Till en majoritet av de svenska hushållen i tätorter kommer numera TV-programmen via kabel. Under de förhållanden som nu råder är det kabel-TV-företagen som avgör vilka program som TV-publiken skall ha möjlighet att se. Till skillnad från vad som är fallet i exempelvis Norge och Danmark har i Sverige staten avstått från att bereda konsumenterna möjlighet till inflytande över programutbudet. Följden har bl.a. blivit att norska och danska TV-program endast är tillgängliga för en begränsad del av den svenska befolkningen, nämligen de som är bosatta i gränsområden. Situationen är annorlunda i Norge och Danmark, där de flesta innehavare av kabel-TV kan se grannländernas program. Även i ett antal andra jämförliga europeiska länder har befolkningen mycket bättre tillgång till grannländers TV-program än vad som är fallet i Sverige.
Huvudskälet till att de danska och norska programmen inte vidaresänds i Sverige är att kabel-TV-företagen inte vill betala upphovsrättskostnader. Dessa är av ungefär samma storlek som de norska och danska kabel-TV-företagen erlägger för att få vidaresända svenska program. Det är mer lönande för bolagen att förmedla program, som de kan få till lägre pris, eventuellt gratis eller t.o.m. betalt för att sända. Det förtjänar att påpekas att det i Stockholm ledande kabel-TV-företaget mot särskild avgift kan erbjuda sina kunder program på ryska, turkiska, spanska, grekiska, arabiska, polska m.fl. språk, dock inte danska eller norska.
Såsom bl.a. framhållits av kulturministern i en interpellationsdebatt i januari i år har kabel-TV-företagen en monopolliknande ställning inom de områden är de har sin verksamhet förlagd. Till skillnad från USA och Storbritannien och många andra länder är kabel-TV-marknaden i Sverige i stort sett oreglerad. Kabel-TV-bolagen har en mycket stark ställning i förhållande till programföretag som skulle vilja sända sina program genom kabelnäten. De har heller ingen skyldighet att beakta synpunkter från abonnenterna. Förhållandet har i olika sammanhang uppmärksammats av Konsumentverket och Konkurrensverket.
En väsentlig inskränkning i kabel-TV-företagens totala frihet finns dock. Om de har mer än 100 abonnenter, vilket de fyra stora företagen med 95 procent av marknaden givetvis har, är de skyldiga att utan ersättning vidaresända de tre marksända rikstäckande kanalerna SVT 1, SVT 2 och TV 4 samt eventuellt en lokalkanal. Denna skyldighet bygger på en bestämmelse i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) 3 kap. 1 §, andra stycket, enligt vilken i lag kan meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Med stöd av detta stadgande i YGL har kabel-TV-företagen genom lag ålagts att utan särskild kostnad för abonnenterna sända de ovan nämnda programmen. För en bestämmelse av detta slag används fackuttrycket must carry.
En helt avgörande fråga är vilken betydelse som skall läggas i begreppet ”allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning”. När YGL och dess följdlagstiftning tillkom, ansåg man att allsidig upplysning var ett begrepp som täcktes av tre marksända svenska kanaler och en lokalkanal. Men var därmed innebörden i uttrycket allsidig upplysning given en gång för alla eller kan uttryckets innebörd förändras efter hand som nya erfarenheter förvärvas? Inte minst mot bakgrund av ökad förekomst av grannlandskanaler i andra länders kabel-TV-utbud skulle det numera kunna hävdas, att allsidig upplysning inrymmer mer än tillgång till ett antal inhemska kanaler. Skulle endast svenska kanaler ha avsetts kunde det också ha varit naturligt att använda ett mer precist uttryck än ”allsidig upplysning”, så att det därmed stått klart att med begreppet allsidig upplysning avses tillgång till de angivna svenska kanalerna och ingenting annat vare sig vid tidpunkten för grundlagens tillkomst eller i framtiden. Sammanfattningsvis kan sägas att tolkningen av YGL:s bestämmelser om kabelbolagens sändningsplikt blir beroende av vilken avvägning man gör mellan två mot varandra stående intressen, nämligen å ena sidan nätägarnas yttrandefrihetsrättsligt grundade rätt att välja programinnehåll för sin egen kabelanläggning och å andra sidan det allmänna intresset av att i samhället åstadkomma allsidig upplysning som når fram till allmänheten.
I Danmark kan en övervägande del av TV-publiken se svensk och norsk TV. I de norska kabelnäten är svenska och danska program tillgängliga. De danska har så sent som för något år sedan börjat vidaresändas i Norge. Det skedde sedan de norska och danska statsministrarna gemensamt uttalat starka önskemål om att dansk TV skulle kunna ses vid sidan av svensk TV. Det av den norska statliga telekoncernen ägda kabel-TV-företaget har lagt in de danska kanalerna i sitt basutbud och kräver ingen särskild avgift utöver grundavgiften. Andra bolag har lagt de danska programmen utanför basutbudet och tillhandahåller dem mot en tilläggsavgift. I Tyskland och Frankrike, liksom i andra europeiska länder synes kabel-TV-bolagen ha funnit det vara en naturlig serviceåtgärd att lägga in grannländernas program i sina nät. Såvitt känt har företagen gjort så utan att vara ålagda detta av myndigheter. Initiativen har tagits av företagen själva och är uttryck för en kulturell ambition.
