Kampen för religionsfrihet har allt sedan liberalismens födelse varit en viktig uppgift för liberaler. Folkpartiet liberalerna och dess föregångare har varit pådrivande för de reformer som ökat människors möjlighet att fritt utöva sin tro. Ett led i denna strävan har varit att verka för statens neutralitet i trosfrågor.
I det partiprogram som Folkpartiets landsmöte antog 1997 heter det:
Kristendomen har i tusen år varit den dominerande religionen i Sverige. Kunskapen om och förståelsen för detta arv och humanismens betydelse för vår kultur är en viktig grund i det svenska samhällets utveckling. Staten har ett ansvar för att säkra en fri religionsutövning, men skall inte ta ställning för en viss religion eller ett visst samfund. Politiken måste respektera den religiösa mångfalden i dagens Sverige. Svenska kyrkans särställning skall avskaffas. Staten har ett ansvar för att kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader bevaras.
I propositionen lämnas förslag till en lag om trossamfund och en lag om Svenska kyrkan. Förslagen bygger på de grundlagsändringar som nyligen lagts fram i propositionen Staten och trossamfunden – grundlagsfrågor (prop. 1997/98:49). Utgångspunkten för förslagen är det principbeslut om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan som riksdagen fattade beslut om år 1995. Genom lagen om trossamfund införs en ny associationsform: registrerat trossamfund. I lagen om Svenska kyrkan preciseras kyrkans grundläggande identitet för att denna skall vara oförändrad över relationsändringen.
I propositionen 1997/98:49 Staten och trossamfunden – grundlagsfrågor, dvs. om grundlagsfrågornas (regeringsform och tryckfrihetsförordning) behandling vid genomförandet av relationsförändringen mellan Svenska kyrkan och staten angavs (sid. 9) att beträffande lag om trossamfund och lag om Svenska kyrkan skulle regeringen återkomma i så god tid att de kan beaktas vid riksdagens behandling av grundlagsärendet.
Detta sker emellertid endast delvis i denna proposition. Som framgår av inledningen av propositionen behandlas endast betänkandena Rättslig reglering (SOU 1997:41) och Den kyrkliga egendomen (SOU 1997:47). Övriga betänkanden i kyrka–stat-ärendet (SOU 1997:42–46) om begravningsverksamheten, den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven, Svenska kyrkans personal, stöd, skatter och finansiering samt statlig medverkan vid avgiftsbetalning avser regeringen att återkomma till under hösten 1998.
Men inte heller hela betänkandena Rättslig reglering och Den kyrkliga egendomen behandlas i sin helhet i denna proposition. I fråga om offentlighet och insyn, både handlingars offentlighet efter år 1999 och befintliga handlingars hanterande, tystnadsplikten, skattekonsekvenserna av de olika förslagen rörande den kyrkliga egendomen samt disponering av kyrkofondskapital för att trygga gjorda pensionsutfästelser avser regeringen att återkomma under hösten 1988.
Vidare meddelas i denna proposition tillsättandet av ytterligare en beredning. När det gäller andra registrerade trossamfund än Svenska kyrkan har riksdagen i sitt principbeslut 1995 angivit att staten skall erbjuda Svenska kyrkan kostnadsfri hjälp och att motsvarande erbjudande skall kunna riktas även till andra trossamfund (prop. 1995/96:80, sid. 29). Staten får i varje enskilt fall föreskriva villkor. Lagrådet anför nu (sid. 199) att det redan i lagen om trossamfund bör anges de principer enligt vilka frågan om rätt till den avsedda hjälpen skall prövas för att registrerade trossamfund skall bli behandlade på likvärdigt sätt.
Enligt regeringens uppfattning bör denna fråga tillsammans med frågan om det stöd som staten i övrigt ger trossamfunden behandlas av en arbetsgrupp som regeringen tillsatte den 12 mars 1998 med uppgift att göra en översyn av statens stöd till trossamfunden. Därför frångår regeringen Lagrådets rekommendation på denna punkt.
