De svaga sympatierna för EU i vårt land och den sviktande tilltron i andra medlemsländer hänger intimt samman med den bristande demokratin i EU-systemet.
Statliga utredningar och vetenskapliga rapporter styrker denna bild. Genomgående väcks i nämnda texter förslag som på olika sätt ska stärka medborgarinflytandet över EU-politiken via riksdagen och dess utskott och genom ökad öppenhet.
I Demokratiutvecklingskommitténs förslag i ”På medborgarnas villkor – en demokratisk infrastruktur” (SOU 1996:162) föreslås att EU-nämnden avskaffas och att information och förankring av EU-frågorna ska ske i fackutskotten. Fackutskotten ska diskutera EU-frågorna redan på beredningsstadiet och kunna ta initiativ. I demokratirådets rapport 1995 ”Demokrati som dialog” föreslås att EU-nämnden bör finnas kvar för övergripande frågor men att utskotten bör förstärkas och regeringens förankring av frågorna bör ske i utskotten. I rapporten till Förvaltningspolitiska kommissionen ”Europa och staten – europeiseringens betydelse för svensk statsförvaltning” (SOU 1997:30) föreslås att riksdagen bör ges ökade möjligheter att granska och ta initiativ till översyner, utvärderingar och revisioner. I rapporten betonas att beslutsprocesser som växer fram utom räckhåll för såväl allmänhet som valda politiker är svåra att legitimera.
I demokratirådets rapport för år 1997 ”Demokrati över gränser” belyses ur olika aspekter det demokratiska underskottet i EU:s beslutsprocess.
I en demokrati är grundtanken att medborgarna ska styra sig själva. Självständigt reflekterande människor ska föra en politisk diskussion med varandra och sedan fatta beslut i angelägenheter som de själva fastställer som gemensamma angelägenheter. Detta innebär att det är folket självt eller dess valda företrädare som ska kunna sätta dagordningen för det politiska arbetet och ta initiativ till beslut om lagstiftning. I EU är det kommissionen som har monopol på initiativrätten och styr dagordningen för det politiska arbetet. I detta avseende kan EU i bästa fall beskrivas som ett upplyst ämbetsmannavälde.
Medborgarnas möjligheter att föra ett politiskt samtal på EU-nivå försvåras i hög grad av att ett gemensamt språk saknas och gemensamma medier är mycket begränsade. Den politiska debatten i EU-länderna är nästan enbart nationell. EU-valen till EU-parlamentet engagerar också allt färre människor i EU som helhet och i Sverige var valdeltagandet vid 1995 års val bara hälften av vad det brukar vara vid riksdagsval.
Frivilliga folkliga organisationer är också svaga på Europanivå. Däremot har EU:s institutioner blivit en tummelplats för professionella lobbyister som i de flesta fall företräder de kommersiella intressena. EU-medlemskapet har sannolikt lett till att de traditionella särintressena i politiken kraftigt stärkt sin ställning och sitt informella deltagande i beslutsprocessen. Vakthållandet kring jordbruksstödet är ett resultat av stora jordbruksintressens grepp över beslutsapparaten i EU.
En grundtanke i demokratin är att väljarna ska kunna utkräva politiskt ansvar av dem som är deras valda företrädare. Beslutsfattarna i EU:s ministerråd är i många fall inte folkvalda och ställs därför inte till svars i allmänna val. Svårigheten att utkräva ansvar är också omfattande eftersom överläggningarna sker inom lyckta dörrar och inte ens röstprotokollen säkert är offentliga.
Ett annat problem är att den jämställdhet mellan kvinnor och män som vi trots allt uppnått i vår folkrepresentation är betydligt sämre utvecklad i EU-systemets beslutsorgan. Den varierande lagstiftningen när det gäller medborgarskap medför att invandrar- och flyktinggrupper kan ha helt olika politiska rättigheter i olika medlemsländer. I praktiken innebär detta att en viktig del av EU:s arbetarklass betraktas som inte fullvärdiga medborgare.
Riksdagen har i enlighet med konstitutionsutskottets betänkande 1996/97:KU2 beslutat uppdra åt riksdagens förvaltningskontor att utreda frågan om EU-information i enlighet med vad utskottet anförde. I betänkandet sades bland annat att riksdagens förvaltningskontor skulle ges uppdraget ”att närmare utreda riksdagens roll och ansvar för tillgången på god information om den löpande normbildningsprocessen inom EG (den överstatliga delen av unionen)”. Detta arbete pågår. I riksdagens beslut ingick också att förvaltningskontoret skulle utreda frågan om kontakter med EU:s institutioner.
Mot bakgrund av som ovan sagts bör en central del av förvaltningskontorets utredningsarbete gå ut på att stärka fackutskottens ställning när det gäller EU-frågor.
Vi anser det också viktigt att riksdagen stärker sin position som landets högsta organ i alla viktiga lagstiftningsfrågor. Visserligen har riksdagen genom beslut om medlemskap i EU överlåtit beslutsbefogenheter till ministerrådet, men detta hindrar inte att riksdagen ger sig möjligheter att i vissa speciella och viktiga frågor binda regeringen vid en viss handlingslinje. Argumentet att regeringen ska sköta utrikespolitiken har mist sin styrka därför att ministerrådet alltmer fattar lagstiftande beslut som tidigare fattades suveränt av riksdagen och som tidigare betraktades som ren inrikespolitik. Vare sig nu fackutskotten eller EU-nämnden ansvarar för samrådet med regeringen kan man tänka sig att dessa utskott eller nämnden genom ett majoritetsbeslut ger ett besked om vilken position regeringen bör inta. Om regeringen senare anser sig behöva inta en annan ståndpunkt skall den kunna påfordra ett nytt samråd.
Utskotten kan också ges befogenheten att lyfta upp särskilt viktiga frågor till kammardebatt och beslut som innebär tillkännagivanden till regeringen om en viss handlingslinje i en speciell fråga. Det ligger i riksdagens hand att själv bestämma vilken roll den har att spela i EU:s beslutsprocess. Konstitutionella möjligheter att mer binda regeringen vid beslut i EU-frågor finns med litet olika utformning i Tyskland, Danmark och Österrike.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar ge talmanskonferensen i uppdrag att utreda möjligheterna att stärka riksdagens ställning i den löpande beslutsprocessen i EU i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Bengt Hurtig (v) |
|
|
Jan Jennehag (v) |
Kenneth Kvist (v) |
|
Eva Zetterberg (v) |