I proposition 1973:91 bortsågs från Kungl. Carl XIII:s orden med motiveringen att ordensärendena handlades utan statliga myndigheters medverkan. Denna inställning skulle lämna en utväg öppen för instiftandet av en hus- eller hovorden, att disponeras av Konungen på motsvarande sätt – formellt – Carl XIII:s orden, d.v.s. utan dylik medverkan. En dylik orden skulle även ha internationella paralleller.
Frånsett småstaterna – Luxemburg, Monaco m.fl. – förekommer husordnar f.n. i Nederländerna (Oranien-husorden), Spanien och Storbritannien (Victoriaorden). Tidigare förekom dylika i bl.a. Grekland och – i stort antal – i de forna tyska småstaterna, där de med tiden ofta fick karaktären av vanlig förtjänstorden. T.ex. Victoriaorden förlänas – utan tillskott av statsmedel – såsom belöning för personliga tjänster gentemot monarken och betraktas således – liksom Strumpebands- och Tistelordnarna samt Order of Merit – såsom ett monarkens personliga nådevedermäle. Den tilldelas utlänningar i synnerhet vid statsbesök, men förlänas även kungliga personer.
En liknande svensk husorden skulle kunna användas för motsvarande ändamål och, i likhet med bl.a. Order of Merit, ej medföra någon särskild rang. Vid statsbesök skulle den kunna avlasta såväl Serafimerorden som Nordstjärneorden eller en eventuellt framtida motsvarande orden (jfr motion 1987/88:K816), som därvid kunde reserveras för verkliga förtjänster, och förlänas t.ex. utländska statsöverhuvuden och deras gemåler, medlemmar av utländska furstehus och hov eller motsvarande organ i republiker, o.s.v. Det blir vidare onödigt, att i så stor utsträckning som hittills, enligt en relativt modern praxis vid ”andra statsbesöket” förläna ett utländskt statsöverhuvud Serafimerordens kedja – även i sådana fall där, på grund av att vederbörande land saknar motsvarande ordensgrad, reciprocitet gentemot Sveriges Konung ej kan iakttagas. Därmed icke sagt, att Serafimerorden behöver förlänas så restriktivt som Strumpebandsorden, vilken numera är reserverad för kristna monarker och tronföljare.
Av uppenbara skäl bör emellertid denna husorden inom landet förlänas med största återhållsamhet. Storkorset bör dock med självskrivenhet innehavs av konungahusets medlemmar för vinnande av anknytning till äldre tradition (jfr motion 1987/88:K806). Eljest bör den kanske i första hand förlänas hovets funktionärer – vid statsbesök måste det på gästerna göra ett ganska egendomligt intryck, att dessa icke bära någon form av inhemsk orden.
Förebild för ordenstecknet kan sökas bland äldre ordensprojekt. Drottning Christinas Amarantorden kan därvidlag knappast ifrågakomma, eftersom dess namn sedermera upptagits av en ren sällskapsorden, som ännu existerar. En ren hovorden var dåvarande kronprinsessan Lovisa Ulrikas 1744–46 existerande s.k. Solfjädersorden, som emellertid endast hade en grad. I ett avseende skulle däremot dess tradition kunna upptagas, nämligen därigenom att dess citrongula band används i stället för följande projekterade ordens aldrig beskrivna band, även om drottning Christinas eldfärgade band kan tänkas som alternativ.
Själva orden skulle däremot kunna vara Gustaf III:s år 1771 projekterade Kungl. Gustavianska orden. Liksom sin förebild borde denna nya ”Gustavianska orden” ha tre – detta bör vara tillräckligt – klasser, nämligen kommendörer med stora korset, kommendörer och riddare eller ledamöter; däremot bör ej de prästerliga ledamöterna utnämnas i något särskilt ”andligt stånd”.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny kunglig husorden.
|
Sten Andersson (m) |