Svensk lagstiftning har kommit till i skilda tider och skilda traditioner. I samband med att en samlad och enhetlig miljölagstiftning i en miljöbalk har utformats har också en bredare debatt väckts om hur en lag bör skrivas. Den debatten har kretsat kring om en lag ska skrivas så precist som är rimligt, eller om den ska hållas mer allmän och att regeringen i förordningar får precisera tillämpning i myndigheter eller att domstol ges rollen av att utveckla en mer precis praxis. Den debatten är allmängiltig för all lagstiftning.
Det är uppenbart att en alltför allmänt hållen lagstiftning där regeringen ges en nyckelroll öppnar för politiska tolkningar hos sittande regering. Det öppnar också möjligheten för en regering att underlåta att verkställa riksdagens intentioner när den stiftade lagen. Samtidigt medger en allmänt hållen lagstiftning långtgående och radikala formuleringar – den gör det möjligt att säga i lag vad man egentligen skulle vilja uppnå även då det är orealistiskt. Den här typen av lagstiftning var, och är troligen fortfarande, vanlig i kommunistiska länder. I f.d. Sovjetunionen fanns t.ex. långtgående allmänt formulerade miljölagar, vilket emellertid inte förhindrade en fullkomligt miljövidrig praxis. Avståndet mellan de vackra formuleringarna i lagstiftningen och den praktiska verkligheten var ofta mycket stor. Sådana lagar har karaktären av Potempkinkulisser. Den allt vanligare ramlagstiftningen i Sverige drar åt samma håll. Sålunda har förslaget till miljöbalk kritiserats för att öppna alltför mycket godtycke från regeringens sida, att den saknar ”tänder” etc.
En mer detaljerad och preciserad lagstiftning har fördelen att detta godtycke blir väsentligt mindre och att lagstiftarens intentioner kommer till ett betydligt direktare uttryck i domstolars och myndigheters tillämpning. Nackdelen ligger i att lagstiftningen i sig riskerar att blir otymplig och svårhanterlig för alla inblandade. Denna inriktning är i hög grad den anglosaxiska.
För svensk del finns det skäl att nu se över lagstiftningen, främst i syfte att precisera och förtydliga den där så är möjligt. Alltför allmänt hållen lagstiftning bör undvikas i så stor utsträckning som är rimligt, och lagstiftningen bör i detta avseende vara likartad. Det skulle behövas en särskild statlig kommission som får uppgiften att se över lagstiftningen och lämna förslag till reformering.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inrätta en kommission med uppgift att se över lagstiftningen i syfte att göra den mer stringent och mindre godtycklig.
|
Roy Ottosson (mp) |