”EG är ett fredsprojekt och skall ses mot bakgrund av andra världskriget.” Med dessa ord börjar propositionen den historiska bakgrundsteckningen till EMU, den ekonomiska och monetära unionen. Denna syn på EU:s framväxt är ideologisk, framställd för att försköna syftena bakom EU. Den ger knappast ens det huvudsakliga motivet för unionen. Om regeringens analys skulle vara korrekt blir det mycket svårt att förstå varför en samlad svensk arbetarrörelse och en stor riksdagsmajoritet under så lång tid avvisade ett svenskt medlemskap i EEC. För att förstå framväxten av EEC måste frågan därför sättas in i ett större sammanhang. Med mera rätt skulle kunna hävdas att unionen tillkommit mot bakgrund av det kalla kriget med syfte att stärka västalliansens ekonomiska potential och försvåra för arbetarrörelsen att genomdriva förändringar som skulle inskränka kapitalismen i Västeuropa.
En annan bakgrund till unionens framväxt är det europeiska storkapitalets intressen av att hävda sig mot konkurrens från nordamerikanska och sedermera ostasiatiska kapitalintressen och att värna Europas ekonomiska maktställning, inte minst gentemot ”tredje världen”.
I EEC/EG/EU fanns tidigt tankarna på ett närmande av medlemsstaternas ekonomiska politik. Där fanns och finns också tankarna på att utveckla organisationen i federativ riktning, dvs att ge de enskilda medlemsstaterna minskade möjligheter till självständig politik – vilket i sig döljer att minska folkens eller väljarna möjlighet att påverka politiken. EU är ett elitprojekt där politiken lyfts upp till ett högt ämbetsmanna-, expert- och statsmannaplan och där möjligheterna för folkliga opinioner att få genomslag är små. Effekten blir att det internationella kapitalet och de politiska eliternas övermakt förstärks.
Folkliga opinioner är till sitt ursprung nästan alltid nationella, då de utgår från människornas konkreta erfarenheter i deras specifika sociala situation och uttrycks enligt deras nationella politiska traditioner och i deras språk.
Vänstern och arbetarrörelsen ser givetvis att kampen mot det internationella kapitalet har en internationell karaktär och söker givetvis understödja och sprida ett internationalistiskt medvetande.
Men de internationella finansiella och politiska eliternas intressen och åsiktstrender är avsevärt lättare att internationalisera jämfört med folkflertalet. Företag har verksamhet i många olika länder, kapitalet rör sig snabbt och oberoende av nationsgränser.
EU har inneburit en elitisering av politiken. Lagstiftning har flyttats från de nationella parlamenten till EU:s ministerråd, från parlamenten till regeringarna men också från politiker till ämbetsmän.
En annan tendens har varit att ekonomiska intressen fått breda ut sig på politikens, dvs demokratins, bekostnad. De alltmer internationellt verkande kapitalkrafterna skall få verka i en miljö som inte störs alltför mycket av politik och folkliga opinioner. Därför genomförs i länder – som i Sverige – budgetprocesser i parlamenten som minskar parlamentens möjligheter att ”störa” en ekonomisk politik som haft till sin verkan att omfördela resurser från offentlig sektor till privat och inom privat sektor till de rikas fördel.
Detta är grundmotivet i den filosofi som ligger bakom att delar av politiken skall hållas utanför politisk eller demokratisk påverkan. Ett av uttrycken för detta är EMU där delar av den ekonomiska politiken, penningpolitiken, skall beslutas utan politisk kontroll. Detta är innebörden av uttrycken instruktionsförbud, centralbankschefernas politiska oavsättbarhet under sin mandatperiod och ett penningpolitiskt mål som skall ligga fast oavsett vad som händer i samhällsekonomi och omvärld. Strävan är tydlig. Demokratins område skall minska. Kapitalmarknadens aktörer skall kunna agera utan att störas av i folken rotade politiska viljor och strömningar.
EMU i dess olika steg, där de nu föreslagna förändringarna i Riksbanken ingår, skall ses mot denna bakgrund. Förändringarna i Riksbanken är ett följd av EMU:s andra steg. Regeringen hävdar att Sverige som i anslutningen till EU inte fått undantag från EMU är bundet av EMU:s andra men inte av dess tredje steg.
Vi menar att EMU:s olika steg hör ihop: steg 1 och steg 2 är till för steg 3. Om vi skall se oss obundna av steg 3 är vi med samma rätt obundna att behöva ta steg 2, i vilket förändringarna av Riksbanken ingår. Skall Sverige inte in i EMU i valutasamarbete och i den överstatliga elitiseringen och samordningen av penningpolitiken, behövs inte de förändringar i Riksbankens ställning som den föreliggande propositionen förordar.
Utöver de rena EMU-argumenten för regeringen en allmän ekonomisk/
politisk argumentering som är behäftad med starka svagheter. Prisstabiliteten skall vara ett överordnat mål för den ekonomiska politiken – det är utgångspunkten för regeringens proposition. I enlighet med den s k normpolitiken skall ”förtroendet” för prisstabiliteten säkras genom att det demokratiska inflytandet över penningpolitiken reduceras; regeringens och riksdagens direkta inflytande över penningpolitiken skall avvecklas och ersättas av allmänna och övergripande riktlinjer – med undantag för beslut om växelkursregimer. Vidare lagfästs prisstabiliteten som ett allmänt formulerat mål för Riksbankens verksamhet. Penningpolitiken skall alltså hanteras av effektiva och omutliga tjänstemän som i sin tur utformar sina åtgärder utifrån de övergripande mål som formulerats av regering och riksdag. Lagstiftningsförändringarna innebär också att Sverige anpassar delar av penningpolitikens regelverk till de krav som ställs för ett framtida EMU-medlemskap.
