Ett starkt skydd för den personliga integriteten borde vara en självklarhet i ett rättssamhälle. Alla medborgare har rätt till skydd av privatlivet mot intrång från alla håll. Det må vara genom privatpersoners brottsliga angrepp, från myndigheter med "Storebrorsfasoner" eller i medierna genom publicistiska övergrepp.
En principskiss måste bygga på en huvudregel från vilken rimliga undantag kan göras. Huvudregeln borde då bli att ge skydd för den personliga integriteten inom den privata sfären. Undantag får sedan göras vid befogat samhällsintresse, då alltså personlig integritet måste få genombrytas.
Under flera år har jag gjort flera försök att lagstiftningsvägen förbättra skyddet för den personliga integriteten. Här görs några utdrag ur mina tidigare motioner.
I Sverige finns det ett klart behov av att göra en översyn av skyddet för enskilda personers privatliv med inriktning på att förstärka detta skydd och då även på medieområdet. Så kan ske genom en generell integritetslagstiftning (se motion 1996/97:K430).
Problemet med kränkande textpublicering har uppmärksammats (1994/95:
K422 s. 1–2).
Gränsdragning mellan kränkande och inte kränkande publicering är utomordentligt grannlaga. I huvudsak får den ske med ledning av självsanerande etikregler. Men här ställs hänsynen till personlig integritet mot medias granskningsmakt ibland på sin spets.
En principskiss måste bygga på en huvudregel från vilken rimliga undantag kan göras. Huvudregeln borde då bli att ge skydd för den personliga integriteten inom den privata sfären. Undantag får sedan göras för att massmedia ska kunna utöva sin granskningsmakt. Alltså: personlig integritet måste få genombrytas vid befogat samhällsintresse.
Offentliga personer drabbas oftast och får också tåla mest men även då måste det finnas en yttre gräns för publiceringen. Emellertid drabbas även vanliga människor och då ofta extra hårt. Några typfall kan nämnas här. Företagare drabbas lätt av kränkning i artiklar om företagets verksamhet trots att det många gånger handlar mera om en rättslig tvist, exempelvis med skattemyndigheten, än om ohederligt beteende. Kritik för felaktig myndighetsutövning drabbar ofta tjänstemän som har svårt att försvara sig bl.a. genom ålagd tystnadsplikt. Artiklar om brott eller omoral som primärt är inriktade på "rätt" person kan "spilla över" på helt utomstående personer. Reportage om tvivelaktigheter hos en hel grupp, förening eller organisation kan drabba helt oklanderliga människor.
Ett integritetsskydd förtjänar uppenbarligen inte namnet om däri inte innefattas skydd för den enskilde mot helt osanna eller grovt vinklade uppgifter. En sådan attack blir också en särskilt stor kränkning mot integriteten. All publicering bör rimligen syfta till att ge en så sann bild som möjligt av vad som hänt. Här kan medias etikregler bidraga till ett rimligt skydd för privatlivets helgd.
Frågan om rätten till egen bild har behandlats vid två tillfällen (motionerna 1989/90:L801 och 1990/91:L801).
Egenbildsrätten innefattar rätten att slippa dels att bli avbildad mot sin vilja och dels att få oönskad bildinformation om sig spridd, om det inte är ett oavvisligt samhällsintresse.
Anspråken på bildmässigt personlighetsskydd varierar i hög grad mellan olika människor och i skilda situationer. Många personer som blir avfotograferade eller filmade känner sig smickrade och då inte minst s.k. kändisar av rent ekonomiska skäl. Åtskilliga andra människor uppfattar det som obehagligt och känner sig utnyttjade. Vissa kan även ta skada såväl psykiskt som socialt.
De bildmässiga personlighetsintrången är många. Här följer axplock av inte ovanliga situationer.
– Bilder tas med teleobjektiv på ''svårfångade kändisar'' och publiceras i veckopress.
– Intima skvallriga reportage beledsagas av personbilder tagna vid helt andra tillfällen än skildringen avser.
– Bilder inskaffas från passbyrån av personer som inte vill ställa upp för fotografering, och bildpublicering sker mot personens vilja.
– Teckningar av identifierbara personer i nedsättande/intima situationer.
– Bilder tagna för reportage i en tidning vilka senare publiceras i en annan tidning, utan vetskap eller medgivande.
– S.k. genrebilder, identifierbara personer ur tidningars arkiv, används som illustration till tidningsreportage eller dramatiserade berättelser ur verkligheten, där bilderna inte har något att göra med handlingen.
– Personer fotograferas i nöjeslokaler, utan vetskap, och bilderna publiceras i samband med kritiska och insinuanta reportage.
– S.k. bildreportage, en sekvens bilder tagna utan vetskap, visserligen på offentlig plats, publiceras med fingerad historia som ställer personerna i en falsk dager.