Vad som nu anförts utgör sammantaget att det finns skäl att överväga om riksdagens behandling av denna proposition bör skjutas upp till dess att regeringens kommande förslag föreligger och alltså ej behandlas tillsammans med beslutet om grundlagsfrågorna. Å andra sidan skulle en sådan hantering kraftigt försvåra besvarandet av den pågående remissen av de inomkyrkliga utredningarna om övergången till en friare kyrka och framför allt ställningstaganden till förslaget om ny kyrkoordning. Det är beklagligt att hela det utlovade förslaget från regeringen inte föreligger, och detta förhållande är vi starkt kritiska mot, men ett uppskjutande av behandlingen av den nu aktuella propositionen skulle alltså kraftigt försvåra den inomkyrkliga behandlingen, varför ett sådant förfarande bör undvikas.
Vi har i vår motion med anledning av propositionen om grundlagsfrågor (motion 1997/98:K26) framhållit vår uppfattning att bara utgångspunkten att trossamfundet Svenska kyrkan skall behandlas på samma sätt som andra samfund är fullt förenlig med religionsfrihet. Det nu sagda innebär enligt vår uppfattning att Svenska kyrkan inte skall vara föremål för en sådan särbehandling att den även efter relationsförändringen kan betraktas som bärare av en statsreligion och i viss mån, framför allt i fråga om begravningsväsendet, utgöra ett offentligrättsligt objekt. Denna utgångspunkt – att det inte skall finnas någon omfattande särlagstiftning för trossamfundet Svenska kyrkan – innebär att vi säger nej till en särskild lag om Svenska kyrkan utöver den generella lagen om trossamfund.
När det gäller förslaget till lag om Svenska kyrkan är, som tidigare har nämnts, Folkpartiet liberalernas uppfattning att det inte skall finnas någon särskild lag för Svenska kyrkan, utan de särbestämmelser som övergångsvis är nödvändiga – exempelvis frågan om äganderättsöverföringar – kan ingå en lagen om trossamfund. Huvuddelen av de paragrafer som nu upptas i förslaget till lag om Svenska kyrkan kan utgå antingen för att de är principiellt felaktiga eller för att de skulle kunna motsvaras av bestämmelser i lagen om trossamfund. Det förstnämnda gäller naturligtvis de inledande paragraferna som slår fast att trossamfundet Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt samfund, dess organisation och verksamhet (1 och 2 §§), att det skall finnas stift med biskopar, bestämmelsen om att alla medlemmar skall betala avgift, vad medlemsavgiften i trossamfundet skall heta och vart den skall betalas (7 och 8 §§).
Som alldeles uppenbara exempel på särlagstiftning om Svenska kyrkan i förslaget till lag om trossamfund som innebär en oacceptabel särbehandling är dels de lagrum där Svenska kyrkan omotiverat nämns (5 och 6 §§), dels den helt omotiverade särregleringen i 16 § innebärande att ett trossamfund – nämligen trossamfundet Svenska kyrkan – har rätt till hjälp av staten med beräkning, debitering, uppbörd och redovisning av avgifter medan de andra registrerade trossamfunden kan beviljas sådan hjälp.
Det får ankomma på utskottet att omarbeta förslaget till lag om trossamfund i enlighet med vad som nu sagts.
Regeringen föreslår (avsn. 5.8) att ett samfunds organisatoriska delar – t.ex. församlingar, stift och distrikt – skall kunna registreras, dock endast om trossamfundet i sin helhet är registrerat, dvs. om trossamfundet samtidigt begär registrering eller tidigare har registrerats.
En komplikation kan uppkomma om fria församlingar inom rörelser som saknar formell gemensam organisation på nationell nivå önskar bli registrerade. Riksdagen bör därför, till ledning för rättstillämpningen, uttala att vad som anförs i propositionen i denna del inte är bindande om den organisatoriska delen som önskar registrera sig i övrigt uppfyller kvalifikationerna för registrering.
Av propositionen framgår (sid. 39 ö) att regeringen inte anser det möjligt att registrera en ekumenisk församling till mer än ett trossamfund.
