Enligt kommunallagen (KL) kapitel 2 § 7 får kommuner och landsting driva näringsverksamhet om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar och tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget.
Formuleringen utan vinstsyfte kan vid en första anblick tyckas entydig och vara en klart avgränsande formulering. Även följande kommentar till lagtexten kan framstå som tydlig:
Om det i det enskilda fallet framstår som konstlat att driva verksamheten utan sådant vinstsyfte är det ett argument för att verksamheten faller utanför den kommunala kompetensen.
Verkligheten är dock en helt annan. Dagligen överträder kommuner och landsting denna paragraf i KL. Exemplen på detta är många. Här kan nämnas kommunalt drivna gymanläggningar, solarier, plantskolor, tvätterier, videouthyrningar och vandrarhem.
Ingen kan ifrågasätta att de ovan uppräknade näringsverksamheterna normalt skall bedrivas i vinstsyfte. Ändå finns det kommuner och landsting som bedriver sådana verksamheter.
Det största problemet är naturligtvis att man konkurrerar och i många fall konkurrerar ut det privata näringslivet, eftersom man kan dumpa priserna med hjälp av de skattemedel man har i bakfickan. En annan omständighet är att man riskerar skattebetalarnas pengar om något går snett.
På många håll tolkas KL på så sätt att om bara en förvaltning som bedriver näringsverksamhet håller sig inom några procent av sin totala budget så är det lagligt. Vad några procent är tolkas alltmera vidlyftigt. Procentandelen är inte den viktiga frågan, utan principen.
KL måste göras ännu mycket tydligare på denna punkt, dvs. slå fast att det är helt förbjudet för kommunen eller landstinget att bedriva näringsverksamhet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär ändring i kommunallagen innebärande att näringsverksamhet inte i någon form får bedrivas av kommuner och landsting i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |