Bråttom, hela tiden bråttom. Mer beslut, fler propositioner.
Ofta kommer de för tätt under samma tidsperiod.
Men vad är det vi gör och framför allt, vad innebär de beslut som vi hastar igenom i ett större sammanhang?
Parlamentariska utredningar blir handplockade kommittéer. Remissrunda på utredningar som innebär politisk kursändring sker på någon månad.
Vem har den samlade bilden av konsekvenserna av förd politik?
Vad är det för samhällsförebild som finns bakom alla propositioner?
Vad innebär brådska för kvinnor, barn, miljön och framtiden?
Vad innebär brådskan ur ett demokratiskt perspektiv?
Jag har inte svaren men skulle gärna vilja ha dem innan fler beslut stressas igenom.
I Agneta Starks förord till utredningen Ljusnande framtid eller ett långt farväl, SOU 1997:115, problematiserar hon som forskare bl a vår tids största bristvara, tid. Som politisk makthavare kan jag identifiera mig med hennes oro. Vi politiker tenderar att använda ett språk som målar upp bilder av något svart, hotfullt och icke påverkbart. Vi skär ned, talar om rädda våldsamma människor och den diffusa marknaden.
Regeringen säger att den satsar på kultur, i kommunerna säger de att de inte har råd.
Regeringen säger att den satsar på skolan, i kommunerna blir skolklasserna större.
Hur kan bilderna bli så olika?
Arbetslösheten fortsätter att öka, fast den ska minska, men vad händer med alla arbetslösa?
Och vad händer med barnen, är de samhällets ansvar eller föräldrarnas?
Vilka är bieffekterna som vi inte har hunnit analysera?
Var är visionen?
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen studerar brådska ur ett demokratiskt perspektiv.
|
Ewa Larsson (mp) |