Under det andra världskriget växte det fram ett system för att kontrollera pålitligheten från säkerhetssynpunkt i fråga om vissa anställda och arbetssökande vid myndigheter och företag. Detta arbete bedrevs inom en särskild organisation, benämnd säkerhetstjänsten. Till säkerhetstjänstens uppgifter hörde att övervaka politiska ytterlighetsriktningar. Man förde bl.a. ett centralt register, som byggts upp på grundval av lokala register över medlemmar i kommunistpartiet.
Säkerhetstjänstens verksamhet under andra världskriget granskades av en parlamentarisk kommission, den s.k. Sandlerkommissionen. Kommissionen uttalade bl.a. att den säkerhetskungörelse i vilken säkerhetstjänstens uppgifter reglerades inte givit tillräckligt stöd för övervakningen av politiska ytterlighetsriktningar.
Efter andra världskriget skedde en omorganisation varvid åsiktsregistreringen övertogs av den vanliga polisorganisationen. Lagen (1952:22) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål infördes. Lagen är tidsbegränsad men har hela tiden förlängts, den gäller sålunda än i dag.
Personalkontrollen kom nu att regleras genom hemliga s.k. kungliga brev. Det fanns i stort sett inga begränsningar för registrering av olika personer.
Det var först när Stig Wennerström greps år 1963, misstänkt för spioneri, som personalkontrollsystemets existens blev känd för allmänheten. En parlamentarisk nämnd tillsattes och dess arbete låg till grund för 1969 års personalkontrollgörelse. I lagen infördes ett förbud mot åsiktsregistrering. Men misstankarna att åsiktsregistrering fortfarande förekom inom säkerhetspolisen eller den militära underrättelsetjänsten fortsatte. Olika ”affärer” blossade upp med efterföljande debatter.
Ett av de mest uppmärksammade exemplen på olika ”affärer” runt frågan om åsiktsregistrering var den s.k. IB-affären. Utgångspunkten var bl.a. ett antal artiklar i tidningen Folket i Bild/Kulturfront år 1973. Där avslöjades den gren av den militära underrättelsetjänsten som varit hemlig och bedrivits inom en organisation benämnd IB. Enligt författarna ägnade sig IB åt att spionera på inhemska politiska organisationer för försvarets och polisens räkning. Verksamheten inom IB skulle ha använts av regeringen för att skaffa sig information i rent partipolitiskt syfte.
IB-affären gav upphov till åtskilliga utredningar (jfr t.ex. FöU 1973:25, JO 1973 s. 71 och 1975/76 s. 132, KU 1974:22 s. 6). Man slog bl.a. fast att det inte förekommit någon åsiktsregistrering. Ändå beslutades att IB:s verksamhet skulle upphöra. Anteckningar inom IB förstördes o.s.v.
I februari 1994 tillsatte Stortinget i Norge en kommission med uppgift att granska den norska underrättelsetjänsten och säkerhetspolisen. Undersökningen som täcker tiden från 1945 till 1996 avlämnades till Stortinget den 28 mars 1996.
Av Stortingets direktiv till kommissionen framgår bl.a. att den skulle granska påståenden om polisens säkerhetstjänst, försvarets underrättelsetjänst, eller personer som varit knutna till dessa tjänster. Kommissionen skulle särskilt granska dessa tjänsters samarbete med politiska partier, organisationer eller myndigheter. För att kunna uppfylla denna uppgift fick kommissionen fria händer att gå igenom det material och förhöra de personer som den fann nödvändigt. Stortinget beslutade också att regeringen skulle frita nuvarande och tidigare tjänstemän från tystnadsplikt. Kommissionen fick slutligen själv bestämma vilken personal den skulle anställa i form av experter o.s.v.
Företrädare för den svenska regeringen påstår ofta att vi inte behöver någon ”Lundkommission” i Sverige med hänvisning till den mängd s.k. utredningar som företagits om säpo m.m. Det är förvisso sant att de socialdemokratiska regeringarna vid olika tillfällen tillsatt parlamentariska utredningar.1 Jämfört med Lundkommissionen är dessa utredningar inget annat än ett skämt.
Säkerhetspolisens och försvarets underrättelsetjänsts åsiktsregistrering har i grunden aldrig utretts (med undantag för Sandlerkommissionen). Vi bortser här ifrån IB-affären som utreddes under ett antal månader av försvarsutskottet och konstitutionsutskottet. Dessa utskotts utredningar företogs utan verklig insyn, man begärde aldrig in relevant material fast vissa ledamöter yrkade på detta, man förhörde inte utpekade och inblandade personer o.s.v. Arbetet var dessutom endast begränsat till tiden för IB-affären.
Med hänvisning till det anförda hemställer vi att regeringen skall tillsätta en oberoende parlamentarisk kommission som skall ha till uppgift att granska den åsiktsregistrering som förekommit i Sverige från och med 1945 fram till och med i dag. Kommissionen skall även granska i vilken utsträckning dessa tjänster utnyttjats i partipolitiskt syfte. Kommissionen skall tilldelas befogenhet att granska allt material den finner lämpligt hos Säkerhetspolisen, Försvarets underrättelsetjänst och andra myndigheter. Kommissionen skall ges befogenhet att kalla de personer den finner lämpligt till förhör. Dessa personer skall under ed svara på de frågor kommissionen ställer. Samtliga personer som kommissionen finner lämpligt att förhöra skall befrias från sin tystnadsplikt. Kommissionens arbete skall utmynna i en rapport som i första hand skall delges företrädare för samtliga riksdagspartier. Riksdagen skall härefter besluta huruvida rapporten skall göras tillgänglig för allmänheten eller inte.
Att granska det inre säkerhetsarbetet är en viktig del av en fungerande demokrati. Erfarenheterna visar att riskerna är betydande om politisk registrering och kontroll får växa sig starka utan öppen debatt och ingående granskning. Den svenska säkerhetstjänsten och det svenska samhället har därför allt att vinna på att genomföra en kommission liknande den norska Lundkommisionen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en oberoende parlamentarisk kommission som skall granska den åsiktsregistrering som förekommit i Sverige fr.o.m. 1945 fram t.o.m. i dag.
|
Peter Eriksson (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
| [1] | Säpoutredningen 1997 som bl.a. skulle undersöka Sven Rydenfelts och Janerik Larssons uppgifter om att ett antal personer på lösa grunder blivit behandlade som säkerhetsrisker. Berglingaffären redovisas i Ds Ju 1979:18 och 1980:2. Ebbe Carlsson-affären utreddes av JK. IB-affären, se ovan. Säpo-kommittén, se SOU 1988:16, 1989:18 och 1990:51. Intressantast härvid är Lidboms ensamutredning, där det finns en hemlig version och en öppen. Han uttryckte bl.a. att det fanns en stark känsla av osäkerhet om vad säpo har för sig. Han föreslog att den politiska registreringen kan slopas. Vidare skrev han att karakteristiskt för säpo är att arbetet bedrivs i en gråzon mellan lagligt och olagligt, etiskt och oetiskt. Han skrev även att den parlamentariska insynen i säpo:s arbete är illusorisk och konstaterade att buggning skett vid flera tillfällen. |