Riksdagens revisorers andra avdelning hade den 20 mars en utfrågning av olika myndigheter om tillsyn. Av revisionsdirektör Elisabeth Carlsunds minnesanteckningar framgår att massmedia ofta bestämmer dagordningen för vilka problem som ska behandlas. Statsmakterna blir händelsestyrda och initiativet går från riksdagen till massmedia.
Många av de utfrågade, bl a Länsstyrelsen i Östergötlands län, finner det svårt att få resurserna att räcka för tillsynen. ”Verksamheten uppfattas som kundstyrd i den meningen att tillståndsfrågorna tränger ut tillsynsinsatserna.”
”Kunderna” borde styra utvärderingen av myndigheternas resultat.
Tanken med den s k resultatstyrningen skulle vara minskad detaljreglering och att statsmakterna formulerade mål efter de beslut som de folkvalda fattat. Detaljstyrningen av myndigheterna har emellertid inte minskat märkbart.
I en DN-artikel den 23 mars skriver utredningschef Karin Brunsson vid Riksdagens revisorer:
För 1997 hade de statliga myndigheterna tilldelats omkring 1 500 mål. För de allra flesta mål ställdes krav på återrapportering. Därtill kom krav på rapporter som inte hade samband med några mål samt särskilda uppdrag. De gav upphov till en omfattande informationshantering. Exempelvis skulle polisen under 1997 skicka in 64 redogörelser till regeringskansliet. Åklagarna skulle leverera 29 redogörelser, Invandrarverket 68, Socialstyrelsen 52, Arbetsmarknadsverket 60 och Vägverket 41. De uppgifter som efterfrågades gällde långt ifrån alltid uppnådda resultat. I minst lika hög grad handlade det om insatta resurser och om inomorganisatoriska förhållanden.
Regeringen är medveten om att resultatstyrningen inte fungerar tillfredsställande. I propositionen föreslås en ny myndighet för kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning inom förvaltningen. Centerpartiet har i en kommittémotion yrkat avslag på detta förslag.
Propositionen betonar hur viktigt det är att förvaltningen tjänar medborgarna. I den citerade artikeln skriver Karin Brunsson att de åtgärder regeringen förespråkar inte riktar sig till medborgarna utan tar sikte på själva statsförvaltningen. Men att göra förvaltningen effektiv gör den inte automatiskt mer öppen och tillmötesgående för medborgarna.
För att styra förvaltningen så att den står i medborgarnas tjänst, borde det viktigaste vara att ta upp medborgarnas reaktioner på hur myndigheterna fungerar.
Myndigheterna får in många klagomål och synpunkter från sinda ”kunder”. All sådan kontakt borde registreras, sammanställas och lämnas över till regeringen för bearbetning och information till riksdagen.
I stället för att skapa en ny byråkrati i form av en ny myndighet, som ovanifrån ska försöka generalisera de vittskilda myndigheternas problem, skulle man låta myndigheternas utveckling styras av de erfarenheter medborgarna har av utövningen. Myndigheterna bör uppmuntra medborgarna att framföra sina synpunkter och klagomål. Medborgarnas erfarenheter bör bilda utgångspunkten för resultatstyrningen.
Medborgarnas önskemål bör styra statens insatser i sjuk- och hälsovården. Hälsonätet AB i Stockholm t ex samarbetar med Försäkringskassan och företag för rehabilitering av långtidssjukskrivna med fysiska symptom där man kan misstänka stressorsaker. Centralt är att patienten själv styr sin rehabilitering tillsammans med en handledare.
Försäkringskassan bör ha tillräckliga resurser och frihet att beställa de rehabiliteringstjänster som folk önskar och som visat sig effektiva. Effektivitet bör mätas utifrån hur nöjda patienter är med behandlingen och om de kunnat återgå till arbete.
På sid 15 i propositionen påpekar regeringen att EU-medlemskapet ”har inordnat den svenska statsförvaltningen i ett delvis nytt system av institutioner, regelverk och procedurer som förändrar villkoren för statsförvaltningens verksamhet.
– – – När anställda vid myndigheter företräder Sverige i arbetsgrupper eller andra organ inom EU gör de det som representanter för regeringen, inte för en självständig myndighet.”
Detta är verkligen helt nödvändigt. Beslutsprocessen i EG/EU sköts nämligen huvudsakligen av tjänstemän och diplomater. Ministerrådet klubbar de flesta beslut som A-punkter, utan att ha fått dem redovisade för sig eller diskuterat dem. Bara ett fåtal ämnen, som tjänstemännen bedömer vara politiskt kontroversiella, sakbehandlas.