– S.k. dolda-kameran-reportage utnyttjas i TV och i dokumentärfilm.
– TV-intervjuer sker på gatan varvid människor inte förstår i vilket sammanhang de skall komma att figurera.
– Ett filmteam överrumplar personer och de så tagna bilderna används i en spel- eller dokumentärfilm.
– Bilder monteras ihop, t.ex. en känd persons huvud på en naken kropp eller en bild beskärs så att den ger intryck av en annan situation än den verkliga.
– Dåligt maskerade bilder publiceras, så att personer ändå utan svårighet kan identifieras.
– Bilder tagna mot personens önskan, eller utan vetskap, i samband med att olyckor, vålds- eller andra brott publiceras.
– Bilder eller teckningar av misstänkta förövare av brott publiceras, där bildpubliceringen inte tjänar något försvarbart intresse.
Den svenska rättsordningen skiljer sig på ett markant sätt från utländsk rätt och ger ett avsevärt svagare skydd för personligheten. Detta gäller inte minst rätten till egen bild. Utomlands finns speciell rättslig reglering, exempelvis i Västtyskland, Österrike, Italien och Schweiz men även i Norge. I Sverige finns inget generellt förbud mot att utnyttja personbilder utan tillstånd.
Det finns ett uttalat behov att i vårt land skapa ett legalt skydd mot åtminstone oauktoriserat offentliggörande av personbilder som inte är av oavvisligt allmänintresse.
Särskilt har berörts problemen med hänsynslös fotografering (motion 1994/95:K422 s. 2).
En vanligt förekommande kritik gäller fotografering i privat eller offentlig miljö av brottsoffer eller sörjande människor. Bilder tagna i smyg – ofta med teleobjektiv – betraktas som särskilt diskutabla. Offentliga personer anses även här få tåla mycket men inte allt. Bilder som manipulerats – utan att det framgår – anses helt oacceptabla.
Det är onekligen mycket svårt att göra en gränsdragning mellan kränkande och inte kränkande fotografering. Huvudregeln måste vara att skydda den personliga integriteten inom den privata sfären. Undantag får sedan göras för att massmedia ska kunna utöva sin granskningsmakt. Här handlar det om ett befogat samhällsintresse och gäller oftast offentliga personer, men även här behövs en tydlig gränsdragning.
Men problemet med kränkande bildpublicering uppmärksammades också (motion 1994/95:K422 s. 2–3).
Den största skadan på den personliga integriteten uppkommer inte genom själva fotograferingen utan genom publiceringen i media. Där ligger också det tyngsta ansvaret för kränkningen.
Gällande regler för bildetik ger en vägledning om vad som kan/bör publiceras. Problemet är att hänsynen till personlig integritet ibland står i konflikt med medias granskningsmakt. Här bör samma principer gälla som för själva fotograferingen, dvs. man får endast bortse från den personliga integriteten när det finns ett befogat samhällsintresse.
Givetvis ligger publiceringsansvaret hos den ansvarige utgivaren men vid kränkande bild kan det ifrågasättas om inte också fotografen borde ha ett visst moraliskt medansvar.
Samtidigt berördes ett särskilt bildproblem, nämligen missbruk av passfoton (motion 1994/95:K422 s. 3).
Publicering av passfoton upplevs ofta som kränkande. Här gäller samma etiska regler som för andra bilder men medias i princip oinskränkta tillgång till passmyndighetens fotoarkiv kan diskuteras. Huvudregeln borde i princip vara enkel: bilderna ska vara tillgängliga endast för sitt avsedda passändamål. På motsvarande sätt som datauppgifter inte får användas för andra ändamål än de som föranlett registreringen. Undantag bör endast få göras i speciella fall. Reglerna för passfotonas tillgänglighet varierar i olika länder. I Norge har man en restriktiv och därmed mer integritetsskyddande ordning medan man i Sverige har en närmast helt fri tillgång för alla publiceringsändamål. Nu bör man överväga en översyn av det svenska systemet.
Alla medborgare har rätt till personlig integritet och därför är det utomordentligt viktigt med skydd av privatlivet. Detta gäller då mot angrepp från medierna (men även från ”Storebror Staten”). Självklart måste offentliga personer tåla mera men inte allt bl.a. av familjehänsyn.
Medierna har bevisligen stor makt i vårt samhälle. Därav följer att medierna också måste bära ett stort ansvar för sin publiceringsverksamhet. Detta måste innebära hänsyn även till medborgarnas personliga integritet.
På denna punkt har uppkommit allvarliga tvivel. Alltfler undrar om yttrandefrihetens pris måste vara att enskilda människor får sin personliga integritet krossad av medierna.
