Vi är alla olika och gör olika prioriteringar av vad som är viktigt i livet. Möjligheten att få bygga och bo efter individuella önskemål inskränks alltför ofta av kommunalpolitikernas möjlighet att inte detaljplanelägga områden. Detta medför att inga bygglov kan beviljas, vilket är ett effektivt sätt för kommunalpolitikerna att styra var medborgarna skall bygga och bo.
Det finns ofta önskemål om att kunna bosätta sig i t.ex. storstadskommunernas glesbygder. Motiveringen från de kommunalpolitiker som nekar bosättning är att det blir så dyrt ur kommunalekonomisk synvinkel vad beträffar kommunal service som t ex skola, skolskjutsar, barn- och äldreomsorg. Här är kommunen ofta dessutom låst av tvingande lagstiftning, t ex via socialtjänstlagen. Kommunerna framför ofta även att dyra lösningar för kommunalanslutning till vatten och avlopp är nödvändiga. Denna del går ofta att lösa med lokala, miljöanpassade lösningar. När det gäller de andra serviceområdena går det naturligtvis ofta att även där hitta lösningar som är bra för både den enskilde medborgaren och kommunen.
Ett sätt att lösa upp problemen och i princip låta medborgarna bygga och bo mer fritt är att man delar in kommunen i servicezoner. Då har alla parter redan från början klart för sig vad som gäller för kommunens åtaganden, dvs vad den enskilde kan få för service. Om medborgare med denna vetskap väljer att bosätta sig i en zon med en lägre servicegrad gör han/hon det för att han/hon prioriterar t ex närheten till naturen och avskildhet framför en fullödig kommunal service. Förutsättningarna för att införa möjligheten till kommunala beslut om servicezoner enligt denna modell bör snarast utredas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheten att införa servicezoner i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |