De demokratiska framstegen i världen har aldrig varit så snabba som det senaste årtiondet. Idag lever fler människor än någonsin tidigare i demokratier. För första gången är de som lever i länder där de kan avsätta makthavare på fredlig väg fler än de som tvingas leva i diktaturer. Folkstyrets idé har aldrig tidigare rönt så lite ideologiskt motstånd som nu. Det kommande århundradet kan bli det då alla folk lever i demokratier.
Samtidigt som folkstyrets idé och praktik gjort dessa framsteg i länder som helt nyligen varit diktaturer har folkstyret urgröpts i många av de länder där det länge rått. Avståndet mellan väljare och valda ökar.
Antalet förtroendevalda och därmed antalet medborgare som har kontakt med någon förtroendevald har i vårt land minskat kraftigt. På många håll synes det s k politikerföraktet växa. Antalet medborgare som väljer att organisera sig i politiska partier är stadigt sjunkande. Avhoppen från politiska uppdrag förefaller öka. Avslöjanden av hur politiker och tjänstemän för egen vinning använt allmänna medel har ökat kraftigt.
Så står vi där i slutet av 1900-talet med ett folkstyre som segrar i många nya länder och försvagas i många av de gamla demokratierna. Vi föreslår i denna motion ett antal förändringar vars genomförande i vårt land borde kunna bromsa upp försämringarna och kanske till och med få den negativa utvecklingen att vända. Våra förslag handlar om en konsekventare tillämpning av närhetsprincipen, om fler förtroendemän och om större möjligheter för medborgarna att utkräva ansvar av makthavare.
För liberaler är det självklart att beslut skall fattas så nära den det angår, helst av den enskilde och den enskilda familjen. Vi har många gånger presenterat förslag till hur beslut som nu fattas av det allmänna skulle kunna fattas av de enskilda. Vad det gäller service som alla skall ha tillgång till och som det allmänna ansvarar för har vi arbetat för rätten att välja daghem, skola, husläkare och andra vårdgivare. Inom socialförsäkringarna har vi drivit på för ökad flexibilitet genom bland annat införandet av premiereserver inom pensionssystemet och förslag om en friare användning av privata och allmänna pensionsrätter (”friår mitt i livet”).
Det kan på område efter område visas att den individuella makten och inflytandet, såväl reellt som formellt, behöver öka för de enskilda människorna. Vi anser att alla förslag som läggs bör ha prövat hur de enskilda människornas makt och inflytande skall kunna öka. Därför bör alla statliga utredningar få generella direktiv om att inom respektive utredningsområde lägga fram förslag som leder till ökad makt åt enskilda människor.
Vi skall nu uppehålla oss vid de beslut som vi även fortsättningsvis anser bör fattas av det allmänna.
I vissa avseenden har vi i Sverige kommit långt vad avser närhetsprincipen. Jämfört med de allra flesta andra länder har vi i Norden en långt driven kommunal självstyrelse. I de skandinaviska länderna har också den regionala självstyrelsen drivits långt. Självstyrelsen gäller både mängden frågor som kommuner och landsting får besluta om och rätten att självt beskatta medborgarna.
De främsta bristerna i vårt land vad avser närhetsprincipen är att den lägsta nivån – kommunerna – många gånger är för långt bort från medborgarna och att makten på den regionala nivån är för splittrad och därmed för svår att utkräva ansvar för. Det finns också brister vad gäller avvägningen mellan vilka beslut som skall fattas på nationell nivå och i avvägningen mellan nationell nivå och EU-nivån. I denna motion lägger vi förslag som rör den kommunala och den regionala nivån.
De svenska kommunreformerna har i alltför stor utsträckning utgått från verkliga eller förmenta stordriftsfördelar och i alltför liten utsträckning från värdet av en nära kontakt mellan väljare och valda. Mängden förtroendevalda har det senaste halvseklet dramatiskt minskat. Den utvecklingen har fortsatt även efter kommunsammanläggningarna genom olika reformer inom kommunerna.
Vi anser att fler kommuner bör delas. Vid beslut om delning skall hela den befintliga kommunens intressen beaktas, men uppfattningen hos medborgarna i den tilltänkta nya kommunen skall vara avgörande.
Inom såväl gamla som nya kommuner bör eftersträvas en större spridning av uppdragen så att många fler kan vara förtroendevalda.
