1 Inledande sammanfattning 3
1.1 Bakgrunden 3
1.2 Barnpornografifrågan 3
1.3 Mediekommitténs förslag 4
1.3.1 Nya fysiska databärare 4
1.3.2 Grundlagsskydd för dator- och videospel 4
1.3.3 Frivilligt grundlagsskydd för databaser 4
1.4 Jurymedverkan och fallet Holm 5
1.5 EU-frågan om förbud mot indirekt tobaksreklam 5
2 Moderata samlingspartiets utgångspunkter 5
2.1 Grundlagarnas betydelse för medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter 5
2.2 Censurförbudets betydelse 6
2.3 Demokrati – en ung företeelse 6
2.4 Grundlagarna måste värnas 7
3 Förekomsten av barnpornografi – debatt och kartläggning 9
3.1 Bakgrund 9
3.2 Barnpornografins omfattning 9
3.3 Missförstånd i den allmänna debatten 10
4 Grundlagsändringar med anledning av barnpornografifrågan 11
4.1 Regeringens förslag till lagteknisk lösning 11
4.2 Moderata samlingspartiets förslag 13
4.3 Konfiskering och förverkande av barnpornografi 14
4.4 Generellt arkiv för registrering och bevarande av
konfiskerat material 15
4.5 Sambandet mellan barnpornografibrottet och olaga vålds-
skildring 15
4.6 Undantagsregel från det straffbara området 16
5 Grundlagsändringar med anledning av Mediekommitténs förslag 17
5.1 Nya fysiska databärare 17
5.2 Grundlagsskydd för dator- och videospel m.m. 17
5.3 Frivilligt grundlagsskydd för databaser 18
6 Grundlagsändringar som uteblev 19
6.1 Jurymedverkan och fallet Holm mot Sverige 19
6.2 Grundlagsändring med anledning av införandet av
förbud mot indirekt tobaksreklam 20
7 Framtagandet av erforderlig grundlagsstiftning 21
8 Hemställan 21
I propositionen föreslås en rad grundlagsändringar rörande tryckfrihetsförordningens (TF) och yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) tillämpningsområden. Förslagen avser bl.a. barnpornografifrågan, grundlagsskyddet för nya medier, TF:s och YGL:s territoriella tillämpningsområden, preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp, åklagare i vissa yttrandefrihetsmål, jury i tryck- och yttrandefrihetsmål, äganderätten till periodiska skrifter som trycks i Sverige, utgivningsbevisen för periodiska skrifter m.m. Härutöver föreslås vissa ändringar i sekretesslagen vad gäller principen om allmänna handlingars offentlighet kontra reglerna om beslag och konfiskering enligt TF och YGL.
Förslagen härrör från ett antal utredningar, bland vilka Barnpornografiutredningen (SOU 1997:29) och Mediekommittén (SOU1997:47) varit parlamentariskt sammansatta. Övrigt utredningsarbete saknar parlamentarisk förankring. Moderata samlingspartiet ställer sig bakom vissa av regeringens förslag men förordar i några centrala delar andra lösningar än regeringen, bl.a. vad gäller barnpornografifrågan.
Barnpornografifrågan intar på grund av sin komplexitet och principiella betydelse en särställning bland regeringens förslag. Regeringens val av lagteknisk lösning innebär att barnpornografibrottet lyfts ut ur TF och YGL för att enbart kriminaliseras enligt brottsbalken. Härigenom upphävs censurförbudet, anonymitetsskyddet, meddelarfriheten och ensamansvaret vid grundlagsskyddade massmediers befattning med barnpornografiskt källmaterial. Regeringens förslag får på så sätt konsekvenser inte bara för pedofiler utan också för t.ex. barnrättsorganisationers och nyhetsmediers villkor för att sprida upplysningar till offentligheten om det missförhållande som barnpornografi utgör.
Enligt Moderata samlingspartiet finns det ett starkt samhällsintresse av att även i framtiden kunna förebygga barnpornografi och sexualbrott mot barn genom bl.a. opinionsbildning. Av det skälet avvisar vi regeringens förslag till lösning av barnpornografifrågan. I stället förordar vi Barnpornografiutredningens majoritetsförslag, som innebär att TF inte ändras, medan innehav av barnpornografisk videofilm kriminaliseras. Genom att TF förblir orörd förändras inte förutsättningarna för medierna att driva opinion mot barnpornografi. Både Moderaternas och regeringens förslag syftar till att förebygga och beivra de verkliga kränkningar av barn som barnpornografibrottet medför. Med den utgångspunkten har vi till skillnad från regeringen ansett att förslaget till innehavskriminalisering inte bör omfatta annat än just verklighetstrogna skildringar.
