I ett rättssamhälle föreligger ett behov av en fristående instans med uppgift att garantera att medborgarna verkligen får del av gällande fri- och rättigheter.
Ombudsmannainstitutet har en lång tradition i Sverige. Riksdagens ombudsmän (JO) lyder under riksdagen och utgör en del av kontrollmakten. JO ska se till att domstolarna samt de kommunala och statliga myndigheterna tillämpar för dem gällande föreskrifter på rätt sätt.
JO är framför allt en instans till vilken enskilda personer kan vända sig med klagomål över felaktiga eller olämpliga domstols- och myndighetsbeslut.
På senare år har tillkommit en växande skara av ombudsmän med skilda uppdrag. Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Barnombudsmannen (BO), ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) och Handikappombudsmannen (HO) har bevakningsområden som till skillnad från JO rör särskilda grupper eller områden. Den politiska enigheten i Sverige är i det närmaste total kring värdet av att värna de grupper vars rättigheter och intressen ombudsmännen bevakar. Verksamheterna har en stark förankring i grundläggande mänskliga rättigheter och har en juridisk prägel.
Ombudsmännens verksamheter är nationellt lagreglerade. Men det finns också internationella konventioner och andra internationella regler som rör de olika ombudsmännens verksamhetsområden. Enskilda kan vända sig till ombudsmännen för att anmäla brister inom olika samhällsområden eller för att få rådgivning om vilka rättigheter man har och hur de kan tillvaratas.
JämO och DO kan företräda enskilda i processer gällande diskriminering i arbetslivet. Nu utreds även Handikappombudsmannens processförande roll på arbetsmarknadsområdet.
Till nuvarande ombudsmannaskara planeras ytterligare tillskott nämligen Miljöombudsmannen (MO). Dessutom har i riksdagen föreslagits en lång rad nya ombudsmän exempelvis för brottsoffer, mobbningsoffer, mediaoffer, patienter och äldre. För övrigt har någon ansett att det nu kanske är dags att utse en särskild ombudsman för sådana medborgare eller grupper som ej fått någon egen ombudsman.
Det är en självklarhet att en ombudsmannainstitution behövs för att medborgarna ska få verklig del av rättssamhället.
Utvecklingen aktualiserar flera problem. Det uppkommer en splittring av verksamheten där man lätt förlorar helhetsperspektivet. Flera medborgargrupper som inte fått en "egen" ombudsman känner sig uppenbarligen diskriminerade. Små ombudsmannaorgan löper en risk att bli ineffektiva. Kritik har också tidigare framförts t.o.m. från ministerhåll. Många menar att JO har för liten kapacitet. Redan från början anses DO ha haft svårigheter att genomföra sitt uppdrag. JämO har anklagats för passivitet beträffande prövning i domstol av jämställdhetsfall. För samtliga organ gäller att medborgarna saknar företrädare på lokal nivå. Allt detta gör att situationen är otillfredsställande.
Nu är det dags att se över organisationsbilden, och därvid bör flera olika lösningar undersökas.
Ett alternativ är att tillskapa en samlad organisation för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Detta organ skulle då ersätta samtliga existerande ombudsmannaorgan och omfatta även planerade sådana organ. Man skulle ha granskande, rådgivande och processande uppgifter samt därmed också få opinionsbildande funktion. Detta kunde bli en effektiv instans, som skulle arbeta snabbt och effektivt och täcka både den offentliga och privata sidan. Hela verksamheten faller då automatiskt under riksdagens ansvar.
Ett annat alternativ är att göra en partiell reform. Så kan ske genom att JämO, DO, BO och HO samt ev. kommande ombudsmannauppgifter sammanförs till en rättighetsombudsmannamyndighet. Dessa ombudsmän skall då utses av riksdagen och verksamheten ställs samtidigt under riksdagens ansvar. Inom denna myndighet får arbetsuppgifterna fördelas mellan tillgängliga ombudsmän ungefär som nu sker hos JO. Arbetsuppgifterna och befogenheterna kan sedan anpassas till resp. arbetsfält.
Denna modell – som följer FN:s intentioner och tillämpas i t.ex. Australien – leder till stora effektivitetsvinster och är dessutom en enkel lösning. Detta alternativ borde ha ingående ha prövats av KU redan vid behandlingen av min tidigare motion (1996/97:K301).
För det fall att den önskvärda förändringen av ombudsmannaverksamheten icke sker måste huvudansvaret för verksamheten i vart fall markeras tydligare.
Ombudsmännen – utom JO – lyder under regeringen. Härigenom kan politiska svängningar påverka förutsättningarna för arbetet. Regeringen kan genom omorganisationer, budget och regleringsbrev påverka ombudsmännens verksamhet. Det finns en risk att verksamheterna präglas kortsiktigt av politiska beslut till nackdel för det långsiktiga arbetet med att bevaka olika gruppers rättigheter och intressen.
Exempelvis riskerar DO:s roll att försvagas om ombudsmannen ska inordnas under det nya integrationsverket. Ett annat exempel är HO som under ett uppbyggnadskede avsatte delar av sitt anslag att användas för utredningar och projekt under kommande budgetår. Regeringen har i år fattat beslut om att återföra detta anslagssparande till statsbudgeten, vilket kommer att påverka verksamheten och begränsa HO:s handlingsfrihet.
Ombudsmännens bevakande, utredande och granskande verksamhet syftar till att upptäcka och motverka att människor på olika sätt särbehandlas på ett för dem ofördelaktigt sätt eller missgynnas. Verksamheten kräver att ombudsmännen har handlingsutrymme och får arbetsro oavsett politiskt styre.
Om de fyra nu aktuella ombudsmännen (liksom JO) ställs under riksdagens ansvar uppnås många positiva resultat. Ombudsmännens självständighet och oberoende garanteras. Ombudsmannainstitutet stärks i sin funktion att vara den enskildes och olika gruppers garant för att Sverige efterlever mänskliga rättigheter. För den enskilde innebär detta att rättssäkerheten stärks.
Det borde vara en konstitutionell självklarhet att samtliga dessa ombudsmän utses av riksdagen och står under riksdagens ansvar. Därför är det ett minimikrav att så också beslutas av riksdagen.
Problematiken kan lösas genom att den nu aktuella ombudsmannaverksamheten antingen formellt – efter grundlagsändring – införs under riksdagens kontrollmakt eller – efter vanlig lagändring – tilläggs särskild kontrollfunktion under riksdagen.
Av yttersta vikt är att denna ombudsmannaverksamhet betraktas i ett konstitutionellt perspektiv. Denna aspekt har beklagligtvis helt förbigåtts av konstitutionsutskottet i vart fall av senaste betänkande att döma (1996/97:
KU24).
Vår ombudsmannaorganisation måste bedriva en bred och även lokalt förankrad verksamhet. På lokal nivå borde samverkan ske med kommunerna men under centralt ansvar. Så kan ske genom lokal ombudsmannafunktion som lämpligen kan ingå som en del i kommunala medborgarkontor.
Avslutningsvis måste kraftfullt betonas att i ett rättssamhälle får medborgarna absolut inte känna sig utlämnade och maktlösa, och därför måste en effektiv ombudsmannaverksamhet bli den kanal som alltid står öppen för den enskilde medborgaren.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad ombudsmannaorganisation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en rättighetsombudsmannaorganisation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riksdagens ansvar över samtliga ombudsmän,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokal förankring av ombudsmannaverksamheten.
|
Bengt Harding Olson (fp) |