Motion till riksdagen
1997/98:K224
av Bengt Harding Olson (fp)

Riksdagens kontrollmakt


Riksdagens kontrollmakt utgör en synnerligen viktig demokratisk funktion som utövas genom riksdagens konstitutionsutskott (KU), Riksdagens revisorer och riksdagens ombudsmän.

De grundläggande kraven på en väl fungerande kontrollmakt är att kontrollorganen innehar en oberoende ställning, att företrädarna visar politisk självständighet och att organisationen är effektiv.

Kritik på dessa punkter har i olika omgångar och från skilda håll framförts mot kontrollorganen och det finns därför anledning att överväga en förbättring av riksdagens kontrollmakt.

Förbättrad konstitutionell granskning

KU utgör en viktig del av kontrollmakten men dess funktion har ifrågasatts genom åren och ibland har KU hamnat i något av en trovärdighetskris. Målet för förbättringen bör vara att renodla den konstitutionella granskningen och samtidigt minska utrymmet för "politiskt dribblande".

Till en början borde en uppdelning av nuvarande KU göras i ett dechargeutskott (DU) och ett renodlat KU. Därvid ansvarar DU för granskningen av statsrådens verksamheten medan det ”nya” KU handlägger vanliga utskottsärenden inom sitt sakområde.

Till detta DU kan kopplas ett konstitutionellt råd (KR) vilket också föreslagits i tidigare motioner (se bl.a. 1987/88:K220). Ett sådant råd borde ha en självständig ställning och bestå av höga framstående jurister med tillhörande kansli. Rådet skulle ha två huvudsakliga arbetsuppgifter nämligen dels att verkställa utredningen av det ifrågasatta händelseförloppet, dels att avge ett utlåtande i den aktuella konstitutionella frågan. KR skulle få stora likheter med lagrådet (LR). En noggrann rättssäkerhetsgranskning av regeringens lagförslag görs ju av LR och på motsvarande sätt kunde KR göra en konstitutionell granskning i det aktuella anmälningsärendet. För övrigt kan med fördel ordnas en kanslimässig samlokalisering mellan LR och KR.

Med den skisserade ordningen skulle det nya DU fullgöra sin kontrollfunktion på ett annorlunda sätt än nuvarande KU genom tillkomsten av KR. Naturligtvis bär DU det avgörande ansvaret för det enskilda ärendet, men får ett bättre beslutsunderlag genom KR och särskilt dess konstitutionella utlåtande. Utlåtandet är visserligen i formell mening av endast rådgivande karaktär och kan alltså frångås av utskottet. Men reellt sett utgör utlåtandet ett tungt vägande råd i dokumentform som ej rimligen kan kringgås, i vart fall inte utan att uppmärksammas och även bli föremål för en offentlig och ingående debatt.

Ett renodlat DU med ett KR skulle innebära en bättre garanti för rättssäker utredning och välgrundad slutsats och resultatet skulle bli en stabil parlamentarisk kontrollmakt värd folkets förtroende.

Självständigare revision

En annan viktig del av kontrollmakten är Riksdagens revisorer, alltså riksdagens eget revisionsorgan, som väl är det minst kända kontrollorganet men nu alltmer börjar få uppmärksamhet. Detta organ består av tolv riksdagsledamöter och lika många suppleanter jämte ett kansli om ca 25 tjänstemän. Deras uppgift är kontroll främst av regeringens verksamhet och då med strikt effektivitetsinriktning. I den offentliga verksamheten måste revision vara ett självklart moment och får då kvalitetshöjande effekt som i sin tur leder till att medborgarna får mera valuta för skattepengarna.

Revisorns roll är komplicerad och många höga krav måste ställas på dennes verksamhet. Det krävs – förutom naturligtvis kompetens – en integritet, som visar sig i förtroende, trovärdighet och ärlighet men också en objektivitet i de intressekonflikter som är oundvikliga. Sist men inte minst måste det föreligga ett obestridligt oberoende vilket också innefattar politisk neutralitet.

Den nu särskilt omdiskuterade frågan handlar just om Riksdagens revisorers ”oberoende”. Detta beror främst på att de förtroendevalda revisorerna dels själva beslutar vilka revisioner som ska göras, dels misstänks för att styra revisionernas genomförande.

Denna ”oberoende-fråga” är inget lättlöst problem men en modell kan vara att ersätta nuvarande revisionsorgan med ett särskilt revisionsutskott (RU) inom riksdagen. I detta RU skulle då samtliga partier finnas företrädda (vilket inte är fallet i nuvarande revisionsorgan) och kanske skulle det räcka med en företrädare för varje parti. Utöver detta RU skulle riksdagen ha en professionell revisionsmyndighet (RRM) med stor kapacitet.

Fördelarna med denna modell är flera. RRM blir en självständig och inte politikerstyrd myndighet, som helt självständigt väljer sina revisionsobjekt och som helt professionellt och opolitiskt genomför sina revisioner. Revisionsrapporten redovisas sedan till det särskilda RU, som då kan behandla ärendet annorlunda och mera partipolitiskt neutralt än ett vanligt politiskt dokument.

Härigenom skulle revisionen uppnå maximalt oberoende och därmed öka intresset för revisionens betydelse. Samtidigt skulle svensk revision få en utformning mera i likhet med vad som gäller i andra länder och därmed tveklöst erhålla internationell acceptans.

Effektivare ombudsmän

Riksdagens ombudsmän – fortfarande JO i folkmun – spelar en viktig roll inom riksdagens kontrollmakt.

Däremot menar många att JO har för liten kapacitet och att medborgarna saknar företrädare på lokal nivå. Allt detta gör att situationen är otillfredsställande.

Ombudsmannaverksamheten borde omorganiseras antingen så att samtliga ombudsmän ingår under en samlad organisation eller så att JÄMO, BO, DO och HO bildar ett gemensamt rättighetsombudsmannaorgan vid sidan om nuvarande ”JO-ämbete”. Men oavsett organisationsform måste samtliga nämnda stå under riksdagens och inte regeringens ansvar.

För övrigt borde vår ombudsmannaorganisation bedriva en bred och även lokalt förankrad verksamhet. På lokal nivå borde samverkan ske med kommunerna men under centralt ansvar. Så kan ske genom lokal ombuds­mannafunktion som lämpligen kan ingå som en del i kommunala medborgarkontor.

Problematiken kring ombudsmannaverksamheten tas upp till närmare behandling i en särskild motion.

I ett rättssamhälle får medborgarna absolut inte känna sig utlämnade och maktlösa och därför måste en effektiv ombudsmannaverksamhet bli den kanal som alltid står öppen för den enskilde medborgaren.

Sammanfattande slutsats

En förändring av riksdagens kontrollmakt är nu högst motiverad för att skärpa funktionen hos kontrollorganen. Därför bör en bred parlamentarisk utredning tillsättas med uppgift att föreslå förstärkning av kontrollorganens oberoende ställning jämte effektivisering av verksamheten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en bred parlamentarisk utredning om en förstärkning av riksdagens kontrollmakt.

Stockholm den 2 oktober 1997

Bengt Harding Olson (fp)