Eftersom många ekumeniska församlingar har bildats under förutsättning att de kan vara anslutna till mer än ett samfund kommer denna tolkning av den föreslagna lagen att vara ett hinder för många ekumeniska församlingar att över huvud taget registrera sig. Riksdagsbeslutet bör innehålla en bestämmelse som gör det möjlig för en ekumenisk församling att registrera sig med hänvisning till samhörighet med mer än ett nationellt trossamfund. Det får ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Som nämnts ovan är Folkpartiet liberalernas utgångspunkt att det inte skall finnas någon omfattande särlagstiftning för trossamfundet Svenska kyrkan, vilket innebär att vi säger nej till en särskild lag om Svenska kyrkan utöver den generella lagen om trossamfund.
Med hänsyn till den debatt som förts inom Svenska kyrkan om den status som trossamfundet Svenska kyrkan erhåller efter relationsförändringen och de krav som Riksskatteverket satt upp för att åtaga sig att genomföra avgiftsuppbörden är det värdefullt att regeringen slår fast (sid. 62 m) att de avgifter som de kyrkotillhöriga skall betala (kyrkoavgift) kommer att vara av privaträttslig natur.
Av samma skäl välkomnar vi den tydlighet som Lagrådet visar i ingressen till sitt yttrande om lag om Svenska kyrkan. Lagrådet uttalar sålunda: ”Lagen [om Svenska kyrkan] ger bestämmelser om en helt ny associationsform av privaträttslig karaktär…”.
Lagrådet framhåller vidare om lagens omfattning följande:
Lagförslaget [är] ett resultat av en historisk kompromiss och dess tystnad på åtskilliga punkter är tillkommen i syfte att inte vidare underkasta Svenska kyrkan statens band. [...] Försök att genom lagstiftning närmare reglera Svenska kyrkans inre förhållanden är mot bakgrunden av det anförda i princip icke önskade av vare sig staten eller kyrkan och skulle i praktiken kunna ytterligare fördröja den upplösning av förhållandet mellan dem som så länge stått på dagordningen. Lagrådet koncentrerar därför sin granskning till de bestämmelser som faktiskt föreslagits och avstår från att ta upp frågor som ytterligare kunde ha reglerats.
Vad gäller de särskilda bestämmelser som är nödvändiga på grund av relationsförändringen vill vi anföra följande.
Regeringen föreslår att prästlönetillgångarna (prästlönefastigheter och prästlönsfonder) skall behållas som självständiga förmögenheter, förvaltas av Svenska kyrkan, men också i fortsättningen vara egna juridiska personer (avsn. 7.3.1).
I den till kyrkomötet remitterade skrivelsen 1997:2 hade regeringen formuleringen att prästlönetillgångarna skulle förvaltas såsom stiftelser. Ordet ”stiftelser” har nu ersatts av ”självständiga förmögenheter”. Men i propositionen föreslår regeringen (sid. 100) ”att prästlönetillgångarnas stiftelseliknande karaktär bibehålles genom att det i lag läggs fast att de skall förvaltas av Svenska kyrkan såsom självständiga förmögenheter”.
Under utredandets gång var två alternativ till hur prästlönetillgångarna skulle disponeras aktuella: stiftelsealternativet och lagstiftningsalternativet. Stiftelsealternativet avvisades av en stor majoritet. I det sista utredningsskedet förde Kammarkollegiet in ytterligare en möjlighet: ägaralternativet, dvs. att tillgångarna överförs med äganderätt till trossamfundet Svenska kyrkan. I församlingsremissen förklarade sig 52 procent positiva till lagstiftningsalternativet, 8 procent till stiftelsealternativet och 48 procent till ägandealternativet ( i valet av ”positiv”, ”negativ” eller ”tar ej ställning” till respektive alternativ). Svenska kyrkans centralstyrelse föredrog ägandealternativet. Kyrkomötet beslöt ställa sig bakom lagstiftningsalternativet.
