1. Riksdagen måste återta makten över statsbudgeten. Ändra budgetprocessen!
2. Kammarkansliet bör ombesörja remiss till utskott av regeringens PM om EU. Fackutskotten bör ha skyldighet att redovisa till riksdagen sina ställningstaganden till EU-förslagen på ett tidigt stadium, för eventuell debatt.
3. Begränsa inte ledamöternas taletid till fyra minuter!
Riksdagen har nu prövat den nya budgetprocessen i två år. Den innebär att riksdagen behandlar statsbudgeten i tre omgångar, utan att det finns någon reell möjlighet att ändra någonting i regeringens förslag. Intresset för riksdagsbehandlingen kommer rimligen att minska alltmer.
Riksdagsordningen medger att riksdagen beslutar om utgiftstak för nästa år vid behandlingen av vårpropositionen. Men RO kräver inte detta.
När ”våpen” behandlas har fackutskotten endast rätt att yttra sig till finansutskottet, inte förelägga kammaren förslag. 1997 hade endast finans- och skatteutskottens ledamöter rätt att yttra sig i debatten om våpen, då bl a frågan om det är lämpligt med ett budgettak diskuteras. Ramarna som binder riksdagen fastställs därmed.
Detta är utmärkande för det ekonomistiska synsätt som vunnit insteg i vårt land sedan mitten av 80-talet. Det naturliga enligt min uppfattning vore att fackutskotten först behandlade regeringens förslag i detalj utifrån de behov och önskemål som finns i samhället. Att väga samman dessa och finna finansieringsvägar är sedan skatte- och finansutskottens uppgift.
Talmanskonferensen (TK) vill vänta med utvärdering tills budgetprocessen ”prövats under de besvärliga tidsmässiga förhållanden som föreligger efter ett ordinarie val” (s. 16). Blotta tanken att budgetprocessen skulle kunna fungera vid ett regeringsskifte innebär att man inte räknar med att riksdagen, och inte heller den nyvalda regeringen, ska ha något att säga till om.
TK påstår på s. 17 att riksdagen genom budgetprocessen i ett sammanhang får en komplett redovisning av budgetförslagets totala omfattning, både på inkomst- och utgiftssidan. Men detta kan inte vara korrekt. Det är sant att utgifterna kan låsas av riksdagen, men uppgiften om inkomsternas storlek är en prognos, vars utfall bl a beror på den allmänna ekonomiska aktiviteten i samhället. Erfarenheten har visat att statens inkomstutfall regelmässigt överträffat prognosen med miljardbelopp. Därför är det också olyckligt att låsa utgiftssidan.
Sverige blev ett av världens rikaste länder mätt i BNP och hade den högsta levnadsnivån enligt UNDP:s bedömning. Vi levde efter en egen variant av Keynes ekonomiska teorier, där statens ansvar för full sysselsättning är central.
Mycket av välståndet kan förklaras av att kvinnornas arbete räknades in i BNP i och med att de kom ut på arbetsmarknaden, främst i den offentliga sektorn. Lönerna i den offentliga sektorn räknas nämligen in i BNP. I och med att den offentliga budgeten skurits ned har också BNP minskat.
Genom att kvinnorna fick en egen ekonomi kunde de bli mer jämställda med männen. De fick nu betalt för det vård- och omsorgsarbete de alltid haft hand om. Förut hade de utfört detta arbete gratis, beroende för sin försörjning av sina män, som de flesta kvinnor i västvärlden fortfarande är.
Industrins rationaliseringar friställde arbetskraft, som fick arbeta med angelägna uppgifter i den offentliga sektorn. Sveriges arbetslöshet var låg till skillnad från andra europeiska länders. I vår grundlag (RF 1 kap), liksom i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, slås rätten till arbete fast. Länge hyllades denna princip, vars betydelse blev klar när 30-talets arbetslöshetskris lett till fascism, nazism och världskrig.
På 70-talet återinförde EU (då EG) en liberal ekonomisk politik, som ser kapitalets frihet och krympning av den offentliga sektorn som den enda vägen.
Sverige gick inte med i EG och under de centerledda regeringarna drev vi en egen ekonomisk politik, som klarade en sexdubbling av oljepriset och därmed följande stora omställning av näringslivet utan långtidsarbetslöshet. En statsskuld i nivå med den nuvarande, inklusive stor utländsk upplåning (vi lånade tillbaka en del av det vi betalat för oljan), amorterades ned under första halvan av 80-talet, trots en stor devalvering, utan neddragningar av den offentliga sektorn. De centerledda regeringarna behöll alltså Sveriges blandekonomiska politik och klarade krisen.
Det är intressant att undersöka vilka motiv som ligger bakom förändringen i budgetprocessen.