Mediernas ansvar grundar sig på lagfästa regler om främst ärekränkning samt på egna etiska regler om publicering. Grundtanken är väl därvid att etiken ska utgöra ett kompletterande skydd utöver gällande lag. Men så torde det inte fungera, i varje fall inte beträffande publicering som gäller s.k. offentliga personer. Till detta kommer att etikreglerna nu ändrats på en känslig punkt. Där det tidigare stod "avstå från publicitet som kan kränka privatlivets helgd" står det numera att man skall "överväga noga" innan sådan publicering sker. Detta är illavarslande i en tid då det nog skulle vara värdefullt med klarare och inte vagare etikregler för att stärka skyddet för den personliga integriteten.
Förslag till ett förbättrat sanktionssystem har också framförts tidigare (motion 1994/95:K422 s. 5).
Det bästa sanktionssystemet mot publicistiska övertramp bygger säkerligen på självsanering inom medierna. Nuvarande självsaneringsmodell är dock i behov av renovering. Så kan ske på många sätt och här ska endast väckas några tankar.
Ansvarskretsen för kränkningar av personer borde kanske utvidgas till att avse alla inblandade. Kränkningar kan ju ske på många olika sätt men främst i text, genom rubriksättning, på löpsedel eller med bild och ibland på flera sätt samtidigt. Kränkningen är ofta resultatet av flera personers arbete. För övrigt är det inte ovanligt att ansvarig utgivare inte har en aning om hur en viss löpsedel ser ut. Ansvarsfördelningen mellan de inblandade måste naturligtvis övervägas ingående. Något delat utgivaransvar är det dock inte tal om. Ansvarig utgivare ska alltjämt vara huvudansvarig. Oklarhet beträffande eventuellt medansvar får heller inte drabba den kränkte medborgaren.
Sanktionerna inom självsaneringsmodellen måste vid övertramp vara kännbara och då räcker inte bara publicering av anmärkningar utan man måste även överväga att kraftigt höja sin s.k. expeditionsavgift med straffunktion samt låta avgiften stå i bättre proportion till den kränkande tidningens upplaga.
På den organisatoriska sidan finns inom pressen redan självsaneringsorganen PO och PON. Här tycks PO har blivit allt aktivare men dennes behörighet borde utvidgas till att fritt kunna ta egna initiativ på förekommen anledning. På etermediasidan bör den statliga granskningsmyndigheten ersättas av ett självsaneringsorgan. Dessa organ kan kanske slås samman under beteckningen Mediaombudsman (MO) och Medias opinionsnämnd (MON).
I sökandet efter ett sanktionssystem som resulterar i att färre medborgare ska drabbas av kränkande övertramp måste alla alternativ prövas. Rätt ansvarsordning är den som bäst gagnar medborgaren, oavsett vad tidningsägare och journalistkåren finner ändamålsenligt, som PO så träffande har uttryckt det.
Vid bristande funktion hos självsaneringsmodellen torde beklagligtvis endast återstå lagstiftning. Lagstiftning har nyligen införts i Danmark och en än strängare modell övervägs inom Europarådet och EU.
Samtidigt borde införas en mera rättvis processordning (motion 1994/95:
K422 s. 5–6).
Även om nuvarande splittrade lagregler om personlig integritet ersättes med ett regelverk innehållande ett mera övergripande skydd förbättras inte situationen nämnvärt för den enskilde som drabbats av en integritetskränkande publicitet. Liksom vid ärekränkning genom tryckt skrift eller annat massmedium utgör jurysystemet i nuvarande utformning regelmässigt ett effektivt hinder för den förfördelade att få upprättelse och skadeersättning. Detta system har också föranlett kritik från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.
En reformering av den materiella lagstiftningen måste därför kombineras med ändringar av de processuella reglerna. Så kan ske på två sätt.
För det första kan det nuvarande jurysystemet förbättras genom ett bredare urval av juryledamöter, skyldighet för domstolen att presentera motiverade utslag, rätt för enskild person att överklaga även friande utslag och ökad möjlighet till kvittning av rättegångskostnader. Den andra vägen – för den händelse att den första möjligheten anses otillräcklig – är att avskaffa jurysystemet och övergå till allmän domstol med därmed följande gängse rättssäkerhetsgarantier. Alltså exempelvis så att tryck- och yttrandefrihetsmål som väcks av enskild person får prövas av tingsrätt i vanlig sammansättning med lagfaren domare och nämnd med rätt för parterna att överklaga domen oavsett utgången. En specialmodell skulle vara att införa en rätt för den enskilde att själv välja om hans mål ska avgöras genom jury eller domare med nämnd.
Det ankommer på den som motsätter sig en förändring av gällande orättvisa processordning att förklara varför rättssäkerheten skulle vara mindre i mål som handläggs vid allmän domstol än vid specialdomstol.
Först om den enskilde har ett realistiskt och praktiskt användbart alternativ till den pressetiska prövningen har man anledning att räkna med att denna prövning skall förbättras.
