Detavtal som Sverige röstade om i en folkomröstning 1994, innan vi blev medlemmar i EU, behandlade också frågan om EMU. Där hade Sverige inget undantag men väl ett särskilt protokoll där den svenska regeringen tydligt talade om att ett eventuellt svenskt deltagande i valutaunionen skulle beslutas av den svenska riksdagen. Ett sådant protokoll har inget större juridiskt värde men kan ses som ett åtagande gentemot det svenska folket och en förklaring gentemot övriga EU-länder.
Detta protokoll innebar att EMU-frågan till stor del avfördes från debatten om svenskt medlemskap i EU. Man kan därför hävda att svenska folket ännu inte tagit ställning till EMU.
Det finns de som menar att Sverige i det här läget måste fullfölja avtalet och, om vi får, också måste gå in i valutaunionen. Men det är att göra EU till något mer än vad det är. EU har ännu inte den konstitutionella ställning som krävs för att ytterst avgöra kompetensen mellan medlemsländerna och EU. Om den svenska riksdagen väljer att säga nej till svenskt deltagande i den tredje fasen av valutaunionen så är det otvetydigt det beslutet som gäller, oavsett vad EU:s ministerråd eller EG-domstolen säger. Så länge inte EU har utvecklat en federal stat med full kompetens ligger den yttersta kompetensen kvar i medlemsstaterna. Medlemsstaterna har därför att avgöra i vilken utsträckning de ska överlämna beslutsfattande till EU och kan ytterst t.o.m. ta tillbaka ”utlånad” kompetens. Detta är också innebörden av konstitutionsutskottets utlåtande och sedermera riksdagens beslut i betänkandet om det svenska medlemskapet.
En annan fråga handlar om huruvida det verkligen är praktiskt möjligt att vända tillbaka om vi en gång gått in i valutaunionen och lämnat över penningpolitiken till tjänstemännen i ECB (Europeiska Central Banken). Det kan hävdas att ett återtagande av beslutskompetensen i detta läge blir svårt eller t.o.m. omöjligt utan att hela EU genomgår en omfattande kris .
Det föreliggande regeringsförslaget har tillkommit för att tillgodose Maastrichtavtalets stadganden om valutaunionens tredje fas. Den övergripande förändringen i propositionen om Riksbankens ställning handlar om att i svensk lag garantera att Riksbanken i framtiden kommer att stå utanför alla möjligheter till direkt politisk kontroll. Riksbanken fortsätter att vara underställd riksdagen men den fullmäktige över banken som riksdagen tillsätter kommer inte längre att ha något inflytande över den politik som bedrivs. Politiken avgörs uteslutande av den nya direktion på sex personer som inrättas. Den nya riksbanksfullmäktiges viktigaste funktion blir att tillsätta ledamöterna i direktionen. Ledamöterna i direktionen kan inte avsättas av politiska skäl.
Målet för Riksbanken ska fastställas i lag och vara detsamma som stadgas i Maastrichtavtalet, dvs att uppfylla prisstabilitet.
Riksbankens oberoende garanteras genom en ändring i grundlagen. I regeringsformen 9 kap. 12 § ska därför stadgas: Ingen myndighet får bestämma hur Riksbanken får besluta i frågor som rör penningpolitik.
Övergripande frågor som rör valutapolitik förs över från Riksbanken till regeringen.
De förändringar som Maastrichtavtalet stadgar vad gäller Riksbankens ställning och ledning träder i kraft i och med den s.k. tredje fasen. Regeringens proposition är föranledd av förhållandet att den tredje fasen närmar sig och förväntas träda i kraft 1/1-99. Om Sverige ska kunna delta i valutaunionen, den tredje fasen, från början så måste nödvändiga grundlagsändringar göras i samband med valet till riksdagen 1998. Detta förhållande stärks också av uttalanden från EMI (föregångaren till ECB) där det klart framgår att man anser att lagändringarna i föreliggande proposition är villkor för ett svenskt medlemskap i valutaunionen.
I samband med beslutet om medlemskapet i EU tog riksdagen också ställning i den grundlagsfråga som nu föreligger: ”Det finns på området monetär politik inte några bestämmelser som måste ändras för att Sverige skall kunna bli medlem i EU, eftersom EU vid tidpunkten för ett svenskt medlemskap fortfarande är i den andra fasen av EMU. Om Sverige beslutar sig för att delta i tredje fasen innebär detta emellertid att Sverige förpliktar sig att ändra den nationella lagstiftningen så att Riksbanken får en oberoende ställning.” (Prop. 1994/95:19 om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen s. 441 – vår kursivering.)
