Enligt grundlagen, regeringsformens första kapitel, utgår all offentlig makt från folket och utövas under lagarna. Lagarna stiftas av riksdagen, som är folkets främsta företrädare.
För att bli vald måste en riksdagsman stå på ett politiskt partis lista som får minst 4% av alla röster (eller 12% i en valkrets). Samarbetet i partier är nödvändigt i riksdagsarbetet för utformning av politiken och för att man ska kunna få majoritet för något man vill genomföra. Partierna stöds i riksdagen genom statliga anslag, för att kunna hålla partikanslier och avlöna personal. Detta är viktigt.
Riksdagen bör emellertid även anslå medel direkt till ledamöterna, eftersom de har personligt ansvar för sitt uppdrag inför väljarna.
Posten ”kostnadsersättning” bör utökas väsentligt, och ändra beteckning så att det framgår att dessa resurser ska användas till utförande av uppdraget som riksdagsman.
Riksdagsmännens löner blir ofta föremål för skriverier i massmedia och det förväntas av oss att vi ska föregå med gott exempel när det gäller att hålla igen förmåner på samma sätt som krävs av andra grupper. Vi anser att detta är rätt när det gäller de pengar vi använder för oss själva.
Däremot anser vi att det borde vara självklart att riksdagsmännen ser till att de har de resurser som behövs för att kunna fullfölja sitt viktiga uppdrag.
Riksdagen har makten att besluta om lagar och skatter. Folket har rätt att kräva att de representanter de valt till riksdagen ska kunna lägga väl förankrade, vederhäftiga och relevanta förslag för att förändra samhället enligt de värderingar man gått till val på.
Riksdagsmännen är inte valda därför att de är experter. Ingen kan ju vara expert på allt. De är valda därför att de delar sina väljares värderingar och har deras förtroende. Det är nödvändigt att ledamöterna kan anlita den främsta expertisen i olika frågor, för att kunna mäta sig med olika starka intressenter. Det får inte vara så att riksdagsledamöternas förslag framstår som vaga och irrelevanta eller amatörmässiga för dem som är sakkunniga i en fråga.
Varje riksdagsledamot måste få lägga upp sitt arbete på eget ansvar. En offentlig redovisning av hur resurserna används är självklar för att väljarna ska kunna bedöma om de anser ledamoten motsvarar förtroendet eller ej.
En ledamot kan vilja upprätta ett kontor i valkretsen för att komma närmare väljarna och kunna följa vad som händer. En annan ledamot kan vilja projektanställa t ex forskare och sakkunniga också för mer genomgripande utredningar och därvid kunna välja personer som delar ledamotens politiska värderingar. Det kan vara angeläget att kunna fördjupa en undersökning mer än vad som rimligen kan ingå i det utmärkta arbete som utförs av riksdagens utredningstjänst.
Det är också viktigt att riksdagsledamöterna har den praktiska personliga hjälp som behövs för att de ska kunna hinna mer. I dag delar vi en assistent med flera andra ledamöter. Det rimliga vore att varje ledamot hade en egen personlig assistent i närheten, som alltid visste när ledamoten kom och gick, var han eller hon kan nås och som kan möta allmänhetens frågor och kan bedöma när ett samtal alltid omedelbart ska nå ledamoten. Vidare bör assistenten sköta kopiering och utskick, handha kontakten med resebyrån, skriva reseräkningar, öppna och sortera posten, även den elektroniska och förbereda och hålla reda på engagemang.
Detta anses självklart för chefer inom näringsliv och kommun. Många finner det närmast chockerande att riksdagsmännen inte har samma assistans. Som ledamöter har vi personligen tyckt att det varit roligt att syssla med dessa sekreteraruppgifter, men har ibland undrat om tiden ägnats åt rätt saker.
Det kan också bli alltmer väsentligt att få hjälp att hålla reda på nyheter inom ledamotens intresseområde, t ex i olika tidskrifter, statliga rapporter och utredningar och på Internet.
Riksdagen bör besluta att öka de resurser som ska stå till varje riksdagsledamots förfogande, för att svara mot de krav som väljarna har rätt att ställa.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar öka ledamöternas resurser i enlighet med vad som ovan anförts i motionen.
|
Birgitta Hambraeus (c) |
Görel Thurdin (c) |