I regeringsformen 6 kap 2 § sägs beträffande val av statsminister följande: ”Röstar mer än hälften av riksdagens ledamöter mot förslaget, är det förkastat. I annat fall är det godkänt.”
Jag tycker att det är en tveksam ordning. Utgångspunkten borde istället vara att det fordras att en majoritet av ledamöterna stödjer förslaget för att en statsminister ska bli vald.
Syftet med gällande ordning är förstås att det ska vara möjligt att utse en regeringsbildare även i en oklar parlamentarisk situation. Och oklara situationer har vi som bekant upplevt många gånger. Det tillhör ovanligheten att väljarna pekar ut en given regeringsbildare med en majoritet av riksdagsledamöterna bakom sig. I regel har vi istället haft minoritetsregeringar, som för sin överlevnad varit beroende av ett våghalsigt hoppande mellan olika stödpartier.
I slutet av 70-talet hade vi en Folkpartiregering, som tillkom tack vare att Socialdemokraterna lade ner sina röster. Endast 39 av riksdagens ledamöter uttryckte sitt aktiva stöd för regeringsbildaren Ola Ullsten.
Det är naturligtvis möjligt för riksdagen att avsätta en svag regering genom en misstroendeförklaring. Trots det menar jag att det finns skäl att ompröva dagens ordning.
Gällande ordning bidrar till ett ur demokratisk synvinkel tveksamt passande i regeringsfrågan. Syftet är som sagt att åstadkomma regeringsbildningar även i oklara parlamentariska lägen. Samtidigt finns det skäl att tro att gällande ordning bäddar för sådana lägen.
Partiföreträdarna vet att det inte krävs ett aktivt majoritetsstöd i riksdagen, och därför blir det lättare att avstå från att säga sin mening i regeringsfrågan efter, men framför allt före valet. Om ordningen ändras så att det krävs ett uttalat stöd, då tror jag att partierna på ett helt annat sätt skulle pressas att ge besked i regeringsfrågan redan före valet.
Om en statsminister har en majoritets aktiva stöd i ryggen blir naturligtvis regeringen starkare. Regeringar som är beroende av s k hoppande majoriteter är varken hälsosamma för demokratin eller ekonomin. Det är viktigt att det finns en röd eller blå tråd i politiken, ett tydligt ansvar för helheten. Det blir inte lika lätt för små partier att i vågmästarställning skaffa sig ett orimligt stort politiskt inflytande.
Om väljarna ska kunna utkräva ansvar måste vi politiker tala om vad vi tycker i olika frågor. I enskilda sakfrågor förstår jag att enskilda riksdagsledamöter eller partigrupper ibland måste få avstå från att säga ett klart ja eller nej. I den grundläggande parlamentariska frågan, vem som ska bilda regering, är det dock viktigt med tydliga besked. Antingen stödjer man statsministern och grunddragen i hans eller hennes politik, eller också gör man det inte. Det är inte alldeles enkelt att förstå vad som menas med en avstå-röst. Den kan uppfattas som ett passivt stöd för statsministern, men samtidigt inget uttryckligt stöd för politiken. Jag tycker det är tvivelaktigt med en regeringsform som möjliggör sådana ställningstaganden.
Jag är medveten om att grundlagens utformning är resultatet av en noggrann avvägning mellan olika synpunkter. Med jämna mellanrum finns det dock skäl att pröva om det fordras justeringar. Vad jag vet var det länge sedan som regering och riksdag på allvar prövade frågan om val av statsminister. Jag tycker därför att det finns skäl att göra en översyn av dagens regler.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av grundlagen beträffande val av statsminister.
|
Lars Stjernkvist (s) |