”... är frågan om beslutsprocessen i Sverige inför övergången från fas två till fas tre en intern svensk angelägenhet. Beslutet om Sverige skall gå över från fas två till fas tre skall fattas av riksdagen.” (Prop. 1994/95:19 s. 445.)
På en rad olika ställen i den proposition som sedermera blev till grund för riksdagens betänkande och fastställdes av en bred riksdagsmajoritet fastslogs att riksdagen skulle ta beslutet huruvida Sverige skulle gå in i den tredje fasen i valutaunionen. Det här var ingen slump och definitivt inget misstag. Det var just detta som var innebörden i vad både statsminister Ingvar Carlsson och ledande oppositionsföreträdare sade under folkomröstningskampanjen. Riksdagen skulle ta det avgörande beslutet och i propositionen och riksdagsbeslutet framgår också att grundlagen skulle behöva ändras om Sverige beslutar sig för att delta i den tredje fasen – men, inte förrän efter det att riksdagen beslutat om ett deltagande i EMU:s tredje fas, den s.k. valutaunionen.
Den här inställningen gällde både för instruktionsförbudet (se ovan) och sedelmonopolet. Regeringens förslag till grundlagsändring nu gäller dock endast instruktionsförbudet. Orsaken till detta står att finna i den tolkning som gjorts av EMI och regeringens egna jurister om att regeringsformens skrivning om Riksbankens sedelmonopol inte är oförenlig med ett deltagande i valutaunionen förrän i ett senare skede, i samband med att de nationella valutorna förbjuds som lagliga betalningsmedel.
Regeringens strategi är att Sverige ska genomföra alla förändringar som krävs för ett fullständigt deltagande i valutaunionen men samtidigt ska riksdagen besluta att inte nu gå in i den. Motiveringen sägs vara att full handlingsfrihet ska råda och att opinionen ännu inte är förberedd.
Att opinionen i Sverige är kritisk till EU och ytterligare stora steg mot en federal stat råder inget tvivel om. Det underliggande motivet för regeringens handlande är uppenbarligen att man vill vänta med beslutet om deltagande i valutaunionen till efter riksdagsvalet 1998 för att på så sätt underlätta möjligheterna för regeringen att sitta kvar. Nu skall dock alla förberedande beslut tas så att ett slutligt ställningstagande av den nyvalda riksdagen ska kunna gå fort och utan större tidsspillan.
Argumentationen som framförs om att Sverige måste göra grundlagsändringarna om Riksbankens ställning redan nu under EMU:s andra fas är en ny retorisk ansats som saknar grund i verkligheten. När riksdagen beslutar att inte delta i valutaunionen från start så innebär det att vi inte deltar i den tredje fasen. Eftersom det dessutom redan tidigare finns riksdagsbeslut som talar om att vänta med anpassningen av Riksbanken går det knappast att finna någon annan tolkning av regeringens helomvändning än att den vill delta i valutaunionen så snart det är politiskt möjligt.
Regeringens förslag är både etiskt och demokratiskt oacceptabelt eftersom det innebär ett sätt att försöka kringgå grunden för folkstyrelsen genom att hävda att förslaget inte innebär ett ställningstagande till valutaunionen och på så sätt undvika att frågan om svenskt deltagande blir föremål för debatt under valrörelsen 1998. Regeringens egna motiv för förslaget innebär en nedvärdering av grundlagen eftersom regeringen väljer att göra ändringar trots att den själv menar att det inte är påkallat eftersom förslaget inte sägs syfta till deltagande i valutaunionen.
Den socialdemokratiska regeringen slår knut på sig själv för att både kunna behålla regeringsmakten och gå med i EU:s valutaunion. Det hade varit mer hedervärt att stå för en åsikt och låta väljarna ta ställning.
Miljöpartiets inställning i frågan om EMU och grundlagen är att svensk grundlag ska hävdas och att ändringar skall göras först efter att riksdagen eventuellt tagit ställning till svenskt deltagande i valutaunionen. Så länge ett sådant beslut inte finns så måste utgångspunkten vara att situationen med en svensk självständig penningpolitik kommer att bestå och att någon grundlagsändring för att anpassa lagstiftningen till Maastrichtfördraget inte heller är nödvändig.
