EU-medlemskapet och den nya budgetprocessen är exempel på stora förändringar under den senaste mandatperioden, där riksdagens inflytande visavi regeringen försvagats. Den nya frågestunden är, ehuru en kanske begränsad formsak, något som verkar i samma riktning.
1995 genomfördes en ändring av riksdagens frågeinstitut (lag 1995:1678).
Tidigare hade ledamöterna lämnat in frågor skriftligt för att någon vecka senare få svar och ett tillfälle till debatt. Ledamöterna hade med detta system rätt att få svar och att få statsråden till debatt i ett ärende.
Med motiv som att spontaniteten borde främjas och underhållningsvärdet höjas i riksdagen förändrades frågeinstitutet. Resultatet har blivit att ledamöter får gå till frågestunden och om de har tur – dvs om talmannen ser dem – kan de få ställa en fråga och sedan de fått svaret följa upp med en följdfråga eller en kort kommentar.
För flera ledamöter framstår frågestunderna som närmast kränkande.
De liknar mest en jojo-show, där riksdagens ledamöter får vädja med ideliga uppresningar för att få ordet – även om en viss föranmälan förekommer. Sällan kommer något ordentligt ut vare sig av frågor eller svar. Debatten urvattnas. Snuttifieringen av politiken förstärks.
Även om avsikten varit att ge riksdagen en livligare debattform så är erfarenheten snarare att riksdagen degraderar sig själv och bidrar till att den politiska debatten förytligas.
Riksdagens ledamöter borde ha rätt att ställa sina frågor och få debattera med ett statsråd i den specifika frågan. Denna rätt skall inte vara beroende av talmannens vilja.
Frågeinstitutet, i den form det nu har, kan med fördel avskaffas. Systemet med skriftliga frågor kan fylla dess plats. Utrymme skapas därigenom för flera interpellationsdebatter. I dessa blir ofta diskussionerna mera beredda, mera vida och principiella. Tas frågestunderna bort leder det sannolikt automatiskt till flera interpellationsdebatter. Detta vore bra för riksdagen och nivån på debatten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att upphäva bestämmelserna i riksdagsordningen om muntliga frågor.
|
Kenneth Kvist (v) |
|
|
Lennart Beijer (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Maggi Mikaelsson (v) |
Karl-Erik Persson (v) |
|
Per Sundgren (v) |
Alice Åström (v) |