Framväxten av en nazistisk subkultur i Sverige utgör ett allvarligt hot mot människovärdet och demokratin. Att hetsen och våldet från nazistiskt håll huvudsakligen riktar sig mot vissa särskilda grupper i samhället får inte leda till att nazismen betraktas som ett problem enbart för dessa grupper. I ett demokratiskt samhälle har alla ett ansvar för att värna alla människors lika värde och rättigheter. Denna motion tar upp den hets och det våld som nazister riktar mot homosexuella.
Lagstiftningen om hets mot folkgrupp infördes efter nazisternas folkmord under andra världskriget. Brottsbalken 16 kap. 8 § föreskriver att den "som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp".
Denna lag riktar sig inte mot allmänt fördomsfulla eller negativa uttalanden, utan mot direkt hatpropaganda riktad mot en grupp. Anledningen till att de flesta västländer har lagstiftning om hets är att det finns en koppling mellan ord och handling. 1920- och 30-talens våldsamma hets mot judar, som utpekades som löss och råttor som måste utrotas, var en psykologisk förberedelse för Förintelsen.
Inom den nazistiska subkulturen förekommer systematisk hets mot olika samhällsgrupper. Måltavlorna är de klassiska: judar, invandrare, svarta, homosexuella. Svensk lagstiftning gör det möjligt att vidta åtgärder mot allt hetsande material från nazistiskt håll utom det material som angriper homosexuella. Det är alltså fullt tillåtet för nazister att sprida tidningar som "Siege – för ökat våld mot homosexuella" (utgiven i Göteborgstrakten) eller artiklar i stil med "Homosexuella har inte rätt att leva" (utgiven av gruppen WASA 80 i Västerås).
Detta är problematiskt ur minst två utgångspunkter. För det första gör denna lucka i lagstiftningen det svårare för polisen att effektivt arbeta mot nazisters förföljelser av olika samhällsgrupper. För det andra innebär den nuvarande lagstiftningen en mycket olycklig signal till de nazistiska grupperna om vart de bör rikta sina aggressioner för att undgå straffpåföljd.
Då frågan om hets mot homosexuella senast behandlades av riksdagen avvisades en lagändring med två argument: att en kriminalisering skulle innebära en omotiverad inskränkning i den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med svåröverblickbara konsekvenser, samt att en lagändring kan leda till att homosexuella på ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället (bet. 1995/96:KU8 s. 11).
Vad gäller det första argumentet visar konstitutionsutskottets egen utredning att ett förbud mot hets mot homosexuella finns i Spanien, Tyskland, Irland, Danmark, Nederländerna och Norge. Erfarenheterna från dessa länder ger inte stöd för påståendet att tryck- och yttrandefriheten skulle inskränkas på ett omotiverat sätt. Vad gäller det andra argumentet förefaller det finnas en mycket stor enighet bland homo- och bisexuella i Sverige om att en lagändring är önskvärd. Inga uttalanden, vare sig från organisationer eller privatpersoner, har gjorts som går ut på att en lagändring inte är önskvärd. De organisationer som arbetar för homosexuellas rättigheter stöder tanken på en lagändring. Det finns inget skäl att utgå från att "den tysta opinionen" är av annan uppfattning.
En invändning som har rests är att homosexuella över huvud taget inte kan ses som en enhetlig folkgrupp. Det är förvisso sant att den homosexuella befolkningen i Sverige inte utgör en enhetlig grupp. Det finns bara en sak som alla homosexuella har gemensamt: den sexuella läggningen. Emellertid är det just denna gemensamma nämnare som utlöser hets och våld från nazistiskt håll. I det avseendet kan homosexuella betraktas som en speciell folkgrupp.
Lagstiftningen om hets mot folkgrupp bör alltså utvidgas till att ge skydd åt homosexuella.
Under 1990-talet har våldet riktat mot homosexuella ökat i omfattning. Aggressionerna löper över hela skalan från hot till misshandel, skadegörelse och mord. Kriminologerna Eva Tibys och Ingrid Landers rapport Hat, hot, våld – utsatta homosexuella kvinnor och män, som författats på uppdrag av Folkhälsoinstitutet (rapport 1996:84), visar på ett övertygande sätt att våldet mot homosexuella ofta har ideologiska motiv. Ett antal mord på homosexuella har ägt rum under 1990-talet där gärningsmannen haft nazistiska motiv för sitt dåd. 1990 knivhöggs den 35-årige Kent Antonsson, en homosexuell man, till döds av två skinnhuvuden och nazister på en parkeringsplats i centrala Göteborg. Gärningsmännen har fortsatt att vara aktiva inom naziströrelsen, där de har nått hög status genom sitt dåd. 1991 misshandlades en homosexuell assyrier till döds av tre svenska rasister i Uddevalla. I mars 1995 stacks den homosexuelle elithockeyspelaren Peter Karlsson ned i Västerås med 64 knivhugg av en 19-årig nazist, som vid polisförhören förklarade att han hatade bögar och att alla homosexuella borde deporteras till en ö där de fick smitta varandra med hiv.
Föreningar för homosexuella utsätts regelbundet för angrepp eller attentat. Särskilt drabbade är föreningar i städer med en relativt stark nazistisk subkultur. I januari 1992 stormades RFSL:s lokal i Växjö av maskerade och macheteknivsbeväpnade män ur den lokala nazistgrupperingen, vilka vandaliserade inredningen och misshandlade gästerna. RFSL:s demonstration i Göteborg i maj 1995 angreps av skinnskallar som skanderade "död åt bögarna".
Sverigedemokraterna i Stockholm uppmanade i en närradiosändning 1995 lyssnarna att "hälsa på" i ungdomsgården för homo- och bisexuella ungdomar i Vanadislunden i Stockholm. Under loppet av en vecka i augusti 1996 utsattes RFSL-avdelningarna i Helsingborg, Göteborg och Sundsvall för ett sannolikt äkta bombhot, ett falskt bombhot respektive ett försök till stormning och vandalisering.
Brottsbalkens regler om straffskärpning täcker sedan 1994 de fall då någon begått brott mot en homosexuell person i avsikt att kränka denne på grund av dennes sexuella läggning. Denna lagändring är lovvärd, men inte tillräcklig. Ytterligare åtgärder bör vidtags för att minska våldet mot homosexuella.
Kriminologerna Tiby och Lander föreslår i sin rapport att brottsofferjourer för homosexuella inrättas. Vissa skulle kunna drivas av homosexuellas organisationer, men det kan också vara av värde att en specifik brottsofferjour för homosexuella har en offentlig huvudman.
Tibys och Landers undersökning indikerar att de flesta homosexuella får ett korrekt bemötande när de anmäler brott, men att det förekommer att homosexuella på grund av sin läggning blir behandlade på ett nedsättande sätt av polisen. Det är av yttersta vikt att kvarvarande fördomar mot homosexuella hos polisen motverkas med kunskap om just denna grupp utsatta. Därigenom underlättas också ett gott samarbete mellan polisen och homosexuella för att förebygga och beivra brott riktade mot homosexuella. Statistiken över brott bör utvidgas så att det blir möjligt att följa utvecklingen av så kallade hatbrott, det vill säga brott som begås för att kränka offret på grund av att han eller hon tillhör en viss samhällsgrupp.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning angående hets mot homosexuella.
|
Juan Fonseca (s) |