Det går inte att isolera diskussionen om valutaunionen från den övergripande debatten om EU:s framtid. En valutaunion innebär i sig ett stort steg för mer överstatligt beslutsfattande på vägen mot bildandet av en federal stat. Men dessutom har valutaunionen effekter för skatte- och finanspolitiken som gör att stormaktsprojektet bör hamna i centrum för debatten. På längre sikt är det rimligt att anta att valutaunionen kommer att framtvinga en stark centralmakt med stora ekonomiska resurser för omfördelning mellan regioner och länder för att upprätthålla ordning och minska konflikter mellan olika delar av unionen. På samma sätt som andra federala stater kommer också denna att kräva stora ekonomiska resurser för att fungera.
Den bristande trovärdighet som kännetecknat den svenska ekonomiska politiken försvinner inte genom att Riksbankens självständighet ytterligare stärks. Trovärdigheten hänger snarare ihop med den allmänna ekonomiska politiken liksom lönebildningen i stort. Det visar sig nu också att trovärdigheten gradvis återvunnits i takt med att det blivit bättre ordning på de offentliga finanserna och inflationen kunnat parkeras på en relativt låg och stabil nivå. De långa räntorna kryper nedåt, räntegapet mot Tyskland krymper och omdömena från internationella organisationer som OECD liksom från Ratinginstitutet har gradvis blivit alltmer positiva. Det innebär inte att allt är bra – tvärtom visar den höga arbetslösheten på att en rad ytterligare strukturella åtgärder krävs i svensk ekonomi.
Varken regeringen eller någon annan har, enligt vår mening, kunnat visa att den demokratiska försämring som nu föreslås kan motiveras av ekonomiska eller något annat sakligt skäl. Miljöpartiet kan därför inte stödja förslaget om att frånta riksbanksfullmäktige dess politiska inflytande och ersätta det med en direktion som uttryckligen ska vara onåbar för väljare, riksdag och regering.
Istället för direkt politisk styrning av penningpolitiken genom riksbanksfullmäktige ska styrningen, enligt propositionen, ske enbart genom att riksdagen ska lagstifta om mål för Riksbankens verksamhet. Miljöpartiet anser att det är en ordning som försvårar och begränsar folkstyret utan att ge motsvarande vinster i form av effektivare och mer trovärdig penningpolitik. När dessutom inflationsmålet ensamt ska vara överordnat alla andra mål är risken uppenbar att det blir överordnat även den allmänna ekonomiska politik som bedrivs via riksdag och regering. Inflationsmålet är viktigt att klara, men måste behandlas som en del av helheten. Denna typ av målsättning bör därför kompletteras med ett mål om att stödja den allmänna ekonomiska politiken. Det innebär mindre risker för suboptimeringar och direkta konflikter mellan aktörerna – Riksbanken och regeringen. Den modellen ger också väljarna större möjligheter att styra och påverka indirekt.
Regeringens förslag betyder att övergripande beslut om valutapolitiken förs över till regeringen. Orsaken är främst att denna kultur finns inom EU-länderna idag och att det vore opraktiskt för Sverige med en egen modell. Miljöpartiet menar att förslaget i det här avseendet är riktigt och att det formaliserar en modell som redan används i den praktiska politiken. Alla avgörande valutapolitiska beslut de senaste decennierna har i realiteten avgjorts av regeringen snarare än Riksbanken.
Riksdagen, eller riksdagspartierna, måste dock ges inflytande över sådana beslut. Det kan lämpligen ske genom informella konsultationer på ett motsvarande sätt som i säkerhetspolitiska frågor.
Miljöpartiet föreslår att propositionen avslås i sin helhet. Om riksdagen godkänner propositionen kommer vi att enligt 8 kap. 15 § regeringsformen framställa yrkande att folkomröstning om vilande grundlagsförslag skall anordnas. Det kan inte vara rimligt att i ett land med långtgående demokratiska ambitioner avstå från en folkomröstning i denna fråga. En sådan folkomröstning bör också innefatta ett ja eller nej till svenskt medlemskap i ekonomiska och monetära unionen (EMU).
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens proposition 1997/98:40 Riksbankens ställning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts under rubriken Valutapolitiken om att riksdagen, eller riksdagspartierna, måste ges inflytande över valutapolitiska beslut.
|
Marianne Samuelsson (mp) |
|
|
Birger Schlaug (mp) |
Peter Eriksson (mp) |
|
Roy Ottosson (mp) |