Vi har, med all rätt, olika företrädare för utsatta grupper i Sverige. En jämställdhetsombudsman, en diskrimineringsombudsman, en barnombudsman med mera. Jag ser med växande oro hur grundläggande mänskliga rättigheter kränks dagligen i Europa och tyvärr också i vårt eget land. Grupper som är utsatta för dessa kränkningar är bland annat invandrare, flyktingar och flyktingbarn, men även misshandlade kvinnor, homosexuella, psykiskt sjuka, handikappade, uteliggare, arbetslösa och utförsäkrade.
Om regeringen skulle utse en ombudsman för respektive grupp skulle det bli inflation och misskreditering av ombudsmannaämbetet. Samtidigt ser jag behovet av att någon eller några tar tillvara dessa gruppers utsatthet. Varför inte göra om alla dessa ombudsmän till en enda ombudsman med tillräckliga resurser för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Dennes uppgift kunde då vara att övervaka samt vara en pådrivande, stark initiativtagare för att få fram förändring i rätt riktning.
En gemensam ombudsman för mänskliga rättigheter skulle ge en annan dignitet och slagkraft till ämbetet och vara ett sätt att återfå förtroendet från allmänheten och drabbade grupper. Min vision är att en ombudsman för de mänskliga rättigheterna också ska kunna kopplas till FN:s övriga arbete för bevarande av dessa rättigheter. Detta skulle vitalisera humanismen i Sverige och ge klara signaler till omvärlden att Sverige fortfarande föregår med gott exempel när det gäller att förebygga olika kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Någon ny ombudsmannainstitution behöver ej inrättas utan uppdraget bör ges till någon redan existerande ombudsman. Allra lämpligast vore i och för sig att JO, JämO, DO, BO och Handikappombudsmannen lades samman till en institution under riksdagen. I andra hand skulle de fyra sistnämnda läggas samman till en institution under riksdagen. Det är viktigt att påpeka att en sådan institution borde omfatta ett antal ombudsmän som sinsemellan fördelar arbetsuppgifterna ungefär så som justitieombudsmännen nu gör och att inget i och för sig hindrar att arbetsuppgifterna och befogenheterna bestäms – av lagstiftaren – olika för olika arbetsfält.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en gemensam ombudsman för mänskliga rättigheter.
|
Juan Fonseca (s) |