En verklig samhällsgemenskap kan inte skapas utan demokrati och en verklig demokrati kan bara byggas utifrån målet om samhällsgemenskap. Demokrati handlar inte om majoritetsstyrelse utan om något vida mer. Helt grundläggande är människovärdesprincipen och därmed också hänsyn till minoriteter.
Den danske statsrättsprofessorn Alf Ross, som ju är en av efterkrigstidens mest framstående analytiker av demokratin, har definierat demokratin på följande sätt:
“Idealtypen är den statsform i vilken de politiska funktionerna med maximal intensitet, effektivitet och extensitet utövas av folket på parlamentarisk nivå.”
Med intensitet avses omfånget av den personkrets som får tillstånd att delta i omröstningar och val. I praktiken handlar det om rösträtten och dess verkningar. Effektiviteten handlar om den verkningsgrad varmed folket förmår göra sina synpunkter gällande. I den mån folket verkar genom sina representanter, beror effektiviteten på styrkan av den kontroll som folket kan utöva över sina representanter, vilket bl a är beroende av valperiodernas längd och valsystemens övriga konstruktion. Extensiteten handlar om omfattningen vari det folkliga inflytandet och kontrollen består, dvs. graden av verklig styrelse.
Sverige har under lång tid utvecklat en demokratisk tradition. Varje demokrati riskerar dock att fastna i olika former. Varje maktstruktur tycks ha en inneboende tendens att söka konservera den egna maktstrukturen. Även i Sverige har sådana tendenser utvecklats. En levande demokrati förutsätter en politisk öppenhet och en förmåga att låta opinioner bland folket ta sig nya uttryck. Rent historiskt har det varit så att nya grupper som vuxit fram har lett till en vitalisering av demokratin. Det är därför viktigt att debatten och initiativen kring vår författning hålls levande. Valsystemet är en viktig komponent i en god författning.
1993 gjordes en överenskommelse mellan de dåvarande regeringspartierna och socialdemokraterna som innefattade fyraåriga mandatperioder med bibehållen gemensam valdag och införande av personvalsinslag. Överenskommelsen sträcker sig över valet 1998. I överenskommelsen låg spärrnivåerna på personvalssidan på åtta procent i riksdagsvalet och fem procent i övriga val. En översyn av dessa personvalsspärrar efter valet 1998 fanns med i överenskommelsen.
I samband med att den översynen skall göras är det också viktigt att utreda även andra viktiga faktorer i valsystemet, som behovet av skilda valdagar och mandatfördelningstekniken både för riksdagen och i de lokala valen.
Den gemensamma valdagen för val till riksdag, kommunfullmäktige och landsting var ett utslag av en fyrpartikompromiss i samband med författningsrevisionen i slutet på 60-talet. Denna kompromiss har inget egenvärde. Det finns uppenbara nackdelar med gemensam valdag. Landstings- och kommunpolitiken riskerar att hamna i skymundan. Inte minst storleken på de kommuner som bildats efter kommunsammanslagningarna har medfört att lokala frågor kommit helt i skymundan i valrörelsearbetet. Detta har lett till att många lokala småpartier har dykt upp bl. a. därför att man uppfattar ett ointresse för kommunpolitiken från de partier som även deltar i riksdagsvalrörelsen. Detta kan leda till att den kommunpolitiska debatten snedvrids. Nya lokala partier kan ha en stor betydelse för en vitaliserad kommundemokrati, men det finns också en risk för att de koncentrerar sig på en enda fråga till förfång för helheten. Åtskilda valdagar där riksdagsvalet placeras för sig och landstings- och kommunvalen för sig vore därför en viktig åtgärd. Även om rikspolitiken aldrig helt kan undgå att påverka lokala val så kan en sådan ordning leda till att partierna och väljarna i högre grad kan fokusera den lokala politiken i landsting och kommuner. Det skulle med andra ord leda till en förbättrad effektivitet i demokratin.
