Vår regeringsform vilar på tanken att majoritetsbeslut är den beslutsform som bäst gagnar demokratin, dvs folkstyrelsens princip. Den starka betoning av majoritetens långtgående rättigheter och den bristfälliga insikt om behovet av vissa inskränkningar i majoritetens rätt som vår författning ger uttryck för är klart otillfredsställande. Ett effektivt parlamentariskt vapen till värn också för minoritetens vilja vore att stärka minoritetsskyddet vid beslut om lagstiftning i såväl konstitutionsutskottet som i övriga utskott.
För att våra grundlagar skall kunna ändras krävs att riksdagen fattar två likalydande beslut med riksdagsval emellan. Det första beslutet innebär att ändringsförslaget antas som vilande av den sittande riksdagen medan det andra beslutet – som fattas av den nya riksdag som samlas efter valet – innebär att det vilande förslaget antas slutligt eller förkastas. Vidare gäller att det mellan den tidpunkt då förslaget första gången anmäls i riksdagens kammare och valet skall gå minst nio månader. Från den bestämmelsen kan konstitutionsutskottet med 5/6-dels majoritet medge undantag.
Genom niomånadersfristen har lagstiftaren velat förebygga dels att otillräckligt underbyggda beslut fattas, dels att viktiga grundlagsändringar behandlas i riksdagen mot slutet av sessionen före valet. Undantagsregeln som medger snabbehandling kan alltså utnyttjas bara när nästan alla utskottsledamöter är ense om detta och den är tänkt att användas för att rätta till sådana brister i lagstiftningsarbetet som är av helt okontroversiell karaktär. En minoritet på 1/6 av ledamöterna – som anser att ärendet är ofullständigt berett eller att ytterligare tid för eftertanke behövs – kan alltså hindra att en grundlagsändring forceras fram. Bakom denna ordning döljer sig också en strävan efter att uppnå en så stor enighet som möjligt kring stiftande och/eller ändring av grundlag.
En minoritet i konstitutionsutskottet kan emellertid enligt nu gällande ordning inte hindra majoriteten att lägga fram förslag till grundlagsändring kortare tid än nio månader före ett val, men förslaget måste då vila till den därpå följande valperioden, alltså över två riksdagsval. Enligt Moderata samlingspartiet bör regeringsformen ändras så att det införs ett förbud för konstitutionsutskottet att lägga fram förslag till grundlagsändring kortare tid än nio månader före ett riksdagsval om en minoritet på 1/6 av ledamöterna motsätter sig det. På så sätt förhindras en knapp majoritet i riksdagen från att missbruka möjligheten att på kort tid forcera fram en grundlagsändring.
I detta sammanhang finns det även skäl att uppmärksamma den s.k. självständiga initiativrätt som riksdagsutskotten har enligt 3 kap. 7 § riksdagsordningen. Denna rätt infördes för att stärka riksdagens maktställning gentemot regeringen. Initiativrätten kan användas av en majoritet i riksdagen i syfte att hindra oppositionen att presentera alternativförslag. I anslutning till att initiativrätten år 1971 utsträcktes till alla riksdagsutskott förutsatte konstitutionsutskottet också att initiativrätten skulle begagnas med varsamhet. Ärenden borde liksom dittills normalt väckas genom proposition eller motion, och politisk enighet borde eftersträvas i initiativfallen, (se bet. KU 1970:27).
Den självständiga initiativrätten har hittills använts sparsamt och med omdöme. Under senare år har vi emellertid sett tendenser till att de gamla tankegångarna luckras upp och att en utskottsmajoritet använder initiativrätten till att driva igenom politiskt kontroversiella förslag utan normalt beredningsunderlag och utan den omfattande debatt som är möjlig då förslag väcks genom proposition eller motioner.
Ett exempel på sådant missbruk är partnerskapslagstiftningen, som lades fram av lagutskottet våren 1994 som ett initiativärende med minsta möjliga marginal, 8–7. Samma vår ville en majoritet i konstitutionsutskottet forcera fram en grundlagsändring om förbud mot innehav av barnpornografi trots att det inte fanns vare sig proposition eller sedvanlig remissbehandling som underlag för ett sådant beslut. När det gäller ändring av grundlag finns det lyckligtvis ett minoritetsskydd, som också kunde begagnas i detta fall som avsåg en ändring av tryckfrihetsförordningen. Detta minoritetsskydd är dock otillräckligt och behöver därför förbättras. Som ytterligare ett exempel kan nämnas att en majoritet i konstitutionsutskottet hösten 1994 försökte få till stånd ett utskottsinitiativ till lagstiftning i syfte att förhindra en utauktionering av lokalradiotillstånd. Riksdagen skulle efter snabbehandling anta lagen dagen innan auktionen skulle äga rum. Även i detta fall kunde en minoritet i riksdagen förhindra snabbehandling med hänvisning till att lagstiftningen innebar en begränsning i yttrande- och informationsfriheten.
Mot den angivna bakgrunden finns det enligt Moderata samlingspartiets mening anledning att se över utskottens initiativrätt. De tendenser som framkommit på senare tid gör det bl.a. motiverat att överväga om initiativ i de vanliga utskotten inte som nu skall kunna tas med enkel majoritet utan i stället fordra sådan 5/6-dels majoritet som redan nu i vissa fall krävs när det gäller initiativ i konstitutionsutskottet. Härigenom skulle en garanti tillskapas mot sådana fall av maktmissbruk från majoriteten som KU uppmärksammade redan 1970 men då avstod från att ingripa mot lagstiftningsvägen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om förstärkt minoritetsskydd i konstitutionsutskottet i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar om förstärkt minoritetsskydd i övriga utskott i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Anders Björck (m) |
|
|
Birger Hagård (m) |
Jerry Martinger (m) |
|
Inger René (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Ola Karlsson (m) |