Kyrkans skiljande från staten har varit ett gammalt krav såväl inom arbetarrörelsen som liberala kretsar inom borgerligheten. Man har sett och ser religionsfriheten inte bara som rätten för den enskilde att omfatta vilken religiös tro som helst utan också att staten skall förhålla sig strikt neutral i trosfrågor och inte favorisera någon religiös trosriktning. Vidare att troende och icke-troende skall likabehandlas av staten.
I Sverige har vi religionsfrihet men samtidigt en statskyrka – alltså en kyrka med speciell ställning i samhället. Därigenom har staten favoriserat en viss trosriktning – och den svenska statschefen är också förpliktigad att vara av denna tro. Sverige har alltså religionsfrihet men olika status för olika övertygelser i religiösa frågor.
Processen att skilja kyrka från staten är därför välkommen. Den har tagit tid och varit förknippad med vissa beslutsvåndor. Det är ju också naturligt när en relation mellan kyrka och stat, som i sina grunder uppstått på 1500-talet, nu i grunden skall förändras.
Denna proposition visar att regeringen och de kyrkliga instanser som varit med i frågans beredning och utveckling fortfarande inte är mogna för steget till en faktisk lika behandling av alla trossamfund och av icke-troende och troende.
Man vill nu införa en lag om trossamfund och en särskild lag om Svenska kyrkan samt ett förslag till lag om införande av lagen om Svenska kyrkan.
Vår inställning är att det inte finns motiv för en särskild lag om den svenska kyrkan. Skall alla trossamfund ha en likvärdig ställning bör de omfattas av en och samma lag. Om Svenska kyrkan ges ett särskilt lagrum där flera paragrafer dessutom torde kunna betecknas som varande av intern stadgekaraktär finns det kvar ett moment av statskyrka. Med tanke på den roll Svenska kyrkan spelat är dock vissa delar av denna lag motiverad; stadganden om den kyrkliga egendomen, om rätten att ta del av Svenska kyrkans handlingar och arikivfrågor m.m.
Vår principiella uppfattning är att det skall finnas en enda lag som gäller samtliga trossamfund inkluderat Svenska kyrkan. I de fall det finns kvarstående frågor där särskilda regler för Svenska kyrkan behövs, bör dessa regleras i ett särskilt avsnitt i lagen om trossamfund. Vi avser då frågor om handlingsoffentlighet, arkivfrågor, egendom m.m.
En sådan förändring av lagarnas uppbyggnad skulle emellertid i detta läge ytterligare kunna fördröja processen med kyrkans skiljande från staten varför vi här förordar att riksdagen uttalar att lagen om Svenska kyrkan skall vara av övergångskaraktär och att den under nästa valperiod, alltså senast i maj år 2002, skall ha införts i lagen om trossamfund. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att återkomma med ett sådant förslag.
En särskild fråga är statens hjälp till kyrkan med beräkning, debitering och redovisning av avgifter från dem som tillhör Svenska kyrkan och med att ta in dessa avgifter. Så länge Svenska kyrkan varit och är statskyrka har detta skett i form av ”kyrkoskatt”. Givetvis tar en ändring av denna ordning tid att genomföra och att brett bekantgöra och förankra bland dem som önskar vara medlemmar i Svenska kyrkan.
Vi anser därför att här bör en övergångsregel vara mera generös. Under högst ett årtionde bör dock kyrkan ha byggt upp en egen organisation och en folklig accept för att avgifter till kyrkan betalas i särskild ordning och inte i skatteform, via staten.
Vid en första anblick kan förslaget i propositionen om lag om trossamfund synas sympatiskt, dvs. att alla registrerade trossamfund skall kunna beviljas sådan hjälp. Men vid ett närmare begrundande av saken inställer sig några viktiga principiella frågor. Varför skall staten erbjuda uppbördshjälp till religiösa samfund, men icke till profana organisationer? Varför skall religiösa samfund härvid positivt särbehandlas? Varje svar på dessa frågor kommer att strida mot religionsfriheten i den meningen att det blir en positiv särbehandling av religiösa samfund.
Men vidare: I lagförslaget heter det att ”andra registrerade trossamfund kan beviljas sådan hjälp”. Skälet till detta är att likabehandla olika samfund. Men i dessa fall förutsätts att hjälpen villkoras av staten som skall ta ställning i varje enskilt fall. Det betyder att staten skall gå in och bedöma vissa trossamfund som ”godkända” och andra som ”underkända” för att få statlig hjälp vid uppbörd. Också i detta avseende spänner frågan kraftigt emot religionsfrihetens princip att statsmakten skall förhålla sig strikt neutral i trosfrågor.
Det torde också – t.ex. för så vitt en minoritet i ett samfund icke önskar statlig uppbördshjälp – kunna hamna i konflikt med regeringsformens 2 kap. 2 § enligt vilken ingen skall vara tvingad att till detta det allmänna uppge sin uppfattning i bl.a. religiösa frågor. Här kommer ju en allmän registrering av trosuppfattningar – eller samfundstillhörighet att bli en nödvändighet. Vi menar att denna aspekt – som inte ens omnämns i propositionen – måste beaktas.
Vi har därför nått fram till slutsatsen att uppbördshjälp bör vara en övergångslösning för den svenska kyrkan under högst en tioårsperiod och att denna hjälp inte skall erbjudas andra samfund.
Förslaget till lag om trossamfund 16 § bör ges följande lydelse och rubrik:
Statlig hjälp med avgifter till Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan har under högst tio år från det att denna lag trätt i kraft rätt till hjälp av staten med beräkning, debitering, och redovisning av avgifter från dem som tillhör Svenska kyrkan samt med att ta in avgifterna. När Svenska kyrkan inom denna period skapat former och organisation för avgiftsuppbörd i egen regi skall statens hjälp upphöra.
Tidpunkten för när avgiftshanteringen övergår från staten till Svenska kyrkan meddelas genom lag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att lagen om Svenska kyrkan skall vara giltig högst till år 2002,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till därtill nödvändig revidering av lagen om trossamfund enligt vad som anförts i motionen,
att riksdagen antar lag om trossamfund med den ändrade lydelse av 16 § som anges i motionen.
|
Kenneth Kvist (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Bengt Hurtig (v) |
Jan Jennehag (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Johan Lönnroth (v) |