I kravet på demokratins intensitet och effektivitet ligger att väljarnas inställning till de politiska partierna skall ges ett rimligt genomslag i parlamentets sammansättning. I princip bör gälla att varje röst skall ha lika värde för utdelning av mandat. I Sverige har man delvis beskurit denna princip genom mandatfördelningsspärrar i valet till riksdagen. En valsedelsbeteckning måste uppnå minst fyra procent av giltiga valsedlar i hela riket för att få delta i fördelningen av mandaten. Det enda undantaget är om en valsedelsbeteckning uppnår minst tolv procent i en enskild valkrets. Då kan riksdagsmandat erhållas där.
Dessa mandatfördelningsspärrar brukar motiveras utifrån behovet av stabila regeringsmajoriteter. Syftet sägs vara att undvika partisplittring. I och för sig finns det skäl som talar för att det är bra med stabila regeringsmajoriteter, men sådana hör till sällsyntheterna i Sverige trots detta valsystem.
Det normala har alltsedan 1970 års val varit att Sverige har en minoritetsregering. Majoritetsregeringar tillhör undantagen. Det finns heller inga garantier för att stabila regeringsunderlag etableras bara för att det finns en kraftig mandatfördelningsspärr.
Mandatfördelningsspärrarna är heller inte någon garanti för att inte ett stort antal partier skall kunna etableras i riksdagen.
Mandatfördelningsspärren på fyra procent har tämligen abrupta effekter. Valsedelsbeteckningar som samlar strax över 200 000 röster blir helt utan mandat, medan beteckningar som samlar strax över 220 000 röster får minst 14–15 mandat. Dessa tröskel- eller falluckeeffekter är helt orimliga. I vissa fall kan det leda till att en mycket stor del av svenska folket saknar representation i landets parlament. Demokratins intensitet och effektivitet blir lidande i en sådan situation.
Man kan ha förståelse för att valsystemet inte alltför mycket skall uppmuntra till partibildningar utifrån opportunistiska vindar, men samtidigt är det viktigt att valsystemet heller inte diskriminerar nya politiska rörelser genom helt orimliga tröskeleffekter. Det måste finnas dynamik och möjlighet till vitalisering i det demokratiska systemet.
Det finns självklart olika tekniska lösningar för att göra det svenska valsystemet mer representativt för väljaropinionen. I debatten framställs gärna en handlingsduglig riksdag som motpol till en vitaliserad demokrati öppen för nya politiska opinioner. Men det behöver inte vara motstridiga krav om man avstår från en absolut millimeterrättvisa när det gäller riksproportionaliteten. Och det har man ju redan gjort genom nuvarande system. Om en absolut millimeterrättvisa skulle gälla skulle ju de mandat som inte fördelas till partibeteckningar under fyra procent egentligen vara obesatta i riksdagen. Redan nu förekommer alltså en viss överrepresentation för partierna i riksdagen.
Systemet med fyraprocentsspärren vid fördelning av mandaten bör avvecklas. Det bör också påpekas att man skulle slippa alltför kraftiga marginaleffekter i mandatfördelningen om nuvarande riksspärr på fyra procent ersattes med en intrappningsskala. För partier är det ju viktigare att ha någon representation i parlamentet än att stå utanför helt i ett system med kraftig initialspärr. Ett sådant system skulle göra valsystemet smidigare och leda till en ökning av demokratins intensitet och effektivitet.
I landstingsvalen gäller treprocentsspärr. Även den är godtyckligt satt. En analys av en rättvis mandatfördelning bör göras även på denna nivå.
Nuvarande system i de större kommunerna inbjuder gärna till manipulation med valkretsindelningar och/eller antalet mandat i kommunfullmäktige. Ett alternativ till den nuvarande situationen är att införa utjämningsmandat i valkretsindelade kommuner.
Det ovan anförda visar på ett behov av en översyn av valsystemet. Syftet med en sådan översyn bör vara att öka demokratins intensitet, effektivitet och extensitet. Behovet av en sådan utredning bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning för ett förbättrat valsystem.
|
Michael Stjernström (kd) |
|
|
Åke Carnerö (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Ingrid Näslund (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Rolf Åbjörnsson (kd) |