Av uttalanden som under senare tid gjorts av de svenska kabel-TV-företagen, inklusive det bolag som är helägt av det statliga Telia liksom av Svenska Kabel-TV-Föreningen, avser inte dessa bolag att inom överskådlig tid ge sina abonnenter möjlighet att se norska och danska program i annan utsträckning än vad som nu förekommer i gränsområden. I det läget har statsmakterna att välja mellan två alternativ. Det ena är att acceptera en för Sverige unik avskärmning från grannländers kultur och samhällsliv såsom de speglas genom televisionen. Det andra är att genom lämpligt utformad lagstiftning ge svensk TV-publik en kunskap om den närmaste omvärlden som svarar mot vad som finns i andra länder men som där uppnåtts på frivillighetens väg.
Vid ett val av lagstiftningsvägen bör strävan vara att så långt det är möjligt beakta kabelföretagens behov av handlingsfrihet. Därför bör man avstå från att tillämpa den ovan beskrivna must-carry-metoden, som i föreliggande fall skulle kunna innebära att ett public-service-program från vardera Danmark och Norge skulle obligatoriskt ingå i kabelbolagens basprogram. Lämpligare skulle vara att använda den metod som brukar benämnas must offer och som innebär att kabelbolagen åläggs att som tilläggserbjudande, utöver basutbudet, till de abonnenter som så önskar tillhandahålla ett danskt och ett norskt program. Kabelbolagen får i dylika fall, om de anser det nödvändigt, ta ut en rimlig tilläggsavgift för den extra service de presterar.
Från flera olika håll, och därvid inte minst från hyresgäströrelsen och tidningen Vår Bostad, har berättigad kritik riktats mot de svenska konsumenternas ringa inflytande över kabelbolagens programutbud. I andra länder, såsom i Danmark och Norge, görs undersökningar av abonnenternas programönskemål. Det är svårt att se varför inte en liknande ordning kan införas i Sverige. Sådana undersökningar bör genomföras av företag eller organisationer som är fristående från kabel-TV-företagen. För de tillfrågade bör klargöras vilka kanaler som är möjliga att tillhandahålla samt kostnaderna för olika alternativ. Resultaten av undersökningarna bör bekantgöras för företagens abonnenter.
I Helsingforsavtalet som slöts mellan de nordiska staterna 1962 och som ligger till grund för deras samarbete heter det i artikel 13: ”I syfte att stödja och stärka den kulturella utvecklingen skola de fördragsslutande parterna främja det fria nordiska folkbildningsarbetet och utbytet inom litteratur, konst, musik, teater, film och övriga kulturområden, varvid bör tillvaratagas bland annat de möjligheter som radio och television erbjuder.” I sin regeringsförklaring 1996 underströk statsministern betydelsen av att de nordiska länderna utvecklar sin gemensamma identitet, och vid öppnandet av årets riksmöte återkom han till frågan med följande uttalande: ”Sveriges samverkan med övriga nordiska länder bygger på en bred värdegemenskap. Det nordiska samarbetet förblir en stabil plattform för konkret samverkan och internationellt agerande. Det skall utvecklas under Sveriges ordförandeskap i Nordiska ministerrådet under 1998.”
Inget medium kan i bredd och genomslagskraft mäta sig med televisionen. Tillgång till svensk TV för stora delar av befolkningen har i hög grad bidragit till att norrmän och danskar har god kännedom om svensk kultur och svenskt samhällsliv i övrigt. Svenskarnas kunskaper om förhållanden i olika avseenden i Danmark och Norge är väsentligt mycket sämre. Det behöver inte tolkas som bristande svenskt intresse. Det ligger närmare till hands att anta att en så viktig kunskapskälla som grannländernas TV-program inte varit tillgänglig för svensk publik. När det gäller arbetet för att ge de nordiska folken tillgång till varandras TV-program kan inte politikerna förhålla sig helt passiva. I det föregående har nämnts hur de danska och norska statsministrarna verkade för att danska TV-sändningar skulle bli tillgängliga i Norge. Det förtjänar också att nämnas att det subventionerade utbytet av TV-program mellan Finland och Sverige tillkom på initiativ av de dåvarande statsministrarna Palme och Sorsa.
Om den nuvarande lagstiftningen, eller om man så vill, frånvaron av lagstiftning är orsak till nuvarande otillfredsställande förhållanden då det gäller tillgången i Sverige till grannländernas TV-program, får statsmakterna inte undandra sig sitt ansvar att medverka till en förändring. Det ansvaret kan inte skjutas över på kabel-TV-bolagen. Såsom i olika sammanhang framhållits är det inte förenligt med aktiebolagslagen att ett bolag åtar sig förpliktelser som är främmande för det i lagen förutsatta vinstsyftet i annat fall än då detta medges i bolagsordningen eller samtliga aktieägare är ense. Bolagen är inte uppbyggda för att tillgodose sådana syften som hänsynstagande till kulturella aspekter eller värnande av nordisk gemenskap och identitet. Skyldigheter i detta avseende åvilar däremot statsmakterna.
Det anförda leder till följande slutsats.
Regeringen bör tillsätta en utredning med parlamentariskt inslag, som får i uppgift att lägga fram dels förslag som öppnar möjligheter för svensk TV-publik att via kabel se grannländernas TV-program, dels förslag som ger abonnenterna inflytande över kabel-TV-företagens programutbud.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning av vissa frågor om kabel-TV.
|
Åke Gustavsson (s) |
Agneta Ringman (s) |