Sedan mitten av 1980-talet påstås det vara nödvändigt och bra att minska den offentliga sektorn. Som medlem i EU tvingas Sverige att godta förbud för staten att styra kapitalet. Stabilt penningvärde, lågt budgetunderskott och låg statsskuld prioriteras före full sysselsättning. TK anger som en fördel med att lägga en första proposition på våren, innan statsbudgeten utformas, att detta har en stabiliserande inverkan på grund av dess långsiktiga karaktär.
Det verkar vara en önskan att få ned statsskulden som är huvudmotivet bakom den nuvarande budgetprocessen. Och man anser inte att de folkvalda kan ta ansvar för landets ekonomi.
I en rapport till Finansdepartementet av ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Ds 1992:126 ”Statsskulden och budgetprocessen”, skriver Per Molander om den föreslagna nya budgetprocessen:
”De viktigaste förändringarna torde vara – – – en kraftig inskränkning av riksdagsledamöternas förslagsrätt – – –. (s. 7)
Brukade då riksdagen öka statsutgifterna ohämmat? Nej, men den skulle ju kunna göra det, menar Per Molander. Dessutom kan man befara att regeringen skulle lyssna på människors önskemål när den lägger sina förslag, för att hindra att riksdagen i stället gör det.
Per Molander skriver:
– – – de registrerade utgiftsökningarna vid riksdagsbehandlingen är små i förhållande till de totala utgifterna. Detta argument bortser från den latenta effekten av den oinskränkta förslagsrätten, d v s att propositioner utformas med hänsyn tagen till den kommande riksdagsbehandlingen. Denna latenta effekt är med all säkerhet mycket väsentligare än den synliga. (s. 31)
I Statsskuldspolitiska utredningens betänkande SOU 1997:66 ”Statsskuldspolitiken” redovisas både statens tillgångar och skulder och man kommer fram till ett lugnande besked.
I ett internationellt perspektiv har den offentliga sektorn i Sverige en relativt stor finansiell bruttoskuld, men på grund av ett relativt stort innehav av finansiella tillgångar i socialförsäkringssektorn är den offentliga sektorns finansiella nettoställning bland de bättre i OECD.– – – Av de länder som rapporteras i OECD:s statistik har offentlig sektor endast i Norge – – –, Finland – – – och Japan – – – haft en mer gynnnsam finansiell nettoställning än Sverige 1995. (s. 41)
Sven Grassman fick på 70-talet Riksbanken att ändra sin beskrivning av statsskulden, eftersom den framstod som högre än den var i verkligheten. Därefter befann han sig i kylan, utstött från den etablerade ekonomkåren.
Man kan bli fundersam över det stora intresset av att beskriva Sverige som ett skuldtyngt land som inte har råd med välfärd.
Statsskulden som ett enormt problem har framgångsrikt lanserats och de flesta människor i landet känner sig tyngda. När staten lånar, talar man om statsskuld. När vi sätter in pengarna på banken talar man om bankens inlåning. Det är samma sak. Ingen brukar klaga över t ex SE-bankens enorma skuldbörda! Staten fungerar också som en bank.
Det är naturligt och bra att en del av de pengar banker och försäkringsbolag förvaltar, placeras av staten för ändamål som kommer landet till godo. Det borde gå att finna en balans, som göra att tillräckligt mycket kapital ändå placeras på marknaden för näringslivets investeringsbehov.
EU tvingar staten att endast söka sina lån på marknaden. För att få goda lånevillkor måste staten vinna marknadens förtroende, även om marknaden bara känner ansvar för att ge kapitalägarna högsta vinst. Därmed minskar den demokratiska nationalstatens möjligheter att föra en ekonomisk politik i hela folkets intresse.
Förut var det tvärtom staten som bestämde ramarna för marknaden. I t ex Lag om kreditpolitiska medel kunde banker och försäkringsbolag åläggas att placera en del av tillgångarna, som de förvaltar åt oss alla, i Riksbanken till den ränta som Riksbanken bestämde. Staten kunde ”låna” i Riksbanken. EU tillåter inte detta.
Om budgetbehandlingen ska ske på hösten för nästkommande år, bör det allmänna valet ske på våren.
Jag anser att riksdagen ska återta ledamöternas oinskränkta rätt att få sina förslag prövade beträffande statsbudgeten.
Budgetprocessen bör ändras, så att fackutskotten först behandlar regeringens budgetförslag och tar ställning till detaljerna. Finansutskottet förelägger riksdagen resultatet, med förslag till finansiering, när hela budgetbehandlingen är färdig. Vårpropositionen avskaffas.
Ledamöterna ska ha rätt att reservera sig för utgiftsposter utan krav på finansiering. Riksdagsordning bör ändras så att talmannens rätt att ställa proposition på sådana förslag återinförs.
Konstitutionsutskottet ombedes utforma erforderlig lagtext.
