Kommuner och landsting har under senare år börjat bedriva alltfler delar av sin verksamhet i privaträttslig form och dessutom näringsverksamhet på områden som inte kan anses ligga inom deras formella kompetens och naturliga verksamhetsområden. Kommunerna är numera verksamma inom så skilda områden som t.ex. energi, vatten- och avlopp, budbilstransporter, gräsklippning, tvätteri, sekreterarservice och småbutiker.
Kommunala politiker är ofta styrelseledamöter och ledande befattningshavare i de kommunala företagen. Risken för jävssituationer och sammanblandning av de olika rollerna i kommuner och företag är därför mycket stor.
Visserligen är det enligt 2 kapitlet 7 § kommunallagen tillåtet för kommuner och landsting att driva näringsverksamhet men det skall i så fall ske i mycket begränsad utsträckning och utan vinstsyfte. Verksamheten måste då gå ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget.
Kommuner och landsting kan naturligtvis vidta åtgärder för att helt allmänt främja näringslivet i kommunen eller landstinget, men som en konsekvens av statens övergripande ansvar för näringspolitiken och nämnda regel i kommunallagen bör kommuner och landsting hålla fast vid principen att inte ge direkt eller indirekt stöd till enskilda företag. Detta överensstämmer också med de internationella konventioner som Sverige har anslutit sig till.
Enligt Statistiska centralbyrån fanns i Sverige år 1994 inte mindre än 1 450 kommunala företag. Omsättningen var 105 miljarder kronor, vilket är mer än en fördubbling jämfört med tio år tidigare.
Denna utveckling är olycklig. Offentlig och privat verksamhet har stora skillnader, vilket gör att kommuner och landsting aldrig kan fungera på lika villkor med privata företag.
En avgörande skillnad är att kommunernas och landstingens inkomster till största delen utgörs av skattemedel och statsbidrag, vilket innebär att man har ett lågt eller i många fall inget finansiellt och affärsmässigt risktagande i jämförelse med privata företag. Genom att finansieringen av den kommunala verksamheten dessutom ofta garanteras med kommunal borgen kan ett kommunalt bolag lättare få en låg kapitalkostnad i jämförelse med privata konkurrenter. Detta medför i sin tur att kommunerna och landstingen knappast heller har några starkare incitament för effektivisering och marknadsanpassning.
Privat näringsverksamhet finansieras genom privata kapitaltillskott och av eventuella överskott i verksamheten. Den karakteriseras i första hand av ett enskilt ekonomiskt risktagande, vilket betyder att en långsiktigt dålig lönsamhet mer eller mindre automatiskt leder till att verksamheten avvecklas och att det investerade kapitalet helt eller delvis förloras. Privata företag måste därför normalt anpassa omfattning och inriktning på verksamheten efter omständigheter och omvärld och hela tiden försöka göra en bedömning av huruvida det investerade kapitalet ger en rimlig förräntning eller ej.
Genom att kommunal verksamhet däremot ytterst garanteras av skattemedel är det kapital som finns i det kommunala företaget inte lika flyktbenäget vid dålig lönsamhet.
Kommunerna ställer oftast mycket få ekonomiska krav på verksamheten i t.ex. kommunägda aktiebolag. Man har sällan några större anspråk på avkastning på insatt eget kapital. Det är inte ovanligt att man helt avsäger sig t.ex. aktieutdelning. Kommunerna ger ofta kapitaltillskott och garanterar förlusttäckning redan i bolagsordningen. Det finns åtskilliga exempel på att kommunala företag tillåts fortsätta sin verksamhet under lång tid även om de går med förlust.
De speciella förutsättningar som gäller för kommunala bolag beträffande verksamhetens finansiering och affärsmässiga risktagande jämfört med privata företag snedvrider konkurrensen till de privata företagens nackdel. Kommunala bolag skapar helt enkelt en osund konkurrenssituation gentemot privata företag.
Kommunala bolag har också nackdelar utöver de rent konkurrenshämmande. De utgör i praktiken aktiebolag utan aktieägare på det sätt som förutsatts i aktiebolagslagen med allt vad detta innebär av brist på insyn från kommuninvånarnas sida. De kommunala bolagen utgör följaktligen också ett hot mot den kommunala demokratin.
Kommunerna skall ägna sig åt sina kärnuppgifter och inte åt affärsverksamhet vare sig i bolagsform eller på annat sätt. De verksamheter som i dag drivs i bolagsform bör privatiseras eller avvecklas.
Den grundläggande principen måste vara att allt utom myndighetsutövning skall verka under valfrihet, konkurrens- och etableringsfrihet. I den konkurrensen skall kommunerna undvika att själva deltaga, eftersom någon konkurrens på lika villkor mellan kommuner och privata producenter inte går att åstadkomma.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av kommunallagen i syfte att begränsa den kommunala näringsverksamheten i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Anders Björck (m) |
|
|
Birger Hagård (m) |
Jerry Martinger (m) |
|
Inger René (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Ola Karlsson (m) |