorde vi, liksom även Norge och Finland, två förbehåll. För det första skulle personkontrollerna vid de inre gränserna avvecklas först när verkningsfulla kompensatoriska åtgärder var på plats. Kristdemokraterna var mycket angelägna att hitta alternativa metoder för att hejda kriminell verksamhet vid gränsen. Det andra villkoret var att den nordiska passfriheten skulle bevaras vilket i praktiken skulle leda till att nordiska icke-EU-medlemsländer skulle bli associerade medlemmar i det så kallade Schengensamarbetet.
Under våren 1996 och efter förhandlingar med Schengenländerna formaliserades villkoren för ett svenskt medlemskap i Schengen i enlighet med de önskemål som Sverige presenterade under medlemskapsförhandlingarna. I samband med en debatt i riksdagen förde Kristdemokraterna fram allvarlig kritik på två viktiga punkter. De kompensatoriska åtgärderna inom EU (bland annat Europol och ett europeiskt informationssystem om kriminella) var inte färdigutvecklade. Dessutom hade den socialdemokratiska regeringen tillsammans med Miljöpartiet drivit igenom en minskning av 750 heltidstjänster inom tullen. Kristdemokraterna anser att neddragningen av gränskontrollresurserna har gjorts alldeles för tidigt och därmed i onödan öppnat för olika former av kriminell verksamhet. Detta bör åtgärdas genom ökade resurser för svensk tull.
Den fria rörligheten av varor behöver kompletteras med ett allt starkare konsumentskydd och en höjd kvalitetsstandard på de varor som nu kommer att säljas över hela Europa. Med hänvisning till nationella krav på skydd för hälsa, miljö och säkerhet bör enskilda länder kunna tillämpa strängare produktkrav. Sveriges medlemskap i EU innebär att vi nu fullt ut kan medverka i och påverka utvecklingen av konsumentpolitiken i Europa. Dessutom kan vi vara med och utforma de gemenskapsregler som är av betydelse från konsumentskyddssynpunkt. Som medlem i EU bör Sverige arbeta för att viljeinriktningen att uppnå en hög konsumentskyddsnivå också förverkligas. Amsterdamfördraget ger EU bättre möjligheter att vidta åtgärder för att skydda konsumenternas intressen. Konsumentskyddet ska fortsättningsvis integreras i övrig EU-politik.
Två huvudgrupper av konsumentskydd kan urskiljas: dels de som gäller produktsäkerhet och produktutformning, dels sådana som gäller konsumenternas ekonomiska och rättsliga intressen. Vad gäller den andra typen av konsumentskydd kan enskilda länder gå betydligt längre i skydd av sina medborgare, än vad EU rekommenderar. Konsumentinformationen är fortfarande otillräcklig. Sverige bör verka för att konsumenterna ska kunna ställa krav på uttömmande märkning som anger innehåll, produktionssätt, ursprungsland med mera. Speciellt gäller det livsmedel, läkemedel och hushållskemikalier.
Kristdemokraterna i Sverige har visat prov på ett stort engagemang i kampen mot alla tendenser till liberaliseringar av narkotikapolitiken. Mellan en uppgiven liberaliseringspolitik och en offensiv bekämpningsfilosofi finns det inte något utrymme för kompromisser. Sådana kompromisser orsakar bara förlust av mödosamt erhållna landvinningar i kampen mot narkotika.
Kristdemokraterna har pekat på att efterfrågan på narkotika varierar kraftigt beroende på en mängd variabler där en av de viktigaste är den grundläggande attityden i samhället. Ett offensivt och kollektivt nej till narkotika från skolor, familjer, läkare och politiker leder till färre narkomaner. Däremot leder lättillgänglighet av narkotika till ett snabbt stigande antal missbrukare.
Under Sveriges medlemskapsförhandlingar med EU var Kristdemokraterna som ett av regeringspartierna, pådrivande för att få ett förhandlingsresultat som möjliggjorde en fortsatt restriktiv alkoholpolitik. Resultatet blev att Systembolaget fick vara kvar som enda tillåten detaljhandelsförsäljare och att de nya resebestämmelserna innebar en begränsad ökning av den ranson alkoholhaltiga drycker som resenärer fick ta in i Sverige. Med det färdiga resultatet ansåg Kristdemokraterna att det fanns rimliga möjligheter att även i fortsättningen bedriva en meningsfull restriktiv alkoholpolitik.
