Det samiska folket har en egen historia, egna näringar och ett eget språk som sammanhållande kulturelement. Samerna har i alla tider levt på en kombination av olika näringar. Renskötsel tillsammans med jakt, fiske och slöjd är de viktigaste näringarna. Dessa näringar utgör tillsammans grunden för en levande samisk kultur, även om många samer idag också är verksamma i andra näringar och i den offentliga sektorn med samhällsservice.
Eftersom renskötseln är styrd av tillgänglig betesmark och övriga näringar är relativt svagt utvecklade begränsas förutsättningarna att kunna åstadkomma ett livskraftigt sameland, ”Sápmi”. Det är bara där samer bor och verkar som ett samiskt samhälle, kultur och språk kan utvecklas och kraftfulla åtgärder är därför nödvändiga för att bryta negativa mönster.
År 1993 startade Sametinget sin verksamhet. Syftet med Sametinget är just att förbättra samernas möjligheter som minoritet och ursprungsbefolkning, att vidareutveckla och hålla sin kultur levande, ta initiativ till verksamheter och åtgärder som främjar en levande samisk kultur i vid bemärkelse. Det är viktigt att sametingets status successivt höjs genom att kompetens och befogenheter gradvis utökas.
Ett sådant exempel kan de aktuella frågorna om småviltsjakten inom renbetesområdet vara. Ansvar för administration och skötsel av dessa vidgade jaktmöjligheter bör överflyttas från länsstyrelserna till Sametinget, eller till annan samisk huvudman enligt Sametingets eget beslut.
Inrättandet av Sametinget var ett steg i rätt riktning. Det är också angeläget att stärka de samiska språken och ge samiskan officiell status genom en särskild samisk språklag i likhet med grannländerna Norge och Finland. Det är också viktigt att Sverige snarast ratificerar ILO-konvention 169, om ursprungsbefolkningar. I dag borde de hinder som tidigare funnits kring artikel 14 när det gäller rätten till mark och tolkningen av äganderätt och besittningsrätt i förhållande till begreppet bruksrätt vara undanröjda. Som konstitutionsutskottet tidigare påpekat, förutsätts att regeringen återkommer till riksdagen så snart som möjligt i detta ärende.
När det gäller samernas ställning i Nordiska rådet är tiden nu inne för att ta steget fullt ut från observatörsrätt, som finns sedan 1994, till fullvärdig medlem. Sverige intar en för försiktig hållning i de samiska frågorna. Vi måste visa på hemmaplan, i Norden och i EU-sammanhang att ett aktivt arbete görs för att undanröja olika typer av demokratiskt underskott, som i det här fallet när det gäller samerna och Nordiska rådet.
Den svensk-norska renbeteskonventionen av den 9 februari 1972, som löper ut den 30 april 2002, handlar om en gemensam samisk gränsöverskridande renskötsel. Den nu utsedda förhandlingsgruppen består av fem medlemmar från vartdera landet, varav två i respektive grupp skall representera samernas och rennäringens intressen. Sametinget utser de samiska representanterna.
Konventionsförhandlingarna måste ha sin utgångspunkt i att genom gränsöverskridande lokalt markutnyttjande skapa förutsättningar för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt bärkraftig rennäring. Förutsättningar för lokala lösningar för markutnyttjande måste noga undersökas och överenskommelser mellan betesdistrikt/samebyar bör stimuleras.
Ett ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt bärkraftigt markutnyttjande förutsätter en gemensam och gränsöverskridande helhetssyn på rennäringens utveckling i de berörda områdena. En sådan helhetssyn innebär bl a att nyttjandet av renbetesmarkerna längs hela den svensk-norska gränsen måste ingå i kommissionens mandat. Betesområdenas lämplighet för olika säsonger inom de sydliga områdena, längs gränsen i Jämtlands och Dalarnas län, bör också kunna värderas av kommissionen och förslag till gränsöverskridande renskötsel presenteras. Förhandlingarna måste särskilt uppmärksamma, och ha som mål, att kommande användning av säsongsbetena inte felaktigt medför förslitning av betesresurserna.
Riksdagens beslut i 1997 års budget innebar att prisstödet till rennäringen sänktes radikalt, trots att riksdagsrevisorernas rapport våren 1996 påvisade att rennäringen kämpar med ett stort strukturproblem, som i sin tur skapar stora lönsamhetsproblem. I rapporten framhölls att Tjernobylolyckan förorsakat stora problem för rennäringen, bl a vad gäller avräkningspriserna. Det lägre stödet drabbar extra hårt de små renägarna.
Vi föreslår att pristillägget på renkött återgår till 1996 års nivå på 11 kronor per kilo för vuxen ren och 17 kronor per kilo för renkalv och att således ytterligare 5 miljoner kronor anslås för ändamålet. Av budgetformella skäl återfinns hemställan i vår partimotion ”Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar, utgiftsområde 23”.
Riksdagen har beslutat om en översyn av stödet till rennäringen, rennäringsadministrationen, rennäringslagstiftningen och samisk kultur. Det är viktigt att denna översyn innebär ett stärkande av de samiska organisationernas möjligheter att ta större eget ansvar med aktivt stöd av riksdag och regering. Här finns möjligheter att även ta initiativ att vidga Sametingets arbetsområde och ytterligare höja tingets status. Ett helhetsgrepp över hela fältet är önskvärt för att stärka den samiska identiteten.
Målsättningen med detta arbete bör även vara att stärka förutsättningarna för den samiska näringsutvecklingen, med ett ökat självbestämmande och en förändring av reglerna för samebyns kompetensområde och villkoren för medlemskap i sameby. En reformering av nuvarande regelsystem måste innebära att samerna själva skall få ta ansvar för sina angelägenheter med samebyn i centrum.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sametingets status,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skötsel av och huvudmannaskapet för småviltsjakten inom renbetesområdet,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka de samiska språken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snarast underteckna ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i Nordiska rådet verkar för att samerna i de nordiska länderna erkänns som ursprungsbefolkning och ges fullt medlemskap i rådet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en gemensam samisk gränsöverskridande renskötsel och om den Svensk-norska renbeteskommissionen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beslutad översyn av rennäringsområdet och samisk näringslivsutveckling.1
|
Ulf Björklund (kd) |
1 Yrkandena 2, 6 och 7 hänvisade till JoU.