Äganderätten är en av de viktigaste grundstenarna för den svenska rättsordningen. Både vår civilrätt och vår straffrätt utgår från den enskilda äganderättens princip.
Marknadsekonomin grundar sig på rätten för individer att äga och sluta avtal. Enskilt ägande är också en grundläggande förutsättning för marknadsekonomin.
Ända fram till årsskiftet 1994/95 innehöll regeringsformen endast ett ofullständigt stadgande om egendomsskydd, som inte slog fast principen om personligt ägande. Då trädde en ny lydelse i kraft med en inledande principdeklaration: ”Varje medborgares egendom är tryggad”.
Reformen 1994/95 hade föregåtts av flera utredningar under drygt 40 år, alla med siktet inställt på grundlagsskyddad äganderätt av fast egendom.
Den första utredningen, som tillsattes 1938, leddes av Herbert Tingsten och lade fram sitt betänkande i början av andra världskriget (SOU 1941:20). Representanterna för alla de stora partierna enades kring en väsentlig utbyggnad av 16 §, som bl.a. skulle tillföras följande i ett tredje moment: ”Svensk medborgares egendom är tryggad”.
En andra utredning leddes av Richard Sandler (SOU 1963:16–17). Fortfarande i full enighet mellan de stora partierna föreslogs ett särskilt andra kapitel om fri- och rättigheter med den inledande formuleringen ”Svensk medborgares egendom är tryggad”.
Därefter kom grundlagsutredningen (SOU 1972:15) som avvek från tidigare linje i det svenska arbetet med grundlagsskydd för fri- och rättigheter. Inget kapitel alls föreslogs i det ämnet, däremot några bestämmelser på andra håll i förslaget, bl.a. en regel om ersättning vid expropriation. Beredningen redovisade kortfattat hur meningarna nu hade kommit att skilja sig åt mellan dem som ville ha bindande grundlagsregler och de som förordade en allmän programförklaring om mål för statsverksamheten.
Beredningsförslaget blev dock inte godtaget. En stark folklig opinion uppstod kring rättighetsfrågorna och flera utredningar följde – en under Hjalmar Mehr (SOU 1975:75) och senare rättighetsskyddsutredningen under ledning av Gunnar Hecksher (SOU 1978:34).
Slutligen kom Fri- och rättighetskommitténs utredning (SOU 1993:40) som ledde till den breda uppslutningen bakom nuvarande formulering i grundlagen:
Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfarande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.
Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan ersättning skall också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag.
– – –
Det finns nu skäl att gå vidare och undersöka möjligheterna till att utsträcka grundlagsskyddet till all slags egendom.
Juridiska definitioner av fast egendom och andra egendomskategorier hör inte hemma här. Bredden och variationen av sådana egendomsslag har måhända varit en av orsakerna till att en samlad diskussion hitintills inte har tagits upp i grundlagsarbetet. Fast egendom är lättare att avgränsa; det är lättare att utforma generella regler. Men uppenbart är också, av precis samma anledning, att frågor om grundlagsskyddad äganderätt för andra slag av egendom än fast egendom rör grundläggande principer och har stor praktisk betydelse för de enskilda människorna.
Vid utformningen av lagregler på olika områden förbises ofta äganderättssynpunkterna. Konsekvenserna av lagstiftarens syn på äganderätten måste iakttas när man exempelvis diskuterar tvångsinlösen av aktier, tvångslicenser inom patenträtten, hembudsskyldighet vid överlåtelse av bostadsrätt, regler om fordringspreskription, godtrosförvärv eller äganderättsförbehåll. Principen om likvärdigt skydd är av grundläggande betydelse.
Lagstiftaren måste självklart också alltid iaktta andra hänsyn men alla ingrepp i äganderätten måste ske med rimligt beaktande av de drabbades intressen. Eftersom god förvaltning kräver långsiktig planering, måste det fria förfogandet över enskild egendom regleras av en varsam och försiktig lagstiftning.
Grundlagens främsta uppgift är att ge ramförutsättningarna för det politiska livet. Dess uppgift ses emellertid i de flesta länder vidare än så. Grundlagen skall också ge uttryck för värderingar som är grundläggande för staten och bereda medborgarna skydd för särskilt väsentliga fri- och rättigheter.
En sparare har samma krav på rättssäkerhet vare sig han sparar i fast egendom eller i bank eller i aktier. En som äger en bostadsrätt har samma anspråk på rättsskydd som en som äger ett eget hus. En författare eller uppfinnare skall inte vara sämre ställd därför det han skapar inte är fysisk gripbart osv. I ett sådant perspektiv är det motiverat att hävda att det i grundlagen skall finnas ett likvärdigt skydd för alla slag av egendom.
Samma lagtekniska lösningar kan inte väljas för alla typer av egendom men skyddet måste vara lika mycket värt. Som ett första steg bör principen om lika värde införas i grundlagen – grundlagsskyddet för äganderätten bör således utsträckas till att gälla all slags egendom, alltså andra slag av egendom än fast egendom. Det skulle betyda bl.a. att inskränkningar i förfoganderätten alltid skall förutsätta ”angelägna allmänna intressen” och att ersättning skall utgå vid mer väsentlig skada genom ingrepp i äganderätten. Det är ingen slutgiltig lösning men ett konkret och logiskt förslag som skulle leda ett steg framåt.
Då man kommer utanför området för fast egendom, blir det i en helt annan utsträckning än att olika enskilda intressen står mot varandra. Det är ofta privaträttslig lagstiftning som blir aktuell, inte bara offentligrättslig. Tvångsinlösen av aktier, tvångslicenser inom patenträtt, hembudsskyldighet vid försäljning av bostadsrätt m.m. faller inom privaträttens ram. Det gör avvägningarna särskilt viktiga. Lagstiftaren måste vara försiktig med att upphöja enskilda parters intressen till ”angelägna allmänna intressen”. Framför allt måste detta iakttas i kontraktsförhållanden.
Äganderättens reella innehåll måste stärkas genom ökad stabilitet i regelsystemet. Ett led i en sådan utveckling är att utreda på vilket sätt grundlagsskyddet för äganderätten även kan omfatta andra slag av egendom än fast egendom.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda frågan om en utvidgning av 2 kap. 18 § RF till att innefatta även andra slag av egendom än fast egendom.
|
Sten Svensson (m) |
|
|
Kjell Ericsson (c) |
Bengt Harding Olson (fp) |
|
Michael Stjernström (kd) |
Inga Berggren (m) |
|
Marianne Andersson (c) |
Kenth Skårvik (fp) |