Läget förmörkas dock i dag av att regeringen, bland annat på grund av omfattande neddragningar av tullpersonalen, har tappat kontrollen över gränserna. Det har bland annat medfört en omfattande smuggling av illegal alkohol.
EU-kommissionen har nyligen bekräftat att beslutet att avskaffa taxfreeförsäljningen inom flyget och på färjor 1999 ligger fast. Medlemsländernas regeringar uppmanas att omedelbart börja förberedelserna för att upphöra med den tullfria försäljningen. Kristdemokraterna uppmanar den svenska regeringen att fullfölja sin del av avtalet.
Kristdemokraterna vill att EU ska få klara kompetensområden inom vilka unionen ska agera med sedvanlig respekt för demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatliga principer och marknadsekonomi. EU bör också erhålla egen juridisk internationell identitet. Det är olyckligt att så inte skett i det nya fördraget. Denna juridiska identitet ska endast gälla inom de områden där EU har kompetens att agera. EU:s kompetensområden bör tydligt definieras och klart framgå av fördragen. Subsidiaritetsprincipen måste också preciseras så att EU bara vidtar åtgärder när målen man vill uppfylla inte uppnås bättre på medlemsländernas lokala, regionala eller nationella nivåer. Det har delvis skett i Amsterdamfördraget, som i ett protokoll förtydligar subsidiaritetsprincipens tillämpning.
Detta ämne har debatterats livligt under regeringskonferensens gång och det är därför en stor framgång att man funnit en lösning i det nya fördraget. Flexibiliteten innebär att ett antal länder kan gå vidare i ett fördjupat samarbete även då inte alla medlemsländer vill vara med. Denna form av samarbete är begränsad genom en rad villkor som slår vakt om unionens mål och intressen. Villkoren legitimerar flexibiliteten som måste ses som en nödvändighet inför kommande utvidgningar. Framför allt måste välkomnas de former av flexibilitet som finns i andra och tredje pelaren: konstruktiv röstnedläggning respektive ikraftträdande av konventioner då en majoritet av medlemsländerna antagit dem. Kristdemokraterna förordade flexibel integration under förhandlingarna i IGC, med ett antal förbehåll. Bland annat förespråkade vi strikta villkor och att den ’nya’ samarbetsformen (en viss form av flexibilitet har tillämpats tidigare beträffande EMU och Schengen) ska vara en sista utväg. Vi fick gott gehör för våra villkor, inklusive vad som sagts om sista utväg och välkomnar därför reformen.
Från start har EU:s verksamhet finansierats genom avgifter som erhålls från medlemsländerna. Medlemsavgiften utgår från varje medlemslands betalningsförmåga och ska därmed representera ett solidariskt åtagande. Denna modell främjar medlemsländernas deltagande och känsla av samhörighet. EU ska inte ha egen beskattningsrätt.
Det är mycket angeläget att EU:s finansiering balanseras med en effektiv administration och kontroll av budget och utfall av gemensamma medel. Den ekonomiska effektiviteten måste öka såväl inom organisationen som i de ekonomiska projekt som EU ansvarar för.
För att EU ska kunna vidareutvecklas med ett brett folkligt stöd krävs reformer för ökad öppenhet mellan medborgarna och de beslutande församlingarna. Först då kan medborgarna delta i och förstå vikten av europeiskt samarbete. Amsterdamfördraget lovar offentlighet kring rådets omröstningar och ökad tillgänglighet till institutionernas handlingar. Detta är nödvändigt men inte tillräckligt för att öka den demokratiska insynen i EU. Vi kristdemokrater anser att rådets möten måste vara öppna då man beslutar om gemensam lagstiftning och att meddelarfrihet och offentlighetsprincipen måste införas. Officiella EU-dokument ska som princip vara offentliga och lättillgängliga.
