Respekten för människors lika värde och rättigheter är grunden för ett samhälle byggt på demokratins och humanismens grund. Varje människa bär på sina unika, individuella egenskaper. De ger tillsammans människans okränkbara värde. Det finns ingen människa som uppfyller en förutbestämd och utstakad norm. Alla människor är olika. Intolerans mot olikheter bland enskilda människor och grupper av människor riskerar till sist att bli en intolerans som kan vändas mot vem som helst. Det undergräver demokratins jordmån och förråar hela samhällsklimatet. Därför är tolerans ett livsavgörande värde för alla människor i samhället, och ett gemensamt värde att försvara.
Många starka krafter i samhället bidrar till att öka förståelsen och toleransen i vårt samhälle. Ett exempel är att inställningen till homosexualitet i många avseenden blivit alltmer självklar, öppen och positiv. Samtidigt finns det dock tendenser till att angreppen mot homosexuella blivit allt råare i vårt land, precis som i många andra länder. Det är extrema grupper – främst nazistiska – som allt oftare riktar sina attacker mot homosexuella. Det finns ett flertal exempel, både i Sverige och andra länder, där nazister mördar eller förföljer människor p g a homosexualitet. Det cirkulerar i dessa extrema organisationer skrifter som här uppmanar till förföljelse av homosexuella.
Utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog enhälligt i sitt betänkande (SOU 1984:63) att hets mot homosexuella skulle göras olaglig. Även Folkhälsoinstitutets upppmärksammade studie över våldet mot homosexuella (rapport 1996:84) konstaterar att det är svårt att se logiken i att utestänga homosexuella från regeln om hets mot folkgrupp.
Det är därför en brist i lagstiftningen att bestämmelsen om hets mot folkgrupp inte går att tillämpa på hets mot homosexuella. Det finns straffrättslig lagstiftning om hets mot homosexuella som grupp i ett flertal europeiska länder. Enligt en kartläggning som nyligen redovisades i ett KU-betänkande (1995/96:KU8) finns sådan lagstiftning i Spanien, Tyskland, Irland, Danmark, Nederländerna och Norge. Mot en lagändring har anförts att den skulle bli en motiverad inskränkning i tryck- och yttrandefriheten. Erfarenheterna från t ex Danmark och Norge visar dock att några sådana problem inte finns.
En annan invändning har varit att vissa homosexuella inte skulle vilja bli utpekade i lagen som en särskild grupp. Detta påstående har dock ingen empirisk underbyggnad. I debatten har inga homosexuella organisationer eller privatpersoner avvisat tanken på ett förbud mot hets. Tvärtom står de organisationer som arbetar för homosexuellas rättigheter eniga bakom kravet på en lagändring.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag som gör att även homosexuella skyddas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Detta bör ges regeringen till känna.
Den diskriminering homosexuella utsätts för påminner i stor utsträckning om diskriminering på grund av kön, ras, hudfärg eller etniskt ursprung. Därför är det rimligt att samhällets skydd mot diskriminering av homosexuella utformas på i princip samma sätt.
Riksdagen beslutade 1987 att införa ett straffrättsligt skydd mot olaga diskriminering av homosexuella, samt ett förstärkt straffrättsligt skydd mot förtal och förolämpning på grund av någons homosexualitet. Exemplen är många på att nuvarande diskrimineringsskydd för homosexuella inte är tillräckligt. Det vore därför rimligt att genomföra en översyn av bestämmelserna i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen i syfte att åstadkomma förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella. Detta bör ges regeringen till känna.
Folkhälsoinstitutet har föreslagit att frågor om diskriminering av homosexuella ska läggas under Diskrimineringsombudsmannens (DO) tillsyn. DO har förklarat sig positiv till en sådan utvidgning av sitt ansvarsområde. En möjlighet att motarbeta diskriminering av homosexuella och underlätta för homosexuella att anmäla diskrimineringsbrott skulle alltså vara att ge DO i uppdrag att bevaka diskriminering av homosexuella. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen föreslår i årets budgetproposition att homosexuella och heterosexuella ska behandlas lika vad gäller bostadsbidrag. Hittills har enbart gifta, parter samt heterosexuella sambor kunnat ansöka gemensamt om bostadsbidrag. Det är ett betydelsefullt steg, men fortfarande återstår flera beslut innan sambolagstiftningen är jämförbar med sambolagstiftningen som gäller för heterosexuella par.
Lagstiftningen om sambor av samma kön återfinns i lagen (1987:813) om homosexuella sambor. Denna lag avgränsar ett tydligt område i lagstiftningen där homosexuella sambor ska jämställas med heterosexuella sambor.
På övriga områden finns ett antal bestämmelser där sambor av samma kön utestängs från de rättigheter och skyldigheter som ges sambor av olika kön. Lagen om medling mellan sammanlevande går inte att tillämpa på sambor av samma kön. Tjänstledighetsförordningen diskriminerar homosexuella sambor. Generaltullstyrelsen jämställer inte homosexuella och heterosexuella sambor i sina bestämmelser.
Partnerskapskommittén, som hade i uppdrag att bl.a. utreda lagen om homosexuella sambor, föreslog i sitt betänkande att denna lag skulle ersättas av en ny lag: lagen om sambor av samma kön.
Kommitténs lagförslag slår fast principen att homosexuella och heterosexuella sambor ska behandlas på samma sätt på alla områden inom det offentliga regelverket, utom vad gäller de undantag som uttryckligen nämns i lagen. Den juridiska konstruktionen motsvarar alltså den som använts i lagen om registrerat partnerskap och som där visat sig fungera väl.
Partnerskapskommitténs förslag har flera förtjänster. För det första skulle denna lag vara en viktigt markering av principen om likabehandling av homosexuella och heterosexuella. För det andra är den lättöverskådlig, så att de som har att tillämpa lagen inte behöver tveka om huruvida en viss bestämmelse går att tillämpa på homosexuella sambor eller ej. För det tredje skulle denna lag avskaffa omotiverad särbehandling av homosexuella sambor, t.ex. på de områden som nämnts ovan. Vi anser att ett lagförslag baserat på partnerskapskommitténs förslag till lag om sambor av samma kön bör utarbetas. Detta bör ges regeringen till känna.
Lagen om registrerat partnerskap ger två personer av samma kön möjlighet att ingå s.k. registrerat partnerskap, vilket ger dem i stort sett samma rättigheter och skyldigheter som gäller för gifta par. Emellertid har det visat sig att lagens nuvarande utformning ger upphov till några problem. I den svenska partnerskapslagen finns ett krav att minst en av personerna ska vara svensk medborgare och ha hemvist i Sverige. Motsvarande krav finns även i de norska, danska och isländska partnerskapslagarna. Denna regel särbehandlar negativt utländska medborgare bosatta i Sverige. En danska som är bosatt i Sverige får inte lov att ingå partnerskap med sin utländska flickvän vare sig i Sverige eller i Danmark: i Sverige eftersom hon inte är medborgare i landet, i Danmark eftersom hon inte har hemvist där. Regeln innebär även en negativ särbehandling av utlandssvenskar, även i de fall där personerna inte har emigrerat permanent. Denna bestämmelse strider mot andan i både det nordiska och det europeiska samarbetet.
Sverige bör ta initiativ till att lösa detta problem, t.ex. genom en konvention mellan de länder som har partnerskapslagar. Vissa svenska ambassader i utlandet har befogenhet att förrätta borgerliga vigslar. Ännu har dock ingen ambassad givits rätten att förrätta partnerskapsregistrering. Verksamheterna vid ambassaderna styrs av Sveriges internationella åtaganden, bl.a. Wienkonventionen som säger att ett land är skyldigt att fråga efter värdländernas godkännande av den verksamhet som bedrivs på landets ambassader. För att besluta att en ambassad ska ha rätten att förrätta partnerskapsregistrering måste alltså Sverige begära värdlandets godkännande. Åtminstone Japan har redan givit positivt besked om partnerskapsregistrering på den svenska ambassaden i landet. Ett argument mot att ge svenska ambassader rätt till partnerskapsregistrering har varit att behovet inte synes finnas. Detta argument tar inte hänsyn till att antalet homosexuella är mycket mindre än antalet heterosexuella i befolkningen och att det alltså är oundvikligt att antalet partnerskapsregistreringar kommer att vara mycket mindre än antalet vigslar. I stället borde svenska utlandsmyndigheter ha som princip att erbjuda alla svenskar samma service oavsett personernas sexuella läggning. Detta bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av lagstiftningen om hets mot folkgrupp,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Diskrimineringsombudsmannens uppgifter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av sambolagstiftningen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förrättningen av partnerskapsregistrering på svenska ambassader.1
|
Andreas Carlgren (c) |
|
|
Helena Nilsson (c) |
Anita Johansson (s) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Bo Könberg (fp) |
1 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till LU.