Den svenska förvaltningsmodellen med en hög grad av självständighet för myndigheterna återspeglas också i den statliga revisionens uppbyggnad. Konsekvensen av förvaltningsmodellen är förekomsten av oberoende revisionsmyndigheter under såväl riksdagen som regeringen.
Riksdagens revisorer svarar för en del av kontrollmakten enligt grundlagen och granskar ytterst på denna grund den statliga verksamheten på riksdagens vägnar. Granskningarna kan avse hela besluts- och verkställighetskedjan.
Regeringens revisionsorgan Riksrevisionsverket, RRV, har till uppgift att granska statlig verksamhet och härigenom bidra till en ändamålsenlig, säker och effektiv statlig förvaltning. Till skillnad från vad som gäller för Riksdagens revisorer avser RRV:s granskningar inte hela beslutskedjan utan omfattar verksamhet som är underställd regeringen. RRV är underställd regeringen och rapporterar till regeringen, medan Riksdagens revisorer har initiativrätt direkt i riksdagen.
Riksdagen har under 1990-talet gjort flera uttalanden om vikten av en starkare riksdagsrevision. Även andra har påtalat behovet av att förstärka riksdagens roll på revisionsområdet och Riksdagens revisorers ställning och resurser. Ekonomikommissionen föreslog år 1993 att Riksdagens revisorer borde ges större resurser och göras till ett av riksdagens viktigaste organ. Förvaltningspolitiska kommissionen föreslog i sitt slutbetänkande år 1997 en förstärkning av riksdagens kontrollerande roll med ett oberoende revisionsorgan under riksdagen med uppgift att granska hela den statliga förvaltningen. Ett flertal myndigheter har i sina yttranden över Riksdagens revisionsutredning framhållit att riksdagens kontrollmakt bör förstärkas eller att Riksdagens revisorer bör ges ökade resurser.
I slutet av år 1990 tillsatte riksdagen en utredning, Riksdagsutredningen, som fick till uppgift att bl.a. undersöka frågan om hur en ökad samordning av utskottens och revisorernas verksamhet skulle kunna åstadkommas. Även Riksdagens revisorers granskningsuppgifter och resurser skulle prövas.
Riksdagen uttalade år 1991 att riksdagen bör få ett ökat ansvar för den statliga revisionen. Riksdagsutredningen föreslog år 1993 en betydande utökning av resurserna till Riksdagens revisorer. Riksdagen ställde sig år 1994 bakom de principer för en förstärkning av revisionen som utredningen föreslog. Men riksdagen ville inte då ta ställning till den slutliga omfattningen av utbyggnaden, utan beslöt i enlighet med KU:s förslag om en utbyggnad enligt etapp 1, dvs. motsvarande ca en tredjedel av vad utredningen förordat. Ett beslut om en ytterligare utbyggnad borde enligt utskottet föregås av en närmare utredning, där också relationen och rollfördelningen mellan Riksdagens revisorer och RRV borde behandlas.
Talmanskonferensen utvidgade på eget initiativ direktiven för den av riksdagen beställda utredningen genom att också tillfoga frågor om ansvarsfördelningen mellan kanslipersonal och parlamentariker i revisionen och frågan om det lämpliga i att två parlamentariska organ, revisionen och utskottet, behandlade samma granskning. Direktiven kom därmed att ligga mycket nära regeringsformens 12 kap. 7 §, som stadgar att riksdagen utser revisorer att granska den statliga verksamheten.
Riksdagens revisionsutredning avslutade sitt arbete i oktober 1997. Utredningen var inte enig och den har inte remissbehandlats. Något mera genomarbetat utredningsmaterial presenterades inte. Notabelt är att den närmast berörda, Riksdagens revisorer, inte var företrädd i utredningen vare sig som sakkunnig eller expert.