En av rättsstatens viktigaste uppgifter är att skydda medborgarna mot våld, intrång och andra övergrepp från såväl enskilda som det allmänna. I detta ligger att statsmakterna har en skyldighet att garantera barnens behov av skydd mot sexuella övergrepp. Detta förutsätter att såväl polisen som det övriga rättsväsendet har tillräckliga resurser att avsätta till förebyggande åtgärder och till bekämpningen av sexualbrott och andra övergrepp riktade mot barn.
Vid valet av åtgärder har regeringen dessvärre slagit in på fel väg, vilket ytterst kommer att drabba barnen. Vi menar att det måste ligga i barnens och hela samhällets intresse att såväl opinionsbildning som nyhetsförmedling och rättsväsende aktivt kan bidra i arbetet med att öka barnens trygghet.
Den snabba framväxten av nya medier har skapat stor rättsosäkerhet från grundlagssynpunkt varför regeringen föreslår att benämningen tekniska upptagningar skall införas i YGL som ett samlingsbegrepp för upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Moderata samlingspartiet välkomnar detta första steg i riktning mot en teknikoberoende yttrandefrihetsgrundlagsstiftning. Med hänvisning till den snabba utvecklingen på området är det dock angeläget att regeringen också snabbt tar initiativ till en utredning med uppdrag att lämna förslag till en generell teknikoberoende yttrandefrihetsgrundlag. Regeringens förslag till ändring i YGL avseende nya fysiska databärare kan visa sig vara föråldrat redan vid ikraftträdandet för den föreslagna lagstiftningen.
Opåverkad av en massiv remisskritik föreslår regeringen att dator- och videospel skall erhålla grundlagsskydd enligt YGL. Moderata samlingspartiet avvisar förslaget då det inte är motiverat att från grundlagssynpunkt behandla dator- och videospel på samma sätt som t.ex. tryckta skrifter. Förutom att respekten för grundlagens tillämpningsområde riskerar att tunnas ut kan regeringens förslag redan nu förutses medföra uppenbara tillämpningssvårigheter.
I syfte att möjliggöra ett frivilligt grundlagsskydd för databaser föreslog Mediekommittén en utvidgning av YGL:s databasregel (1 kap. 9 §). Regeringen avstår emellertid från att föreslå en sådan utvidgning. Enligt Moderata samlingspartiet har behovet av en möjlighet till frivilligt grundlagsskydd för databaser redan tydliggjorts i och med regeringens förslag till lag om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Mot den bakgrunden och i avvaktan på att en generell, teknikoberoende yttrandefrihetsgrundlag kan träda i kraft anser vi att lagstiftning i enlighet med Mediekommitténs förslag snarast bör komma till stånd.
Till skillnad från regeringen anser vi att Europadomstolens dom mot Sverige i Holm-målet klargjort behovet av en reformering av det svenska jurysystemet. Vi delar således inte regeringens bedömning att de brister i svensk lagstiftning som påtalats av Europadomstolen med anledning av målet kan avhjälpas utan lagändring.
En annan viktig fråga där regeringen valt att inte föreslå någon ändring gäller ett EG-direktiv. Den svenska regeringens representant har i ministerrådet i EU sagt ja till ett direktivförslag (av 21.5. 1992, OJ No C 129/5) om förbud mot tobaksreklam, inklusive direktivets artikel om förbud mot indirekt tobaksreklam, trots att denna artikel torde strida med svensk grundlag. Den enda svenska utredning som utförts på området (SOU 1995:114, Indirekt tobaksreklam) föreslog en grundlagsändring som regeringen bortser från i den aktuella propositionen, utan att utredningens ståndpunkt närmare berörs. Enligt vår uppfattning brister regeringen genom sitt agerande i respekten för svensk grundlag och för den ordning som gäller vid stiftande av grundlag.
