Religionsfriheten är en del av de medborgerliga fri- och rättigheterna som omfattar rätten att hysa och uttrycka personliga övertygelser. Den innebär också att var och en har rätt att sammansluta sig – eller att stå utanför – religiösa samfund. En följd av religionsfriheten är vidare att staten förhåller sig neutral i trosfrågor. För liberaler har kampen för religionsfrihet alltid varit central.
I en motion till riksdagen (motion 1997/98:K340) från riksdagens allmänna motionstid hösten 1997 har vi i Folkpartiet pekat på risken för att icke heller den relationsförändring mellan staten och Svenska kyrkan som nu förestår kommer att innebära ett fullständigt genomförande av religionsfrihetens principer. Genom regeringens nu aktuella proposition med förslag till grundlagsändringar i anledning av riksdagens principbeslut får vi dessvärre våra farhågor bekräftade.
En viktig utgångspunkt för Folkpartiet liberalerna är att Svenska kyrkan inte skall vara föremål för en sådan särbehandling att den även efter relationsförändringen kan betraktas som bärare av en statsreligion och i viss mån utgöra ett offentligrättsligt subjekt. Förhållandet att trossamfundet Svenska kyrkan omnämns särskilt i den av regeringen föreslagna 8 kap. 6 § regeringsformen är ägnat att ge intrycket att trossamfundet Svenska kyrkan har en sådan särställning att statskyrkosystemet i praktiken består. Enligt lagrummet skall i lag ”meddelas föreskrifter om grunderna för Svenska kyrkan som trossamfund”.
Intrycket att statskyrkosystemet består förstärks av att innebörden av ”grunderna för Svenska kyrkan som trossamfund” i propositionen anges vara ”föreskrifter av grundläggande karaktär om Svenska kyrkans religiösa identitet, organisation, verksamhet och egendom”, att lagstiftningen är beställd av Svenska kyrkan samt hänvisningen till att Svenska kyrkan alltsedan reformationen varit en kyrka med statlig reglering (prop. s 13).
Enligt vår uppfattning är bara utgångspunkten att trossamfundet Svenska kyrkan skall behandlas på samma sätt som andra samfund förenligt med full religionsfrihet. Andra meningen i förslaget till 8 kap. 6 § RF bör därför utgå.
Utgångspunkten att det inte skall finnas någon omfattande särlagstiftning för trossamfundet Svenska kyrkan innebär också att någon särskild lag om Svenska kyrkan utöver den generella lagen om trossamfund inte är aktuell.
Vi är heller inte helt övertygade om att tillräckliga skäl föreligger för en kvalificerad beslutsordning enligt 8 kap. 6 § andra stycket, dvs. att samma beslutsordning som föreskrivs för riksdagsordningens huvudbestämmelser skall krävas vid lagstiftning om Svenska kyrkan och andra trossamfund.
Frågan om statschefens tro behandlas i punkt 14 övergångsbestämmelserna till regeringsformen, av vilken framgår att den nya regeringsformen inte gör ändring i vad som tidigare gällde enligt 1809 års regeringsform. I den föreskrevs (2 §) att konungen alltid skall vara ”av den rena evangeliska läran sådan den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är.” I 4 § successionsordningen föreskrivs att prinsar och prinsessor skall uppfostras enligt denna lära och att prins eller prinsessa som inte bekänner sig till denna lära är utesluten från all rätt till tronen.
Från den liberala utgångspunkten att staten skall stå neutral i religionsfrågan och ur en religionsfrihetssynvinkel är det oacceptabelt att regeringen i propositionen bibehåller reglerna om att statschefens bekännelse inte bör ändras. De nuvarande bestämmelserna innebär ett allvarligt brott mot principen om statens neutralitet i trosfrågor. Dessutom innebär de en direkt kränkning av kungafamiljens religionsfrihet.
I likhet med Kyrkoberedningen anser Folkpartiet liberalerna att tidpunkten väl är nådd att ändra reglerna om statschefens bekännelse.Vi konstaterar att 1997 års kyrkomöte framhåller att det för Svenska kyrkan som nådessamfund inte är förenligt med dess grunder att någon person tillhör detta av tvång. Det förtjänar också att framhållas att Riksmarskalksämbetet, i remissvaret över Kyrkoberedningens förslag, har förklarat sig inse att bekännelsekravet inte låter sig förenas med principen om fullständig religionsfrihet och förklarat att ämbetet inte vill motsätta sig förslaget.
Förutom de principiella religionsfrihetsaspekterna bör det framhållas att bekännelsekravet närmast är en förolämpning mot exempelvis katoliker, baptister, missionsförbundare eftersom det i praktiken innebär att deras tro inte duger.
Till detta kommer den märkliga signal bekännelsekravet sänder ut till de många hundratusen nya svenskar (och andra) som inte ansluter sig till ”den oförändrade Augsburgiska bekännelsen” som år 1530 överlämnades till kejsar Karl V vid riksdagen i Augsburg. Med oförändrad augsburgs trosbekännelse avses att man vill markera skillnaden från en något senare bearbetning som antogs av de reformerta riksständerna i Tyskland.
Mot bakgrund av vad som nu har sagts anser Folkpartiet liberalerna att bekännelsekraven för Konungen och tronföljarna skall upphöra att gälla. Vi noterar att borttagandet av bekännelsekravet för föredragande statsrådet i ärenden som angår Svenska kyrkans religionsvård eller religionsundervisning m.m., som återfinns i punkt 12 övergångsbestämmelserna (vilket krav enligt 4 § i 1809 års regeringsform sedan länge är upphävt beträffande övriga medlemmar i regeringen), sker utan ords nämnande.
När det gäller utredningsförslagen till lag om trossamfund och lag om Svenska kyrkan avser regeringen att återkomma till riksdagen under våren i så god tid att de kan beaktas vid riksdagens behandling av denna proposition. Andra väsentliga frågor som bl.a. de om utformningen av reglerna om statlig medverkan vid avgiftsbetalningen – dvs. uppbörden av avgift för dem som tillhör kyrkan och finansieringen av begravningsväsendet behandlas inte heller i denna proposition utan även i denna del kommer regeringen att återkomma till riksdagen. Både på grund av bestämmelserna i riksdagsordningen om motionsrätt och det faktum att denna motion inte kommer att bli behandlad av riksdagen innan regeringen lagt propositioner i dessa delar, är det inte meningsfullt att i denna motion yrka på tillkännagivanden i nu nämnda avseenden. Vi stannar därför vid att här understryka att det finns all anledning att också beträffande dessa frågor noga pröva utformningen av lösningarna ur religionsfrihetssynpunkt.
Vi noterar vidare att propositionen inte är remitterad till Lagrådet på grund av tidsbrist, och vi utgår därför från att konstitutionsutskottet kommer att inhämta yttrande över propositionen från Lagrådet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen med avslag på propositionen i denna del beslutar om följande lydelse av 8 kap. 6 § regeringsformen: ”Föreskrifter om trossamfund meddelas i lag. Vid stiftande, ändring eller upphävande av sådan lag gäller vad som sägs i 16 § om stiftande av riksdagsordningen.”,
att riksdagen beslutar att upphäva de bestämmelser om statschefens särskilda förpliktelser i fråga om bekännelse som finns i punkt 14 övergångsbestämmelserna till regeringsformen och – i fråga om prinsar och prinsessor – i 4 § successionsordningen.
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Isa Halvarsson (fp) |
Bo Könberg (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Kenth Skårvik (fp) |
|
Margitta Edgren (fp) |
Ann-Kristin Føsker (fp) |
|
Anders Johnson (fp) |