Vibeke Bernson vid Kemikalieinspetionen ger en intressant inblick i förhandlingsarbetet i en artikel i Statskontorets tidskrift Förvaltningsdebatt. Sverige lyckades få igenom ”substitutionsprincipen” i biociddirektivet i EU-rådet. Det var 50 % sakargument och 50 % taktik, skriver hon. EU är ju ett förhandlingsorgan och det är viktigt att svenska tjänstemän lär sig förhandla. Själv hade hon stor nytta, förutom av sina naturvetenskapliga kunskaper, av en kurs vid Lunds universitet i internationellt förvaltnings-arbete och förhandling.
Regeringen föreslår inga förändringar i myndigheternas ledningsformer. Myndigheternas självständighet ska behållas. Ministerstyre är inte tillåtet enligt grundlagen. Denna unika form för statförvalning fick vi med Axel Oxenstierna på 1600-talet. Det finns anledning att ifrågasätta om den fungerar väl, ur demokratisk och praktisk synpunkt i dag.
Den nuvarande huvudmodellen med självständiga statliga verkschefer med en lekmannastyrelse vid chefens sida, kallad styrelse med begränsat ansvar, menar regeringen ”har sitt värde, inte minst som forum för demokratisk insyn och medborgerligt inflytande” (sid 47).
Men det blir en slumpmässig insyn och godtyckligt inflytande, knappast värdigt en demokrati. Det viktigaste demokratiska kravet är att man ska kunna utkräva politiskt ansvar av dem som utövar den offentliga makten.
På sid 25 skriver regeringen att statstjänstemännens har en central roll för verkställigheten av de folkvaldas beslut.
Enligt min mening är tiden nu mogen att avskaffa de självständiga statliga verken. Folket ska veta att en minister ytterst är ansvarig för hur statstjänstemännen verkställer de folkvaldas beslut. Är man inte nöjd med hur en myndighet arbetar skulle man kunna rösta för en ny regering i kommande allmänna val.
I Sverige är departementen små. Myndigheterna är stora och därtill i många fall utlokaliserade, till nytta för de bygder där de finns. Det är också viktigt att inte alla statstjänstemän är storstadsbor.
En reform av statsförvaltingens organisation borde innebära att varje myndighet skulle lyda under respektive departement, med statsrådet som högsta ansvarig inför regeringen. De nuvarande myndigheterna bör finnas kvar på de orter där de nu är, som avdelningar i departementen. I Borlänge skulle alltså Kommunikationsdepartementet ha två avdelningar, ett för vägar och ett för järnvägens banor. Chef skulle inte vara en självständig generaldirektör utan kommunikationsministern.
På sid 34 skriver regeringen att statlig verksamhet i huvudsak bör drivas i myndighetsform. En del statliga uppgifter kan föras över till en privaträttslig verksamhetsform.
Riksdagens revisorer har nyligen lämnat ett förslag till riksdagen om Statens roll som ägare av bolag (förs. 1997/98:RR9), där man konstaterar att staten är dålig på att styra också sina helägda bolag. Revisorerna rekommenderar ägardirektiv och precisering i bolagsordningen när staten har något annat skäl att äga bolaget än som ren inkomstkälla för statskassan.
Riksdagen fattade våren 1997 ett beslut om omställning av energisystemet. Statens vattenfallsverk, som bolagiserades 1992 till Vattenfall AB, fick i uppgift att vara en resurs i omställningsarbetet för effektivisering och förnybara energikällor. Särskilt gav riksdagen Vattenfall AB uppdraget att medverka vid stängningen av Barsebäcks kärnkraftverk.
Enligt rapporter i media harVattenfall AB gjort uppmärksammade utspel som direkt går emot riksdagens beslut. På detta sätt blir rollerna oklara.
I en demokrati måste självfallet beslut som fattats av de folkvalda genomföras. Eftersom riksdagen beslutat att Vattenfall ska vara en instrument för den statliga energipolitiken, kan det vara lämpligt att renodla Vattenfalls roll och åter göra bolaget till ett statligt affärsdrivande verk. Bäst vore att Vattenfall fick bli en avdelning i Näringsdepartementet, i enlighet med mitt förslag ovan, med närings- och energiministern som högsta chef.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fokusering på medborgarnas klagomål i utvärderingen av myndigheternas verksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förhandlingskunskap i EU-arbetet,
att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag på avskaffande av de självständiga statliga myndigheterna, i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att åter göra Vattenfall AB till ett affärsdrivande verk.
|
Birgitta Hambraeus (c) |