Grunden för kommuners och landstings verksamhet är att det finns stöd i lag för att driva verksamheten. Verksamheten måste alltså vara förenlig med den allmänna kompetensen som följer av 2 kap kommunallagen eller den särskilda kompetens som följer av speciallagstiftning. Utgångspunkten är att kommunen eller landstinget får ta hand om angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område och som inte skall handhas enbart av staten, eller annan kommun, ett annat landsting eller någon annan.
Enligt 2 kap 7 § kommunallagen får kommuner och landsting driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmar i kommunen eller landstinget. Regeln innebär att det råder förbud för kommuner och landsting att driva spekulativa företag. Förbudet mot vinstsyfte innebär dock inte att verksamheten inte får ge överskott.
Den kommunala sektorn svarar för en betydande del av den totala ekonomin i Sverige. Den sysselsätter ca en fjärdedel av den totala arbetskraften och omsätter ca 420 miljarder kronor. Möjlighet till insyn och offentlighet i de kommunala förvaltningarna liksom möjligheten att laglighetspröva kommunala beslut har länge varit en självklarhet. I takt med utvecklingen mot allt fler kommunala bolagsbildningar blev det så småningom även självklart med hög grad av offentlighet även i kommunala bolag. En betydande del av den kommunala verksamheten bedrivs idag i bolagsform. 1993 uppgick antalet kommunala företag till knappa 1 500. Omsättningen var 115 miljarder och den totala balansomslutningen var 418 miljarder kronor. Om man även räknade in de landstingsägda företagen var omsättningen 129 miljarder kronor. Moderata samlingspartiet anser att kommuner inte bör ägna sig åt företagsverksamhet och att redan befintliga kommunala bolag därför bör säljas eller avvecklas på annat sätt. Utgångspunkten ska vara att kommunal verksamhet ska bedrivas i förvaltningsform. Kommunala företag drivs med medborgarna och deras tillgångar som yttersta säkerhet och utan möjlighet för medborgarna att friskriva sig från de risker som är förenade med denna företagsverksamhet. Det bör därför vara en självklarhet, även under en avvecklingsperiod, att medborgarna har rätt och möjlighet att låta pröva om verksamheten följer kommunallagens olika regler. Det bör därför bli möjligt att överklaga verksamhet som bedrivs av kommunala bolag till kammarrätten för att få en prövning om den är kompetensenlig enligt kommunallagen. Denna laglighetsprövning bör kunna ske oavsett om verksamheten startats efter ett formellt beslut, eller när beslutet fattats.
Det har blivit allt vanligare med kommunala bolag och koncernbildningar där kompetensstridig verksamhet kan bedrivas utan möjlighet till laglighetsprövning. Det är heller inte ovanligt med kommunalt stöd till näringsverksamhet eller kommunal näringsverksamhet som ligger i utmarkerna av den kommunala kompetensen.
En medlem i kommunen eller landstinget kan begära laglighetsprövning av en kommunal verksamhet genom att överklaga det kommunala beslutet.
Det finns emellertid ett antal problem runt laglighetsprövningen.
– Den kräver att det finns ett beslut att överklaga. Om exempelvis en kommunal enhet inleder en försäljningsverksamhet på den öppna marknaden, utan något formellt beslut om saken, finns inte något beslut som kan laglighetsprövas.
– Den kräver att överklagandet kommer in inom tre veckor efter beslutets justering. Om exempelvis kommunen anslår pengar till ett kommunalt bolag som efter en månad visar sig använda pengarna i kompetensstridig verksamhet kan inte beslutet längre överklagas. Verksamheten blir laglig om den inte överklagas.
– Beslut som fattas av kommunala företag kan normalt inte överklagas. Exempelvis ett kommunalt helägt fastighetsbolag kan ägna sig åt för kommunen kompetensstridig verksamhet utan att det går att laglighetspröva.
– Om det kommunala beslutet upphävs är kommunen skyldig att rätta beslutet. Om kommunen vägrar rätta beslutet och det inte rör myndighetsutövning finns inte någon straffrättslig eller civilrättslig sanktion att tillgripa.
Det finns därför all anledning att se över och stärka medborgarnas möjligheter till laglighetsprövning av beslut och verksamhet som drivs av kommun, landsting eller av bolag där kommun eller landsting har ett bestämmande inflytande.
Det bör också införas ett straffrättsligt sanktionssystem för de fall kommunen inte rättar ett upphävt beslut.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att återkomma med lagförslag i enlighet med vad som föreslås i motionen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av möjligheterna till laglighetsprövning i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till straffrättsligt sanktionssystem i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Anders Björck (m) |
|
|
Birger Hagård (m) |
Jerry Martinger (m) |
|
Inger René (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Ola Karlsson (m) |