Vi delar inte regeringens tilltro till normpolitiken. I land efter land där den praktiserats har den bidragit till växande samhällsorättvisor och ökad arbetslöshet. Regeringen underskattar den motsättning som finns – åtminstone i det korta och medellånga perspektivet – mellan full sysselsättning och inflation. Även på lång sikt kan denna motsättning ha betydelse: arbetslöshet kan leda till en mera permanent utslagning från arbetsmarknaden.
Problemet med en normbaserad ekonomisk politik är att den inte tar tillräcklig hänsyn till verklighetens komplexitet. Medlen för att uppnå vissa givna mål måste varieras över tiden. Både finans- och penningpolitiken måste kunna förändras och anpassas till nya förutsättningar.
Vänsterpartiet menar att full sysselsättning skall vara det överordnade målet för den ekonomiska politiken. Vi måste konstatera att den s k inflationsbekämpning som bedrivits i flera länder har medfört mycket stora problem. Nästan 20 miljoner arbetslösa i EU-länderna återspeglar naturligtvis stora brister i resursutnyttjande och ett enormt bortfall av produktion och inkomster. Den ekonomiska ineffektiviteten har också ett socialt och politiskt pris i form av växande klassklyftor och en maktförskjutning till samhällets högerkrafter. Massarbetslösheten och de sociala förhållandena i dess fotspår är en huvudförklaring till växande rasism och högerextremism i både Sverige och Europa i övrigt.
Vi menar också att regeringen borde vara något mer försiktig i sina påståenden om sambanden mellan inflation och ekonomisk tillväxt. Hög inflation leder förvisso till att ekonomiska resurser omfördelas och utnyttjas på ett ineffektivt sätt. Men samtidigt är våra statistiska metoder för att mäta prisutveckling högst bristfälliga. Den amerikanska ekonomen Robert Barro har t ex påtalat att etablerade inflationsmått sällan tar tillräcklig hänsyn till kvalitetsförändringar i varu- och tjänsteproduktion. Han har också klargjort att en alltför rigid inflationsbekämpning ofta leder till att oundvikliga relativprisförändringar feltolkas som allmänna prisstegringar. I det sistnämnda fallet leder en felaktig verklighetsbild till en politisk praktik som hindrar näringslivets förnyelse och försvårar framväxten av nya företag och nya produkter.
Slutsatserna av detta är att penningpolitiken inte står över de politiska och sociala motsättningarna i samhället eller alltid kan vara en och densamma. Att penningpolitik i stort dras undan från politisk påverkan – vilket är syftet med EMU liksom för övrigt också med regeringens proposition – innebär med andra ord minskat demokratiskt inflytande över en del av politiken.
De förändringar i Riksbankens ställning och organisation som förordas i propositionen är egentligen en förberedelse för ett inträde i EMU. Sverige har emellertid deklarerat att ett inträde i EMU får vänta för Sveriges del och att det skall föregås av en valhandling i vilken folket har att kunna ta ställning till frågan.
Då Sverige genom anslutningslagen egentligen införlivat de bestämmelser om EMU som finns i EU-fördraget med svensk rätt kan hävdas att Sverige i strikt juridisk mening är bundet av EMU. Dock har regeringen deklarerat att vi anser oss fria i förhållandena till tredje steget. Vi menar – som tidigare påpekats – att man därigenom också deklarerat sig stå fri i förhållandena till övriga steg i EMU-processen. EMU:s olika steg har i EU-rätten inte tilldelats olika rättslig valör.
Förvisso står en sådan slutsats i konflikt med den i EU officiella tolkningen av EU-rätten och av att EU- rätten står över nationell rätt – men den står inte mer i motsättning till detta än vad vår väntan och – förhoppningsvisa – avstående från EMU:s tredje steg gör.
I likhet med vad regeringen förordar i propositionen beträffande förändringar i RF 9:13 om sedelutgivningsrätten, att dessa kan bero till dess ett ev. beslut om deltagande i EMU antagits, menar vi att de förändringar som nu förordas i Riksbankens ställning och organisation inte behöver vidtas.
Förändringarna behövs inte i sak. Sveriges riksbank har med nuvarande ordning i huvudsak fungerat väl. De ekonomisk-politiska motiven till förändringarna är som angivits något grumliga. Behovet att ändra i Riksbankens organisation och ställning är inget som uppkommit annat än ur behovet att EMU-anpassa Sverige och underlätta för ett ev. inträde i EMU – vilket regeringen säger sig ännu inte ha tagit definitiv ställning till. Vi behöver således inte ha en än mer oberoende riksbank, vi behöver inte undandra penningpolitiken allt möjligt politiskt inflytande, vi behöver inte ha ett riksbanksfullmäktige som reduceras till en formell kontrollant eller ha en riksbankschef och ledning som inte skall behöva ta politiskt intryck av regering och riksdag – dvs ett s k instruktionsförbud.
Dessa förändringar får bara, enligt Vänsterpartiet, genomföras om svenska folket i folkomröstning skulle säga ja till ett medlemskap i EMU och därmed till ett uppgivande av vår nationella ekonomisk/politiska självbestämmanderätt.
I propositionen kan vi godta förslaget till lag om valutapolitik, dvs att regeringen har ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor. Vi kan också se positivt på flera detaljförlag såsom t ex de föreslagna karensreglerna för Riksbankens direktion. Till sådana delar tar vi ställning i riksdagsbehandlingen därest vårt huvudyrkande inte skulle vinna riksdagens bifall.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sveriges eventuella medlemskap i EMU skall prövas i en rådgivande folkomröstning,
att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar att – med undantag för förslaget till lag om valutapolitik – avslå proposition 1997/98:40.
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Bengt Hurtig (v) |
Johan Lönnroth (v) |
|
Kenneth Kvist (v) |