Bristen på sund konkurrens på lika villkor för alla aktörer på en marknad är ett av de stora och växande problemen i den svenska samhällsekonomin. Bättre fungerande konkurrens är av avgörande betydelse för att förbättra effektiviteten, dynamiken och tillväxten i vår ekonomi. En ökad, effektivare och mer rationell produktion av varor och tjänster i internationellt konkurrenskraftiga företag ger upphov till nya arbetstillfällen och ökade skatteintäkter. Därmed ökar förutsättningarna att välfärden i samhället skall kunna öka. Dåligt fungerande konkurrens kostar de svenska hushållen omkring 180 miljarder kronor årligen enligt vissa beräkningar.
Roten till det onda ligger till betydande del i den offentliga sektorns expansion och, inom stora sektorer, monopol. Barnomsorg, sjukvård, undervisning och äldreomsorg är exempel på sådana områden där kommunerna i princip har monopol på att bedriva verksamhet. I växande omfattning ägnar sig också den offentliga sektorn och inte minst kommunerna åt regelrätt näringsverksamhet. Affärsmässigheten och konkurrensneutraliteten i kommunala företag kan ofta ifrågasättas. Dessutom innebär sådan verksamhet mycket ofta att den kommunala kompetensen tangeras eller överskrids. Kommuner får enligt 2 kap 7 § kommunallagen endast driva näringsverksamhet om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen. Samtliga tre av mig kursiverade rekvisit tenderar att tolkas allt mer extensivt. Det gäller inte minst det sista, som innebär den viktiga s k lokaliseringsprincipen.
Laglighetsprövning enligt 10 kap kommunallagen, tidigare kallat kommunalbesvär, är det rättsmedel som står till buds för att garantera kompetensreglernas efterlevnad. Lagstiftningens effektivitet lämnar en del i övrigt att önska.
Laglighetsprövningen sker i länsrätt på initiativ av en eller flera kommunmedlemmar som inte behöver vara personligen berörda. Företag som är verksamma i en kommun är inte automatiskt kommunmedlemmar. Detta tvingar i många fall företag att ta hjälp av sina anställda för att kunna få ett kommunalt beslut prövat. Det är inte en tillfredsställande ordning. Utöver kommunmedlemmar borde var och en, fysisk som juridisk person, som direkt berörs av ett kommunalt beslut äga rätt att överklaga det.
Kommunallagens regler om laglighetsprövning är inte särskilt ändamålsenliga för frågor angående den kommunala kompetensen. Den som klagar måste rikta in sig på ett beslut. Det går inte att klaga över en viss verksamhet. Överklagandet måste ske inom tre veckor från den dag då det tillkännagavs på kommunens anslagstavla att beslutsprotokollet justerats. Sedan beslutet har vunnit laga kraft är rätten att överklaga det uttömd, även om verksamheten i fråga pågår för fullt. Större delen av den icke kompetensenliga verksamhet som bedrivs runt om i Sverige kan därför inte angripas.
Det är mer sällan som de för samhället negativa effekterna av kommunal verksamhet på privata marknader uppenbaras redan inom de tre veckor man har på sig för att anföra besvär. Många skadliga beslut blir därför aldrig föremål för prövning. Det borde därför införas en möjlighet att överklaga inte bara kommunala beslut utan också kommunala verksamheter. Alternativt kan man ha en kompletterande regel enligt vilken besvärstiden räknas inte bara från beslutsdatum utan också från den dag då de negativa effekterna av ett beslut eller en verksamhet visar sig för någon kommunmedlem eller någon som berörs därav.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning för översyn av kommunallagens regler för laglighetsprövning i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Christel Anderberg (m) |