Det främsta skälet mot att genomföra lagstiftningsalternativet är, vilket klart framgår av remisserna, att man därmed inte tar ställning till de framtida ägarförhållandena. Trossamfundet Svenska kyrkan förvaltar egendomen, men statens intresse skall finnas kvar och kan i en framtid innebära ett nytt riksdagsbeslut om att äganderätten till denna förmögenhet i jord, skog och fonder kan flyttas från Svenska kyrkan. Av propositionen framgår (sid. 99) att detta är den yttersta avsikten med förslaget. Regeringen anför: ”Det är [...] ett allmänt intresse att de ändamål som är knutna till egendomen fullföljs. I lagstiftningsalternativet tar samhället genom riksdagen ett delansvar för att detta sker”. Riksdagen ställer sig alltså just nu som en garant för att egendomens ändamål ej ändras, men genom att beslutanderätten över medlen inte slutgiltigt överförs till Svenska kyrkan kvarstår en osäkerhet om vad som långsiktigt kan hända.
Om man tydligt vill ge Svenska kyrkan en fri ställning i förhållande till staten skall detta förslag avvisas och ägaralternativet genomföras. Vad som nu sagts om att prästlönetillgångarna bör överföras med äganderätt till trossamfundet Svenska kyrkan avser främst 9 § lagen om Svenska kyrkan och 10 § lagen om införande av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan. Det får ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Regeringen föreslår i 9 § lagen om Svenska kyrkan samt i 9 § lagen om införande av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan ett bemyndigande för regeringen att besluta om tillsyn av förvaltningen av prästlönetillgångarna.
Lagrådet avråder emellertid från tillsynsregleringen. Lagrådet menar att eftersom bestämmelsen inte innefattar någon normgivningsdelegation kan regeringen inte meddela de föreskrifter som normalt krävs för att göra tillsynen effektiv. Mot denna bakgrund ifrågasätts om bestämmelsen har någon funktion.
Regeringen framhåller i propositionen (sid. 103) att staten ställer den egendom det här gäller ”som en del av det allmänna till trossamfundet Svenska kyrkans förfogande. Detta sker under vissa allmänna förutsättningar såsom att ingen ändring av Svenska kyrkans identitet sker genom relationsförändringen ...”. Svenska kyrkan å sin sida ser den föreslagna lagstiftningen om Svenska kyrkan när det gäller kyrkans identitet som en del av sin egen självförståelse. Att denna skall behöva ha en statlig tillsyn också i framtiden är stötande.
Regeringen framhåller också att ”för närvarande finns det dock inte något som tyder på att en tillsyn är nödvändig”, men att det ”är tillräckligt” att regeringen ges möjlighet att besluta om tillsyn över förvaltningen. Regeringen menar dock att ”det inte [finns] anledning att anta att Svenska kyrkan medvetet skulle försvåra en tillsyn som beslutats av regeringen eller att underlåta att följa rekommendationer som ges i anledning av en sådan tillsyn” (sid.104). Logiskt leder dessa två yttranden till slutsatsen att tillsyn är obehövlig, men här konstaterar regeringen att ”även när det gäller prästlönetillgångarna har således möjligheten för regeringen att besluta om tillsyn över förvaltningen ett värde” och avvisar därmed Lagrådets påpekande!
Enligt Folkpartiets uppfattning uttrycker inte propositionen i denna del den allmänna positiva inställningen till Svenska kyrkan som reformarbetet i övrigt har gett intryck av att regeringen har. Här verkar det gälla att försäkra staten om att inte trossamfundet agerar på sätt som staten inte avsett. Bemyndigandet om tillsyn bör utgå ur lagtexten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen med avslag på propositionens förslag till lag om Svenska kyrkan och lag om införande av lagen (1999:000) om Svenska kyrkan beslutar om en sådan ändring av propositionens förslag till lag om trossamfund som anförts i motionen,
att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om rätt till registrering för fria församlingar inom rörelser som saknar formell gemensam organisation på nationell nivå,
att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen beslutar att det är möjligt för en ekumenisk församling att registrera sig med hänvisning till samhörighet med mer än ett nationellt trossamfund,
att riksdagen beslutar om en sådan ändring av lagförslagen i enlighet med vad som anförts imotionen att prästlönetillgångarna överförs med äganderätt till trossamfundet Svenska kyrkan,
att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen avslår förslaget att regeringen bemyndigas att besluta om Svenska kyrkans förvaltning av prästlönetillgångarna.
|
Bo Könberg (fp) |
|
|
Margitta Edgren (fp) |
Ann-Kristin Føsker (fp) |
|
Anders Johnson (fp) |