Genomgripande förändringar av den statliga budgetprocessen har beslutats de senaste åren. På förslag av Riksdagsutredningen ändrades budgetåret till kalenderår och en ny modell, den sk rambeslutsmodellen, för budgetens behandling i riksdagen infördes genom ändringar i riksdagsordningen (1993/94:TK2, KU18, 1995/96:TK2, KU21). Därefter har riksdagen på förslag av regeringen beslutat om en budgetlag som trädde i kraft den 1 januari 1997 (1995/96:220, KU1996/97:3).
Budgetlagen är till stor del en kodifiering av etablerad praxis på det budgettekniska området. Nytt är dock att anslagstyperna ändrats, förslagsanslagen (som fick överskridas) har slopats och i stället skall ramanslag användas även för regelstyrda utgifter. Nytt är också att man anger utgiftstak för de offentliga utgifterna.
Syftet med förändringarna har bl a varit att strama upp den svenska budgetprocessen. Budgetens behandling inom riksdagen enligt rambeslutsmodellen innebär att man först fattar beslut om en totalram för budgetens inkomster och utgifter, i vilket beslut utgiftsramar fastslås för 27 utgiftsområden. I ett andra senare beslut anvisar riksdagen medel på de olika anslagen inom varje utgiftsområde. Detta sker också i ett enda beslut för varje utgiftsområde. I detta beslut måste anslagen inrymmas i ramen men fördelningen kan göras på olika sätt. I praktiken innebär systemet att man måste vara ense om hela paketet, att fem partier vill höja ett anslag räcker inte. Man måste också enas om vilket anslag som skall minskas. Man kan dock inte flytta mellan anslagen hur som helst, och vid omdisponeringar måste vissa regler följas bl a beroende på de olika villkor som är förknippade med olika anslagstyper – engångsförstärkningar får t.ex. inte användas för att finansiera bestående utgifter, finansieringen skall direkt kunna härledas till regelförändring eller annat åtagande etc.
Utgiftsramarna gäller endast vid riksdagens budgetbehandling på hösten. I princip står det riksdagen fritt att besluta om vilka ramar som helst. Utgiftstaken gäller däremot under genomförandefasen, dvs under budgetperioden. I praktiken innebär taken och de förändrade anslagstyperna att utgifterna på ett anslag inte kan ”skena i väg” utan övervägningar.
I början av år 1997 initierade Talmanskonferensens arbetsgrupp (som består av de valda representanterna i TK, dvs gruppledarna) en utvärdering av hur den nya budgetprocessen fungerat under det första året. Som ett steg i denna utvärdering tillsattes i februari 1997 en arbetsgrupp under ledning av riksdagsdirektör Gunnar Grenfors. Gruppens uppdrag är att skaffa fram underlag som belyser budgetprocessen från olika aspekter. Områden som bör belysas är ledamöternas perspektiv, liksom partiernas, utskottens, Regeringskansliet och massmedias. Material tas fram fortlöpande och presenteras för TK:s arbetsgrupp.
Arbetsgruppen har under arbetets gång haft överläggningar med partigruppernas och utskottens kanslichefer samt tagit del av skriftliga utvärderingar från respektive utskott. Arbetsmaterial har därefter redovisats för Talmanskonferensens arbetsgrupp. Arbetet i arbetsgruppen fortsätter. Det vore värdefullt om den fortlöpande utvärdering som sker utmynnar i en delrapport eller skrivelse där exempelvis riksdagsledamöterna kan spela en aktiv roll inför debatt och erfarenhetsutbyte kring budgetlagen. Rapporten/
skrivelsen bör kunna diskuteras i kammaren eller annat lämpligt forum.
Nämnas bör att också Riksdagens revisorer har ett projekt på gång om budgetprocessen. I en förstudie skall följande frågor uppmärksammas:
Hur väl fungerar statsbudgeten som styrinstrument?
Uppfyller budgeten riksdagens krav på information för att kunna styra, prioritera och följa upp?
Behöver målen för olika områden och verksamheter tydliggöras och preciseras för att de skall kunna utvärderas och omprövas?
Hur definieras ”anslagsbehållning”? Hur stor är den för olika myndigheter? Och vilka åtgärder vidtar regeringen med anledning av anslagssparande?
Med anledning av budgetlagen har en ny process blivit introducerad i relationerna regeringen–riksdagen–riksdagsutskotten–departementen–statliga verk
–riksdagsledamöterna–allmänheten–massmedia.
Det känns viktigt utifrån offentlighetsprincipens betydelse, demokrati och inflytande samt lättillgänglig information för allmänheten och massmedia, behovet av tillgång till databaser och snabbt utbyte av information, samt möjlighet för riksdagsledamöterna att snabbt bli informerade.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att den fortlöpande utvärdering av budgetprocessen som sker inom ramen för talmanskonferensens arbetsgrupp skall presenteras i en delrapport eller skrivelse som ger enskilda riksdagsledamöter och andra intresserade medborgare ökade möjligheter att ta aktiv del i debatt och erfarenhetsutbyte kring budgetlagen.
|
Ronny Olander (s) |
Siw Wittgren-Ahl (s) |