EU:s demokratiska legitimitet vilar på att Europaparlamentet tillförsäkras större möjligheter att delta i den gemensamma lagstiftningsprocessen samt på medborgarnas engagemang i europeisk politik. I den lagstiftande processen måste därför Europaparlamentets roll stärkas för att göra denna institution mera jämställd med rådet. Amsterdamfördraget har förenklat parlamentets beslutsprocedurer och stärkt parlamentets inflytande, vilket är en demokratisk framgång. Även i mellanstatliga frågor bör parlamentets roll utvecklas för ett ökat deltagande. Ändringar i fördragstexten ska dock inte kräva parlamentets godkännande.
Europaparlamentet måste även i framtiden ha en sådan utformning att även de mindre ländernas politiska ’landskap’ får fullgod representation. Det är därför beklagligt att antalet ledamöter permanent begränsas till maximalt 700, oavsett utvidgningar av medlemskretsen. Dock påpekas i fördraget att antalet ledamöter från ett land måste ”säkerställa skälig representation”.
De svenska EU-valen ska företas på grundval av strikt proportionalitet och utan spärr.
Domstolens starka position ska bibehållas för att EU ska präglas av fasta rättsliga principer. Domarna i EU-domstolen bör utses av medlemsländernas regeringar efter det att Europaparlamentet har uttryckt sin åsikt om utnämningsförslagen. Kristdemokraterna välkomnar att det nya fördraget ger möjlighet till tillfällig indragning av rättigheter i EU, bland annat rösträtt i rådet, för ett medlemsland som allvarligt och ihållande bryter mot unionens principer.
De mindre ländernas ställning i rådet och förmåga att utöva ett betydelsefullt inflytande måste värnas. Ett välfungerande EU förutsätter att även de mindre länderna finner det värt att bidra med kreativa lösningar på gemensamma problem och att dessa länders medborgare upplever delaktighet i europeisk politik. Det är därför en angelägen uppgift för Sverige att föra fram krav på att nuvarande proportioner när det gäller viktningen av röster i rådet bevaras.
För att unionen ska fungera med ett utökat medlemsantal måste majoritetsbeslut användas i större utsträckning. Amsterdamfördraget innebär att beslut kommer att fattas med kvalificerad majoritet inom ett visst antal nya områden, men dock inte så många som vi kristdemokrater hade hoppats på. En framgång är dock att antalet olika beslutsprocedurer begränsas till tre i stället för ett drygt tjugotal som tidigare var fallet. Det förenklar och effektiviserar samarbetet. Den utökade användningen av den så kallade medbeslutandeproceduren ger Europaparlamentet ökat inflytande och en mer jämbördig ställning med rådet.
Vad som däremot kan beklagas är att man i Amsterdam inte kunde komma överens om en ny röstviktning i rådet och kommissionens framtida sammansättning. Oro och missnöje har uttryckts från flera håll över att dessa problem inte funnit sin lösning. Bland annat Europaparlamentet kräver ytterligare reformer innan det kan bli fråga om utvidgning. Kommissionären för institutionella frågor, Marcelino Oreja, är starkt kritisk och talar om bristande ambitioner och en omedvetenhet om hur akuta de institutionella reformerna är. Det finns också en klar risk att nya medlemskap fördröjs av att EU:s regeringschefer inte kommer överens om en institutionell lösning.
Den alltför begränsade utökningen av beslutsfattande med kvalificerad majoritet i rådet är ett stort hinder för en effektiv union efter utvidgning. Beslutsfattande med enhällighet är inte alltid effektivt i en union med 15 medlemmar, men med 27 blir risken för handlingsförlamning betydande.
Inom ramen för unionens fördrag bör en större andel av besluten kunna tas med enkel eller kvalificerad majoritet, medan fördragsändringar, utvidgningar med nya medlemsländer, ökning av de egna ekonomiska åtagandena samt frågor som rör medlemsländernas vitala säkerhetspolitiska intressen även i fortsättningen ska fattas med enhällighet.
När det gäller kommissionens framtida sammansättning välkomnar Kristdemokraterna att man ändå slagit fast att varje medlemsland har rätt till en kommissionär även i framtiden.