Riksdagen har vid två skilda tillfällen – i anledning av mina motioner – behandlat frågan om rätten till egen bild. Under våren 1990 instämde riksdagen i lagutskottets uppfattning att det inte är godtagbart att bilder av personer utnyttjas på ett sätt som kränker den personliga integriteten. Vid förnyad behandling under hösten 1991 underströk lagutskottet – med hänvisning även till konstitutionsutskottets inställning – vikten av att regeringen noga följer den fortsatta utvecklingen och tar de initiativ som kan visa sig bli erforderliga i syfte att motverka publicitetsskador för enskilda. Detta blev också riksdagens beslut och man överlämnade ansvaret till regeringen. Viss publicering av manipulerade porrbilder utlöste regeringsinitiativ i form av tillsättande av en särskild utredningsman för att kartlägga rättsläget och inventera tänkbara förbättringslösningar.
Det är uppenbart att mediernas kränkningar av den personliga integriteten ökar och blir allvarligare. Det blir även allt vanligare med s.k. gränsöverskridande övertramp i den meningen att kränkningarna sker i utländska tidningar illustrerade med fotografier tagna i annat land.
Härav har följt ett stigande missnöje från många håll, särskilt utomlands.
Därför är det inte förvånande att det länge pågått en livlig diskussion om en enhetlig europeisk medieetik. Frän kritik mot medierna har uttalats av inte endast EU-parlamentet utan till och med av Europarådet som har till särskild uppgift att värna om de mänskliga rättigheterna. Från båda de nämnda instanserna har föreslagits en enhetlig europeisk medieetik för att stävja kränkande publicering. Förslaget innebär främst en lagstadgad etik och en samhällskontroll av mediernas sanningshalt samt tillsättande av en medieombudsman. Denna etikmodell torde omfatta även ansvaret för kränkande bilder.
Denna debatt har tagit ny fart i samband med trafikolyckan som ledde till prinsessan Dianas död.
Men det finns också en växande oro i Sverige. Särskilt mot bakgrund att det mediala trycket ökar mot vår kronprinsessa Viktoria. Detta gäller särskilt genom hänsynslös fotografering av svenska eller utländska fotografer inom eller utom landet och kränkande bildpublicering i svenska eller utländska tidningar.
Mot denna bakgrund är det inte förvånande om åtgärder efterlyses. I flera länder finns dock en lagstadgad personlighetsrätt och Sverige borde nog överväga en svensk integritetslagstiftning. På mediesidan bör en sådan reglering kompletteras med den svenska huvudmodellen som bygger på en fungerande självsanering.
Behovet har också uppmärksammats inom Regeringskansliet. I en studie har rättsläget i Sverige och i ett antal europeiska länder kartlagts. Därefter har i en särskild rapport till Justitiedepartementet rekommenderats en generell integritetslagstiftning. Men något sådant förslag har inte presenterats av regeringen. Detta är utomordentligt beklagligt och stämmer illa med justitieministerns offentliga och uttryckliga uttalande om behovet av ett starkt integritetsskydd för medborgarna.
Saken blir ännu mer betänklig eftersom justitieministern i regeringens verksamhetsplan för 1997 angivit att en utredning med uppdrag att – förutom att kartlägga etiska regler för massmedier – förstärka skyddet för privatlivets helgd skulle tillsättas under våren 1997. Men så har ännu inte skett, trots att riksdagen uttryckligen överlämnat ansvaret till regeringen och krävt att regeringen skall vidtaga erforderliga åtgärder för att motverka publicitetsskador. Detta ger intryck av en klandervärd passivitet hos regeringen.
I Sverige finns det ett klart behov av att göra en översyn av skyddet för enskilda personers privatliv med inriktning på att förstärka detta skydd. Det ligger helt i linje med FN:s förklaring och Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.
Mina förslag kan i korthet presenteras på följande sätt: Integritetsskyddet bör förstärkas, och detta är möjligt utan att komma i konflikt med offentlighetsprincipen. Även offentliga personer måste äga en privat sfär, där det i första hand handlar om att stoppa smygåtgärder och visa familjehänsyn. Förbättringar kan ske genom en effektiviserad självsanering i form av en förtydligad etikregel om privatlivets helgd och en vidgad PO-behörighet. Dessutom bör införas ett sanktionssystem så att medieoffer anser det lönt att försöka få sin rättvisa. För övrigt bör det finnas en generell integritetslagstiftning som finns i flera andra länder.
I Sverige bör införas en generell integritetslagstiftning men i avvaktan därpå kan det vara lämpligt att införa en partiell lag om skydd för privatlivets helgd.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om generell integritetslagstiftning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskild lag om skydd för privatlivets helgd.
|
Bengt Harding Olson (fp) |