När regeringen eller svenska förvaltningsmyndigheter ingår internationella överenskommelser av offentligrättslig natur är det den svenska staten som bär det folkrättsliga ansvaret för att förpliktelserna uppfylls.
Internationella överenskommelser blir i Sverige inte automatiskt en del av den nationella rätten. Traktater som ingåtts av Sverige måste på något sätt införlivas med svensk rätt för att bli gällande inför svenska domstolar och myndigheter. Två metoder används huvudsakligen för att införliva internationella överenskommelser: inkorporering och transformering.
Inkorporering innebär att det i en lag eller annan författning anges att traktatens bestämmelser gäller direkt i Sverige. Traktatens autentiska text, på ett eller flera språk, ligger då till grund för tillämpningen.
Transformering innebär antingen att texten till en överenskommelse översätts till svenska och sedan tas in i en svensk författning, eller att överenskommelsen omarbetas till svensk författningstext.
Överensstämmer de materiella bestämmelserna i en traktat med innehållet i gällande svensk rätt, har lagstiftaren ansett att något särskilt transformerings- eller inkorporeringsförfarande inte krävs. I ett sådant fall måste lagstiftaren emellertid vara uppmärksam på att senare ändringar i gällande rätt inte kommer i konflikt med innehållet i traktaten.
I den juridiska doktrinen brukar man tala om två olika system när det gäller införlivandet av internationella konventionsförpliktelser i det nationella rättssystemet – monistiska och dualistiska rättssystem.
I de stater som brukar hänföras till monistiska, gäller som allmän statsrättslig princip att ingångna konventioner automatiskt blir en del av den interna, nationella rätten. Den internationella konventionen skall således direkt tillämpas av domstolar och andra myndigheter på samma sätt som nationellt stiftad lag. Detta är förhållandet i bl.a. USA och flertalet av de europeiska staterna. I de flesta monistiska stater anses också en ratificerad internationell konvention ha företräde framför nationellt stiftad lag.
I en dualistisk stat, till vilka räknas bl.a. de nordiska länderna, Storbritannien och Tyskland, krävs särskild lagstiftning för att konventionen skall gälla internrättsligt. Om ingen särskild lagstiftningsakt har vidtagits blir konventionen endast indirekt gällande som utfyllnad till nationella rättsregler. Vid en konflikt mellan en bestämmelse i en konvention och den nationella lagstiftningen är det lagen som gäller.
Sverige deltar mycket aktivt på det internationella planet i olika frågor. Som exempel kan nämnas att Sverige var en av initiativtagarna till Barnkonventionen. Detta är bra och är något som vi som svenskar kan känna oss stolta över. Men tyvärr finns många exempel där skillnaden mellan ord och handling inte stämmer överens med våra ambitioner. För svensk del betraktas, som nämnts ovan, inte konventioner som bindande. De ses mer som moraliska rättesnören. Vad gäller den nämnda Barnkonventionen har nyligen Barnkommittén SOU 1997:116 föreslagit att konventionen inte skall inkorporeras i det svenska rättssystemet.
Ett annat exempel där det tyvärr råder brister i svensk rätts överensstämmelse med ingångna internationella överenskommelser är inom internationell miljövård. Sverige har på detta område undertecknat ett sextiotal konventioner. Här kan t.ex. nämnas att Sverige hittills mer eller mindre struntar i att genomföra bestämmelserna i den s.k. Esbo-konventionen om MKB i ett gränsöverskridande sammanhang.
Vi anser att Sverige i likhet med många andra länder måste införliva internationella överenskommelser i svensk lagstiftning. Ingångna och ratificerade konventioner bör också vara direkt tillämpliga i den svenska rättsordningen. Vid konflikt skall ingångna och ratificerade konventioner äga företräde framför den svenska lagstiftningen.
Härvid kan uppmärksammas att inget hindrar en stat att införa starkare eller mer långtgående bestämmelser än de som anges i konventionen. Konventionstexten blir då ett slags minimiregel.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ingångna och ratificerade konventioner skall införlivas i svensk lagstiftning och att de skall vara direkt tillämpliga i svensk lag.
|
Ragnhild Pohanka (mp) |
|
|
Annika Nordgren (mp) |
Bodil Francke Ohlsson (mp) |
|
Per Lager (mp) |
Eva Goës (mp) |
|
Thomas Julin (mp) |