Politiken har blivit en åskådarsport. Demokratin kan bara vitaliseras om publiken kommer ner från läktaren.
Olof Petersson, UNT 951207
De senaste åren har det talats mycket om politikens kris. Det är dock tveksamt om det råder någon egentlig politisk kris, eftersom medborgarnas politiska kunskaper och intresse är väl så högt som tidigare, enligt demokratiutredningen med bland andra Olof Petersson och Bo Rothstein. Valdeltagandet ligger också kvar på en internationellt sett mycket hög nivå, utom när det gäller val till EU-parlamentet. Däremot råder det kris för partipolitiken, med sviktande engagemang och medlemssiffror, och ett mycket lågt förtroende för politiker.
Kommun- och landstingspolitiken är för många tämligen anonym. En undersökning visade exempelvis att en klar majoritet av de tillfrågade i Stockholm inte visste vilka partier som sitter i majoritetsställning i Stockholms fullmäktige.
Det är vår uppfattning att vi nu har kommit till en tid där det är möjligt att ge medborgarna mycket större direkt inflytande, både genom väsentligt fler folkomröstningar (se särskild motion) och direkt motionsrätt till fullmäktige. Vidare presenterar vi här två andra förslag till stärkt kommunal demokrati.
Miljöpartiet vill bättre ta till vara goda idéer och förslag från invånarna. Det är vår övertygelse att många goda förslag aldrig kommer fram till politikernas beslutsbord, eftersom många förslagsställare inte engagerar sig politiskt och ej heller torgför sina tankegångar i massmediala fora. Detta är särskilt allvarligt som vissa grupperingar i samhället är kraftigt underrepresenterade i politiken, och därför med dagens system har svårt att göra sin röst hörd. Det gäller exempelvis ungdomar och invandrare.
Ett sätt att komma till rätta med detta är att ge varje kommuninvånare rätt att motionera direkt till kommunfullmäktige, ungefär som föreslagits i den statliga utredningen ”På medborgarnas villkor” (SOU 1996:162). En sådan initiativrätt anknyter till de demokratiska traditioner som finns inom svenska organisationer; medlemmarna har motionsrätt, men besluten fattas av valda representanter.
Kommunala frågor är ofta av mer praktisk karaktär, vilket gör det lättare för invånarna att uttrycka en ståndpunkt. Samtidigt kan de ha mycket långtgående betydelse för dem som påverkas, vilket gör det angeläget att ta till vara åsiktsströmningar som inte nödvändigtvis finns representerade i fullmäktige. Säkerligen skulle det med en direkt motionsrätt dyka upp förslag som vi politiker tycker är orealistiska, men också goda, värdefulla förslag som annars aldrig hade kommit fram. Förslag som gäller detaljer och lämpligen inte blir en fråga för fullmäktige kan lotsas till den politiska instans de berör.
Flera kommuner har i sina remissvar till den statliga utredningen uttryckt farhågor för att den kommunala motionsberedningen skulle överbelastas. Vi menar att det finns goda möjligheter att hålla det hela på en hanterlig nivå genom att kommunen själv beslutar om regler för handläggning av medborgarnas förslag, tidpunkter för inlämning (t ex en gång/år) osv. Förslagsställaren skulle inte heller ha yrkande- eller yttranderätt i samband med förslagets behandling i fullmäktige. Avgörandet fälls som vanligt av fullmäktiges majoritet.
På samma sätt som det nu ges möjlighet till öppna nämndsammanträden i kommunerna, så bör införandet av denna direkta motionsrätt ske frivilligt, efter beslut i kommunfullmäktige. En senare översyn kan visa om det finns behov av att från statligt håll vidare styra upp mot ökat direkt invånarinflytande.
I kommunallagens femte kapitel, paragraf 23 räknas upp vem som har rätt att motionera till kommunfullmäktige. Där fastslås att fullmäktigeledamöter, nämnder och revisorer alltid får motionera till fullmäktige. Även styrelse i kommunalt bolag och fullmäktigeberedning får efter särskilt beslut motionera till fullmäktige. Denna förteckning om fem instanser är exklusiv, några ytterligare instanser kan med dagens kommunallag inte ges rätt att motionera till fullmäktige. Den kommun som skulle vilja införa ett sådant direktdemokratiskt instrument har enligt kommunallagen ej möjlighet att göra så.
Vi föreslår att det i kommunallagen läggs till en sjätte instans: kommunalt rösträttsberättigade. På samma sätt som styrelse i kommunalt bolag och fullmäktigeberedning ges motionsrätt efter särskilt beslut, bör de kommunalt rösträttsberättigade ges det.
I riksdagen kan misstroende riktas mot regering eller enskilt statsråd. Vinner detta majoritet måste rådet – eller regeringen – avgå. Detta används endast sällan, men det är en säkerhetsventil mot maktmissbruk och korruption.
Kommunalt finns ingen motsvarighet, vilket vi anser bör finnas. Vi föreslår att det i kommunallagen skrivs in att misstroende kan riktas mot kommunstyrelsen som helhet eller mot enskilt majoritetskommunalråd. Detta skall gälla såväl primär- som landstingskommun.
Miljöpartiet har tidigare motionerat om att det också kommunalt skall vara möjligt att utlysa nyval. Detta gäller såväl primär- som landstingskommunerna. Åtminstone något annat parti tycks nu ha anammat tanken, vilket gör det angeläget att på nytt få den prövad. Nyval i kommunerna är inte något som vi tror kommer att utlysas ofta, och det är knappast någon central del i att förnya den kommunala demokratin. Andra av våra förslag har här betydligt större verkan.
Vårt förslag innebär att en majoritet i fullmäktige kan utlysa nyval enligt samma principer som gäller i riksdagen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning om ändring i kommunallagen med syfte att möjliggöra för kommunfullmäktige att ge de kommunalt röstberättigade kommunal motionsrätt,
att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att misstroendeförklaring kan riktas från kommunfullmäktige gentemot kommunstyrelse och enskilt majoritetskommunalråd,
att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att en majoritet i kommunfullmäktige kan utlysa nyval enligt samma principer som gäller i riksdagen.
|
Peter Eriksson (mp) |
|
|
Barbro Johansson (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |