Den senaste tiden har det varit mycket debatt kring förbudet för svenska TV-kanaler att sända reklam riktad till barn. Lagrummet som förbudet utgår från är Radio och TV-lagen (1996:844) 7 kap 4 § där det sägs att reklam i en TV-sändning inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år samt att det i reklam i en TV-sändning inte får uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.
Rent principiellt måste man fråga sig vad det är för skillnad om en serietidning för barn innehåller reklam med dessa som målgrupp gentemot om en TV-kanal gör detsamma i samband med barnprogram. Genom detta reklamförbud pekas ett enskilt media ut. Exempelvis existerar inte något motsvarande förbud för reklam riktad till barn på bio, på video, i radio, i direktreklam eller i butiker etc. Att isolera ett medium bland många på detta sätt är märkligt, i synnerhet när det inte finns någon entydig forskning som påvisar att reklam i sig i television skulle medföra några negativa konsekvenser för barn under tolv år.
En bättre lösning än förbud vore väl i detta fall att branschen själv höll efter eventuella övertramp som kan vara skadliga för barn. Det finns många exempel på hur branscher idag löser etiska och moraliska gränsdragningar genom branschråd och egna sammanslutningar. Sådana kan lättare agera smidigt där lagstiftningsinstrumentet är trubbigt. Exempel på just denna självsanering är inom den massmediala världen Pressens opinionsnämnd, Pressombudsmannen och Advokatsamfundet för jurister.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om TV-reklam för barn,
att riksdagen beslutar avskaffa 7 kap. 4 § radio- och TV-lagen (1996:844) i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Annika Jonsell (m) |