I motionen uppmärksammas två fall i vilka den svenska offentlighetsprincipen kan missbrukas på ett sätt som inte är förenligt med de syften som bär upp denna princip. Det gäller dels fall då någon utnyttjar sig av myndigheternas plikt att ta emot en handling enbart för att tillgodose sitt eget intresse av att handlingen får spridning bland allmänheten. Dels gäller det fall då någon missbrukar rätten att hos Statens biografbyrå ta del av ”klipp” i filmer eller videogram som förbjudits för visning. I båda fallen föreslås att regeringen ges i uppdrag att utarbeta förslag till erforderliga lagändringar.
Offentlighetsprincipen är en omistlig del av vårt lands konstitutionella arv, rättsstatliga ideal och demokratiska värderingar. Det måste finnas stort utrymme för den politiska oppositionen, medierna och allmänheten att begagna sig av den vidsträckta rätt att ta del av allmänna handlingar som det offentlighetsrättsliga systemet tillförsäkrar. En viktig grundregel är att den enskildes syfte med en begäran eller åtgärd i princip inte får tillmätas någon betydelse. Denna grundregel är dock inte undantagslös. Det mest tydliga exemplet på avsteg härifrån är meddelarfriheten som får utnyttjas endast då syftet är att en uppgift skall publiceras. För att offentlighetsprincipen skall fortsätta att utgöra en allmänt erkänd och respekterad grundval för vår samhällsordning är det viktigt att lagstiftningen ger sekretesskydd åt sådan information som på grund av viktiga allmänna eller enskilda skyddsintressen inte bör vara offentlig. Tryckfrihetsförordningen (TF) och sekretesslagen (SekrL) handlar till stor del om denna avvägning mellan offentlighets- respektive sekretessintresset. Vad som däremot knappast alls uppmärksammas i lagstiftningen är att offentlighetsprincipen kan undermineras genom att den missbrukas. Vi vill i denna motion peka på två sådana fall av missbruk.
Enligt TF blir en handling allmän genom att den ges in till en myndighet. Om det inte finns någon särskild grund för att sekretesskydda handlingen hos myndigheten blir handlingen också offentlig, vilket innebär att vem som helst har rätt att få ta del av den inklusive rätten att mot en mindre avgift erhålla kopior av handlingen. Detta innebär att en person som på ett effektivt och samtidigt för honom bekvämt och kostnadsbesparande sätt vill ge spridning åt ett dokument kan göra detta genom att lämna in dokumentet till en myndighet. Myndigheten har ingen lagenlig möjlighet att neka att ta emot dokumentet och på begäran sprida det vidare, även om det framstår som uppenbart att ingivaren endast utnyttjar myndigheten för sina egna syften. Fall som det nu beskrivna har flera gånger inträffat i verkligheten. Ett färskt exempel är att personer som varit ute efter att skada scientologikyrkan lämnat in den s.k. scientologibibeln till riksdagen, regeringen och andra myndigheter enbart i syfte att andra personer skulle få möjlighet att ta del av boken enligt offentlighetsreglerna. Det har också inträffat att personer till Regeringskansliet lämnat in rättegångshandlingar, som hänfört sig till pågående mål i EG-domstolen och där ansetts som hemliga. Handlingarna har sedan omedelbart begärts ut av andra personer, regeringen har i avsaknad av någon tillämplig sekretessgrund bifallit denna begäran, varefter det givits spridning åt uppgiften att Sveriges regering lämnat ut hemliga domstolshandlingar. Något annat syfte än att provocera domstolen och parterna i målet kan knappast ha funnits.
En mer allvarlig situation än de nu nämnda verkliga exemplen skulle kunna uppstå om en handling med t.ex. grovt pornografiskt innehåll lämnas in till en myndighet eller till riksdagen eller regeringen enbart i syfte att möjliggöra för var och en att där ta del av materialet.
De angivna exemplen visar att det finns behov av lagändring som gör det möjligt att förhindra uppenbara fall av missbruk. Ett alternativ är att ge myndigheterna befogenhet att i sådana fall vägra ta emot en handling. En annan möjlighet kan vara att ge myndigheterna ökade befogenheter att ”gallra” handlingar, dvs. förstöra dem. En tredje variant, som dock från allmän synpunkt ter sig mindre tilltalande och som dessutom torde kräva ändring i TF, är att skapa en särskild sekretessgrund.
Moderata samlingspartiet anser att det nuvarande systemet för censur av film och videogram är förlegat och bör avskaffas. Avsikten med denna motion är emellertid inte att ta upp frågan i hela dess vidd, utan endast att påvisa ett missförhållande i de nuvarande sekretessbestämmelserna vid Statens biografbyrå.
Enligt 8 kap. 20 § SekrL gäller sekretess i ärende om granskning av film eller videogram. Sekretesskyddet upphör emellertid så snart ett gransknings-ärende är avslutat. Så kallade klipp från filmer, dvs. de delar av en film som förbjudits samt kopior av de delar av ett videogram som förbjudits blir därmed offentliga. Detta innebär att vem som helst har rätt att, med bevarad anonymitet, hos biografbyrån få ta del av film- eller videoavsnitt som förbjudits, t.ex. på grund av sitt grovt våldspornografiska innehåll. Det är angeläget att även denna möjlighet till missbruk av offentlighetsprincipen inskränks. Det bör ankomma på regeringen att – om den inte är beredd att föreslå att filmcensuren helt avskaffas – till riksdagen lämna förslag till erforderliga lagändringar, som samtidigt tillgodoser de berättigade intressen som finns av att granska biografbyråns verksamhet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning med syfte att stävja uppenbara fall av missbruk av offentlighetsprincipen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrad lagstiftning avseende sekretess hos Statens biografbyrå i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Anders Björck (m) |
|
|
Birger Hagård (m) |
Jerry Martinger (m) |
|
Inger René (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Ola Karlsson (m) |