Talmanskonferensen skriver i det nu aktuella förslaget:
Revisionsutredningen redovisar en splittrad bild av hur riksdagens revision av statsförvaltningen bör organiseras. De skilda uppfattningar som redovisas gäller både grundläggande frågor om ett enhetligt eller delat huvudmannaskap för den statliga effektivitetsrevisionen men också arbetsformerna för Riksdagens revisorer.
Det är uppenbart att utredningens resultat inte kan ligga till grund för en omfattande reform av Riksdagens revisorer.
Talmanskonferensen anger att frågan bör tas upp på nytt under nästa valperiod, och något förslag finns således inte gällande revisionsverksamheten.
Innebörden av en sådan underlåtenhet att agera innebär att de frågor som Revisionsutredningen misslyckades med att bereda inte kommer att kunna tas upp till ny prövning förrän en god bit in i nästa mandatperiod, om ens då. En ny utredning bör för tids vinnande därför snarast komma till stånd.
De frågor som behöver utredas berör den samlade statliga revisionsverksamheten. Konsekvensen av den svenska förvaltningsmodellen är förekomsten av oberoende revisionsmyndigheter under såväl riksdagen som regeringen. Dessa omständigheter ger olika alternativ för utredningsarbetet samtidigt som det av olika skäl bör hållas samman i en gemensam översyn. Vem som skall initiera en utredning och vilka översiktliga direktiv denna skall ha bör därför lämpligen avgöras av riksdagen i detta sammanhang.
Frågorna är av sådan art att de bör prövas inom ramen för en på sedvanligt sätt tillkallad parlamentarisk utredning. Utredningsuppgiften bör grundas i ett brett mandat med ett grundläggande syfte att analysera och forma den statliga revisionens roll. Utredningen bör se över den formella grunden för revisionen, som hänför sig till 1809 års grundlag, om den är ändamålsenlig mot bakgrund av utvecklingen och de framtida behoven på revisionsområdet. Utredningen skall redovisa överväganden om det långsiktiga behovet av statlig revision och bedöma vilka resurser som behövs och hur de skall fördelas.
Det för Riksdagens revisorer gällande regelverket är mycket detaljerat. Detta bör anpassas till behoven av att kunna tillgodose kraven på ett flexiblare arbetssätt och revisorernas möjligheter till att på ett ändamålsenligt sätt kunna samverka med utskotten i riksdagen i deras uppföljningsverksamhet. Vissa andra frågor bör också ingå i utredningen, som anställningsförhållanden m.m. för revisionsmyndigheternas chefer.
Det är lämpligt att i arbetet också engagera kvalificerade sakkunniga och experter. Det får förutsättas att sådant beredningsarbete utan något särskilt påtalande kommer att ske i god kontakt med berörda myndigheter.
Det kan inte uteslutas att prövningen kan leda till förslag om grundlagsförändringar. Det kan därför ta lång tid innan sådana förslag genomförs. Vissa frågors lösning saknar emellertid koppling till grundlagen och de bör därför kunna tas fram till beslut snabbare och inom ramen för den av riksdagen tidigare uttalade förstärkningen av kapaciteten hos Riksdagens revisorer. Att inte nu inleda utredningsarbetet innebär att riksdagens uttalade krav på en effektivare revision inte kommer att kunna tillgodoses och att tid helt enkelt går förlorad.
Utredningen bör dock ges en tidsram som medger att arbetet med dessa såväl sakligt som politiskt svåra frågor kan bli ingående. Utgångspunkten bör vara att skapa en partipolitisk enighet. Den eventuella framtida avsaknaden av en sådan får givetvis inte innebära att en majoritet avstår från att lägga fram förslag. Resultatet av utredningsarbetet kan lämpligen komma att presenteras i delbetänkanden som remissbehandlas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av den statliga revisionens uppbyggnad och verksamhet m.m.
|
Per Olof Håkansson (s) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Marianne Carlström (s) |
|
Bengt Harding Olson (fp) |
Lennart Brunander (c) |
|
Ronny Korsberg (mp) |
Anders G Högmark (m) |