De brister och problem vi pekar på i denna motion har fått ett antal kommuner att inrätta kommundels- eller stadsdelsnämnder. Dessa utses av kommunfullmäktige och har oavsett den politiska situationen i kommundelen fått samma politiska sammansättning som den som råder i hela kommunen. Hittills är det inte ens tillåtet för kommunerna att gå ifrån detta utseende uppifrån och i stället låta medborgarna i direkta val välja dessa nämnder. En majoritet i den största kommunen, Stockholms stad, har till regeringen framfört önskemål att få göra försök med direktvalda stadsdelsnämnder. Detta har vägrats kommunen. Under föregående motionstid har väckts förslag från vårt håll om att sådana försök skall tillåtas. Motionen har ännu inte behandlats. Vi anser att den bör bifallas.
Utöver fler kommuner och starkare kommundelar bör möjligheter öppnas för dem som använder sig av viss service att kunna utse representanter i beslutande församlingar som exempelvis institutionsstyrelser.
Nuvarande lagstiftning tillåter inte att extraval utlyses i kommuner och landsting. En sådan möjlighet bör öppnas. Den kommer att vara av värde främst i de fall där de politiska förutsättningarna ändras under mandatperioden, exempelvis då samarbetsförhållandena inom en regerande majoritet drastiskt förändras.
Den kanske största bristen i medborgarnas möjlighet till insyn och ansvarsutkrävande – vid sidan av de alltför få förtroendemännen – är den gemensamma valdagen. Vi anser att det är av yttersta vikt att riksdagen snarast kan enas om att de kommunala och regionala valen får en egen valdag mitt emellan riksdagsvalen. Detta skulle mycket kraftigt öka medborgarnas möjlighet att få information om vad partierna står för i kommunala och regionala frågor. Vi tror inte att denna reform helt skulle få bort riksfrågorna från de kommunala och regionala valen, men vi är övertygade om att den nuvarande rikspolitiska dominansen i de lokala valen skulle kunna brytas genom ett införande av skilda valdagar. Ett genomförande av vårt förslag skulle också innebära att den långa tid som nu gäller mellan de tillfällen partierna möter väljarna skulle halveras.
Den regionala nivån är den där medborgarnas insyn är minst. Detta är nog ofrånkomligt genom de fördelar de andra två nivåerna har – kommunerna genom att vara den närmsta nivån för medborgarna och staten genom den omfattande massmediala bevakning som den nationella nivån alltid får. Men problemen med insynen och ansvarsutkrävandet på den regionala nivån förvärras i vårt land av den för medborgarna oklara ansvarsfördelningen i regionala frågor. På den regionala nivån trängs företrädare för alla tre nivåerna. Förutom de folkvalda landstingen finns där också statliga länsorgan och primärkommunala kommunalförbund.
Vi vill förstärka medborgarnas inflytande på den regionala nivån genom nya direktvalda regionfullmäktige. De skall ersätta de nuvarande landstingen och dessutom ta över betydande delar av länsstyrelsernas och andra statliga länsorgans uppgifter. Ett folkvalt organ med regionala politiker som beslutar om regionala frågor gör beslutsgången öppnare och det politiska ansvaret tydligare.
Regionerna skall inte heller i framtiden vara överordnade kommunerna. Därför skall länsstyrelsernas kontrolluppgifter även i fortsättningen vara en statlig angelägenhet.
Det är viktigt att de nya regionerna, liksom kommunerna, speglar medborgarnas uppfattning av hemhörighet. Det är tänkbart att det på fler håll i landet än i Skåne och Västsverige finns önskemål om färre och större regioner än de nuvarande länen. Det bör vara en fråga för medborgarna i de berörda länen. Regionernas storlek och gränser skall därför inte avgöras genom centrala direktiv eller beslut. I de fall där det råder oenighet om den regionala tillhörigheten bör folkomröstningar i berörda kommuner eller kommundelar avgöra frågan.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om generella direktiv till statliga utredningar om ökad makt för de enskilda människorna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en konsekvent tillämpning av närhetsprincipen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om delningar av kommuner,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet till direktvalda kommundelsnämnder,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet till extraval i kommuner och landsting,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om skilda valdagar för nationella och kommunala val.
|
Birgit Friggebo (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Margitta Edgren (fp) |
|
Ann-Kristin Føsker (fp) |