Talmanskonferensen lägger fram vissa förslag beträffande riksdagens arbetsformer. Min motion tar upp några erfarenheter av motionsbehandlingen efter det att den nya budgetordningen införts.
Ett av flera olika syften med den nya budgetordningen var att skapa bättre tid för ledamöterna och utskotten att ägna sig åt uppföljning av fattade beslut. Jag delar uppfattningen att det vore mycket bra om riksdagen lade mer tid på uppföljningen. Hittills vunna erfarenheter pekar enligt min mening på att detta inte infriats.
Talmanskonferensen påpekar att utskotten inte lyckats renodla ärendebehandlingen på ett sådant sätt att enbart ärenden av betydelse för budgeten behandlas under hösten. Det är måhända riktigt. Problemet är emellertid att kammardebatterna med den nya ordningen riskerar att upprepas utan att särskilt mycket nytt tillkommer.
Under hösten behandlas budgeten och varje utgiftsområde får en noggrann behandling. Redan här uppstår emellertid risken för dubblering av debatter. Först fastställs ramen för utgiftsområdet, som i praktiken måste innebära ställningstagande även till detaljerna från ledamöternas sida.
Någon månad senare blir det kammardebatt igen, nu med små möjligheter att lägga reservationer och yrkanden. Väljer ett utskott att ta debatten i samband med att ramen läggs fast, borde en debatt under utgiftsområdet bli överflödig. Väljer man å andra sidan att ta debatten när utgiftsområdet behandlas under december, kan oppositionen i regel inte yrka på några reservationer. Även om debatten med anledning av finansutskottets betänkande begränsades hösten 1997 vad gäller övriga utskott, så är det likväl stor risk för upprepningar.
I början på det påföljande året kommer en allmänpolitisk debatt, som är fristående från budgetbehandlingen, men som likväl riskerar att utvecklas till utskottsrundor.
I februari och mars behandlas de motioner som ej kommit med i budgetbehandlingen. Innehållet i dessa är ofta av likartad karaktär eller avser ikraftträdande något år senare, vilket gör att de ej blev budgetpåverkande i första omgången. Den principiella debatten i en fråga kan många gånger anses avklarad redan på hösten. Därefter inriktas riksdagsarbetet på den viktiga vårpropositionen. Även om denna endast skall innebära ställningstagande till utgiftstak och preliminära ramar, måste både regering och opposition i praktiken mycket detaljerat ha tänkt igenom vad man avser att återkomma med under hösten när budgetpropositionen behandlas. Det har dessutom visat sig att dessa ramar i praktiken blir långt mer styrande för budgetarbetet än vad man ursprungligen föreställt sig.
Därtill kommer att en mängd särpropositioner läggs fram under mars månad för behandling under våren. I många fall blir det på det viset att utskottet avslår motioner under februari och mars just med hänsyn till att det kommer särpropositioner och en vårproposition längre fram under våren.
Kammarens arbete kommer med denna uppläggning att präglas av att samma saker debatteras vid alltför många tillfällen under ett och samma riksdagsår. Det är dålig ”hushållning” med kammarens arbetstid och minskar möjligheterna att göra debatterna intressanta.
Dessutom, och det är kanske ännu viktigare, blir det inte mycket tid över för utskotten att arbeta med det viktiga uppföljnings- och utvärderingsarbetet. Det borde därför skapas en ordning som innebär att tiden januari till mars kan sättas av för detta ändamål i större utsträckning.
Detta leder till slutsatsen att motionsyrkanden av likartad karaktär bör behandlas i samband med budgetpropositionen, trots att de inte alltid kan sägas vara direkt budgetpåverkande.
I den mån det framgår av regeringens propositionslista, som presenteras i början av kalenderåret, bör behandlingen av övriga motioner som innehåller förslag som kan förväntas ha beröring med kommande propositioner behandlas i ett sammanhang.
I detta sammanhang är det också naturligt att utreda frågan om inte sista dag för regeringen att lägga fram vårpropositionen borde vara den 10 april. Det kan synas vara en liten förändring i förhållande till dagsläget. Men det ger utskotten en mer rimlig tid för att hantera förslagen på ett godtagbart sätt, före vårens avslutning. Många gånger kan det finnas anledning för utskotten att anordna utfrågningar eller ta emot uppvaktningar med anledning av förslagen. Skall man ha möjlighet att beakta de synpunkter som då kommer fram och ställa dessa i relation till regeringens förslag, borde det skapas utrymme för att ändra på sista datum för framläggande av vårpropositionen.
I talmanskonferensens förslag diskuteras möjligheterna till en planering för hela valperioden. Det är en inriktning som i många stycken är riktig. Jag vill med denna motion framhålla att arbetet med förändringsarbetet måste påskyndas om inte riksdagen skall fastna i arbetsformer som riskerar att i vissa avseenden vara mindre konstruktiva.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utskotten kan ägna sig åt uppföljning och utvärdering,
att riksdagen som sin mening ger talmanskonferensen till känna vad i motionen anförts om möjligheterna att minska upprepade kammardebatter i samma ämnesområden,
att riksdagen som sin mening ger talmanskonferensen till känna vad i motionen anförts om att tidigarelägga upprepade kammardebatter i samma ämnesområden.
|
Carl Fredrik Graf (m) |