TK vill särskilt betona vikten av att riksdagen får fullgod information från regeringen i viktiga frågor och också omedelbar tillgång till nya EU-dokument (s. 9). Därmed underlättas fackutskottens möjlighet att sätta sig in i ärendena i så god tid att man kan påverka förhandlingarna i EU.
Det vore inte förvånande om en viss trötthet sprider sig inför riksdagens roll i EU:s beslutsprocess. Förr var riksdagen suverän att fatta beslut och stifta lagar. Nu tar EG-förordningar och direktiv över svensk lag. För att söka få inflytande över de regler som EU bestämmer ska gälla i vårt land, kan fackutskotten i regel bara försöka påverka den myndighetstjänsteman som kommer att sköta förhandlingarna med EU:s tjänstemän i hundratals arbetsgrupper.
En stor förbättring har skett när det gäller regeringens information till riksdagen. Vi får regelbundet promemorior från Regeringskansliet, där t ex kommissionens förslag till ministerrådsbeslut redovisas på begriplig svenska, där man ger en bakgrund, den rättsliga grunden, förslagets innehåll, de ändringar som erfordras i svensk lagstiftning och den svenska inställningen till förslaget.
Som ett viktigt exempel vill jag nämna faktapromemorian från Finansdepartementet den 25 mars i år angående viss följdlagstiftning med anledning av valutaunionen. Även om Sverige säger nej till EMU:s tredje fas, valutaunionen, så omfattas vi, till skillnad från Storbritannien, av en del av de förslag som redovisas i denna PM.
Vi ska höra Europeiska centralbanken (ECB) ”om varje förslag till rättsregler inom ECB:s behörighetsområde”. En fördelningsnyckel för teckning av ECB:s kapital ska fastställas. ”I förslaget till beslut fastställs vilka statistiska uppgifter som skall ligga till grund för beräkningen av denna fördelningsnyckel.”
Sveriges valutareserv är ca 90 miljarder kronor. Varje år lämnar Riksbanken ca 10 miljarder kronor till statskassan av sitt överskott. Det är självfallet av mycket stort intresse att få reda på hur EU tänker sig hantera medlemsstaternas riksbankers tillgångar. Får vi behålla något i landet, eller innebär valutaunionen en fördubbling av vår medlemsavgift? Vad kommer att gälla även om vi inte går med i valutaunionen? Regeringen skriver att EU-förslagen bör kunna accepteras.
Här bör åtminstone konstitutionsutskottet och finansutskottet se om vi önskar påverka regeringens inställning i förhandlingarna.
Dessa PM från regeringen anhängiggörs i kammaren, men det är varje utskotts ansvar att se efter om man önskar närmare studera dem. Jag föreslår att riksdagen uppdrar åt kammarkansliet att fördela dem på fackutskotten på samma sätt som man gör med regeringens propositioner.
Utskotten bör fatta beslut om man ämnar ta upp skrivelserna till behandling eller ej. Utskottets synpunkter och eventuella kontakter med regeringen bör redovisas till kammaren, vilket kan föranleda debatt.
TK föreslår en ändring i riksdagsordningen om riksdagens debattregler.
På förslag av talmannen ska en riksdagsmans anförande kunna begränsas till 4 minuter, mot i dag 6 minuter, och rätten att tala i minst 15 minuter upphör i särskilt anordnad debatt.
Snart kommer det att ta lika lång tid att gå från riksdagsbänken till talarstolen som man har rätt att tala! Det är rimligt att riksdagen har möjlighet att korta ned tiden för debatter. Men en stor del av tiden upptas av förflyttningen fram till talarstolen.
TK bör fundera ut metoder att korta ned dessa longörer. Det har skett framgångsrikt när det gäller interpellationsdebatterna. Liknande arrangemang kunde ordnas för deltagarna i särskilda debatter och när utskottsbetänkanden redovisas i debattform.
Det är svårt att hålla ett välbalanserat och innehållsrikt anförande på sex minuter. På fyra blir det omöjligt. Också i särskilt anordnade debatter är det viktigt att ledamöterna har rätt att motivera sina ståndpunkter utförligt. Snuttifieringen från massmedia bör inte överföras till riksdagen.
Jag yrkar avslag på förslagen till ändring i riksdagsordningen 2 kap 14 § samt Tilläggsbestämmelserna 2.14.1 och 2.14.2.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar utarbeta en ny budgetprocess som återställer riksdagens makt, i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar uppdra åt kammarkansliet att föreslå remiss till utskott av regeringens faktapromemorior om EU-skrivelser, i likhet med ordningen för remiss av propositioner,
att riksdagen beslutar avslå talmanskonferensens förslag till ändring i riksdagordningen beträffande ledamöters rätt till taletid.
|
Birgitta Hambraeus (c) |