Miljöpartiet de gröna anser att Sverige och världen skulle vinna på att vi säger upp det svenska medlemskapet i EU. Det har lett till betydande välfärdsförluster, försämring av miljöpolitiken och att Sverige inte längre hörs på och påverkar den internationella scenen. Så länge Sverige är med i EU ser vi det som vår uppgift att försöka förbättra den demokratiska beslutsprocessen, föra en levande debatt om framtiden och försöka få besluten att bli så bra som möjligt ur ett grönt perspektiv. Särskilt viktigt blir detta eftersom de partier som arbetat för ett medlemskap i EU inte tycks vara förmögna att överhuvudtaget anta ett kritiskt perspektiv och därmed bidra till att problemen upptäcks, diskuteras och åtgärdas.
Ett huvudargument för att Sverige skulle bli medlem i EU var att vi skulle kunna påverka utvecklingen i större utsträckning som medlemmar än utanför. Tiden i unionen har emellertid inte kantats av framgångar för en svensk syn på hur framtiden borde byggas. Sverige har istället tenderat att alltmer bli en svans som accepterar och följer med i den riktning de stora länderna vill. I betydande utsträckning måste det vara just på detta sätt. Det är inte möjligt för ett litet utkantslän i unionen att ta ledningen och få de övriga att följa med. Men måste det svenska inflytandet verkligen vara så litet som det är idag?
Det inflytande Sverige kan uppnå sker inom flera institutioner och beslutsforum, allt ifrån EU-parlamentet till ministerrådet. Det är dock i första hand den svenska regeringen som representerar Sverige i EU. De avgörande möjligheterna för Sverige att påverka går därför genom regeringens representation, inte bara i ministerrådet utan också i Coreper och alla de hundratals kommittéer där regeringen är representerad.
Den svenska regeringens hållning har emellertid under vår medlemskapsperiod varit osäker och vacklande. Någon klar idé om vad Sverige och den svenska regeringen vill med medlemskapet har inte framkommit. Jag tror att det är ett av de grundläggande problem som måste lösas om vi ska få en förändring. Risken är annars uppenbar att Sverige snart är ett utkantslän i en ny stat medan svenska regeringen fortsätter att tala om ett mellanstatligt samarbete. Kanske måste vi ta till gamla beprövade svenska metoder för att hantera den här typen av problem. Jag föreslår därför att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté med uppgift att försöka formulera en långsiktig svensk strategi om hur Sverige och EU ska utvecklas. Eftersom EU:s kompetens ständigt utvidgas och idag omfattar nästan alla politiska områden har det svenska medlemskapet lett till en oerhörd förändring av styrelseskicket. Lagstiftningen har i avgörande hänseenden flyttats från den svenska demokratiska beslutsprocessen och effekterna av detta har ännu inte utretts. Utredningen bör därför också svara på frågor av typen Var ska besluten fattas? I vilken utsträckning är det bra och önskvärt att beslut flyttas bort från Sverige och i vilken utsträckning borde EU:s makt och kompetenssfär minskas? Frågor av typen Vilken effekt har EU-medlemskapet haft på svensk demokrati, den svenska debatten och medborgarnas möjligheter att påverka? är också viktiga att besvara. Ett avgörande följdproblem blir därför hur EU ska kunna demokratiseras och vad Sverige kan bidra med i en sådan process.
En viktig fråga handlar om hur vi ska formulera svenska åsikter. En väg för att uppnå en starkare svensk hållning är att stärka beslutsprocessen genom att skapa en demokratisk förankring i riksdagen och i det svenska samhället. Idag seglar svenska ministrar omkring med åsikter som knappast någon känner till och som inte är debatterade eller förankrade i det svenska samhället. Ofta är den svenska hållningen inte ens känd i riksdagen. Problemet är allvarligt och måste lösas genom åtgärder på flera nivåer. En dellösning handlar om hur vi organiserar EU-arbetet i riksdagen. Jag föreslår att vi stärker riksdagens och riksdagspartiernas EU-arbete genom att riksdagen ordnar en offentlig plenidebatt före varje ministerrådsmöte och före EU-nämndens sammanträde. Tiden för att få det att fungera är kort men det är möjligt och jag tror också nödvändigt för att tvinga fram ställningstagande och ökat intresse från partierna.
Det tycks som om EU-medlemskapet lett till att den svenska riksdagen blivit alltmer introvert. Idag är riksdagens intresse sömngångaraktigt och flegmatiskt. Effekten av att alltmer av besluten och makten flyttas från riksdagen till EU-parlamentet och ministerrådet har inte blivit en kraftsamling här hemma utan tvärtom en ointresserad gäspning. Varje parlament med självaktning borde reagera med en helt annan styrka för att försvara det folkstyre som EU-medlemskapet successivt avvecklar.
Den svenska regeringens hållning bör vara att beslut i EU inte ska fattas utan att de föregåtts av en bättre och bredare demokratisk beslutsprocess än den som sker idag. En remiss till berörda organisationer borde eftersträvas inför varje beslut av betydelse.
EU:s kommittéväsende måste genomlysas i betydligt större utsträckning. De åsikter och hållningar som svenska regeringen genom olika representanter driver där måste spridas och utvecklas i en offentlig diskussion. Det är inte rimligt att den svenska regeringens och därmed Sveriges hållning hålls hemlig för det stora flertalet. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att återkomma med förslag om hur det svenska arbetet i EU:s kommittéväsende ska öppnas och demokratiseras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att det inför varje ministerrådsmöte i Europeiska unionen skall hållas en plenidebatt i kammaren,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett remissförfarande inför beslut i EU:s ministerråd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att utreda de demokratiska effekterna av det svenska medlemskapet i EU och formulera en långsiktig strategi för att uppnå en starkare svensk hållning i EU,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur det svenska arbetet i EU:s kommittéväsende skall öppnas och demokratiseras.
|
Peter Eriksson (mp) |
Birger Schlaug (mp) |