EU:s regionala och lokala organ är ett uttryck för Europas kulturella, ekonomiska och politiska mångfald. Kristdemokraterna har därför anfört att den av Maastrichtfördraget skapade Regionkommittén bör ges ökat inflytande i frågor som rör dess intresseområden. Amsterdamfördraget tillgodoser detta krav.
Regionala och lokala organ kan p.g.a. deras närhet till medborgarna bidra till en bättre fungerande subsidiaritet och ge bättre demokratisk legitimitet till EU. Deras existens och agerande är därför av stor betydelse för EU:s fortsatta utveckling.
En modell bör finnas som innebär att medlemsländernas nationella parlament systematiskt och omgående rådfrågas av sina regeringar inför lagstiftningsbeslut i rådet. Kommissionen bör sända sina viktigare lagstiftningsförslag på remiss till de nationella parlamenten för yttrande. Amsterdamfördraget går Kristdemokraterna till mötes på den senare punkten. Det fastslås nämligen att de nationella parlamenten ska få bättre och tidigare information inför nya EU-beslut, så att frågorna hinner behandlas i ländernas EU-nämnder och Europautskott.
När det gäller frågan om utträdesparagraf anser Kristdemokraterna att den har fått en tillfredsställande lösning. Under hösten 1995 och våren 1996 har olika seminarier och offentliga utfrågningar arrangerats i riksdagen för att belysa olika aspekter på EU. Bland annat har det framkommit att det redan i dag finns legala möjligheter inom ramen för det nuvarande samarbetet för ett medlemsland att utträda ur EU. Enligt SOU 1996:16 ger oss folkrättens regelverk och artikel N i EU-fördraget den möjligheten. Riksdagens konstitutionsutskott och utrikesutskott har därför ansett att någon ytterligare reglering av utträdesfrågan inte behövs.
Europaparlamentets konstitutionella utskott arbetade under våren 1995 fram ett betänkande som redogjorde för Europaparlamentets ståndpunkter inför regeringskonferensen (IGC). I betänkandet slogs fast att medlemsstaterna har rätt att utträda ur Europeiska unionen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införlivande av Europarådets konvention om mänskliga rättigheter i EU-fördragen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpningen av Europeiska rådets sysselsättningsinitiativ,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att införa hårdare miljöregler,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en stärkt miljögaranti med omvänd bevisföring,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beslut om miniminivåer för miljöavgifter på koldioxid och andra miljöskadliga utsläpp skall kunna fattas med kvalificerad majoritet,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny energipolitik,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sverige och EMU,4
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall hävda fortsatt undantag för reglerna om införsel av alkoholdrycker från andra medlemsländer,5
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målen för det europeiska jordbruket,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade djurskyddskrav,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i ministerrådet skall verka för att förslaget om patent på bioteknologiska uppfinningar stoppas,6
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt skall förhindra att EU disponerar gemensamma kärnvapen,7
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör gå i täten för upprättandet av en uppförandekod för europeisk vapenexport,7
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU-biståndet i högre grad skall koncentreras till de fattigaste länderna,7
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en gemensam asylpolitik,8
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade resurser till den svenska tullen,5
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den svenska alkoholpolitiken,9
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de mindre ländernas relativt starka ställning i rådet skall bibehållas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fullgod representation i Europaparlamentet för mindre länders politiska ”landskap”,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de svenska EU-valen skall företas på grundval av strikt proportionalitet och utan spärr.
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Ingrid Näslund (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
1 Yrkande 2 hänvisat till AU.
2 Yrkandena 3–5, 9 och 10 hänvisade till JoU.
3 Yrkande 6 hänvisat till NU.
4 Yrkande 7 hänvisat till FiU
5 Yrkandena 8 och 16 hänvisade till SkU.
6 Yrkande 11 hänvisat till LU.
7 Yrkandena 12–14 hänvisade till UU.
8 Yrkande 15 hänvisat till SfU.
9 Yrkande 17 hänvisat till SoU.
Gotab, Stockholm 1997