Medborgarnas demokratiska friheter är inte en gång för alla givna. Demokrati i vid mening är inte ett statiskt tillstånd utan måste ständigt försvaras mot statsmakternas mer eller mindre starka hot om inskränkningar. I våra grundlagar har slagits fast principer som utgör grundvalarna för det demokratiska samhällsskicket och rättsstaten. Av regeringsformens (RF) portalstadgande kan vi bl.a. utläsa folksuveränitetens princip, att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt samt att den offentliga makten utövas under lagar. Härigenom slås fast att Sverige i formell mening är en demokrati och en rättsstat. RF:s rättighetskatalog uttrycker också grundsatsen att staten är till för människorna och inte människorna för staten. Härigenom tillerkänns medborgarna vissa fri- och rättigheter gentemot staten. Hit hör bl.a. yttrandefriheten som innebär att medborgarna skall vara tillförsäkrade att i tal, skrift, bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.
Tryck- och yttrandefriheten regleras vidare i TF och YGL. Tryckfrihetens syfte anges i 1 kap. 1 § andra stycket TF vara ”säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning”. Genom tryckfriheten skall spridningen av åsikter och information säkras. Vad TF vill skydda är alltså primärt meningsutbyte och upplysning i samhällsfrågor. Men även den religiösa, vetenskapliga och skönlitterära yttrandefriheten skyddas av TF, liksom upplysning och åsiktsbildning i ekonomiska frågor. YGL har utformats efter TF:s principer.
I Sverige härskade länge det statliga censursystemet. Detta upphävdes först genom tryckfrihetsförordningen från 1766, varigenom en vidsträckt tryckfrihet infördes. Sverige var sålunda, vid sidan av England där censuren avskaffades 1695, ett av de första länder som avskaffade censuren. Redan 1774 utfärdades en ny tryckfrihetsförordning som avsevärt beskar tryckfriheten, vilket slutligen ledde till att censursystemet återinfördes.
Efter 1809 års statsvälvning fastslogs på nytt tryckfrihetens grundläggande principer i regeringsformen och 1810 antogs en ny tryckfrihetsförordning, som hade sin grund i 1766 års tryckfrihetsprinciper. År 1812 togs ett steg tillbaka genom en ny tryckfrihetsförordning som gav regeringen rätt att förbjuda fortsatt spridning av periodisk skrift, den s.k. indragningsmakten som bestod till 1845. Förordningen från 1812 kom med åtskilliga ändringar att gälla fram till 1949 (se Håkan Strömberg, Tryckfrihetsrätt, 8 uppl, s. 7 f., 1980).
Nuvarande tryckfrihetsförordning trädde i kraft 1950 och har därefter genomgått flera förändringar. Fram till 1978 omfattade t.ex. TF bara skrifter framställda i tryckpress. Det året blev det emellertid möjligt att låta stenciler och därmed jämställda skrifter omfattas av TF under förutsättning att skriften är försedd med vissa ursprungsuppgifter (den s.k. stencilregeln).
TF:s censurförbud, som har sitt ursprung i 1766 år reform, betyder inte bara att redaktionerna, förlagen och tryckerierna är skyddade mot polisingripanden och tvångsmedel som husrannsakan utan också att en myndighet aldrig får begära att i förväg få ett manuskript utlämnat för granskning före utgivningen. Censurförbudet utgör en garanti för fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, och är på så sätt ett omistligt inslag i en demokrati. TF:s bestämmelser har vidare karaktär av grundlag även i detaljerna. Skälet till detta är att det annars vore möjligt att t.ex. genom straff-, skatte- eller näringsrättsliga lagar lägga hinder i vägen för publicering i tryck och därmed begränsa tryckfriheten. Syftet är att även regeringen och myndigheter skall kunna utsättas för kritik utan risk för omedelbara skärpningar av bestämmelserna. Dagens tryckfrihetsförordning med dess djupa historiska rötter har internationellt utmärkt Sverige som ett demokratiskt föregångsland. En bidragande orsak till demokratiutvecklingen i vårt land är just att TF:s principer under mer än två sekel har kunnat sätta sin prägel på vår politiska kultur, den svenska förvaltningens verksamhetsformer och på värderingarna och tänkesätt i svenskt samhällsliv.
Det är inte ovanligt, åtminstone inte bland unga människor, att tryck- och yttrandefriheten tas för något tämligen självklart och ohotat i vårt samhälle. För många kanske frågan inte ens existerar om varför eller hur det kommer sig att vi har så vidsträckt yttrandefrihet i vårt land. Det finns därför skäl att erinra om att svensk demokrati i sin nuvarande form inte är äldre än drygt 75 år och alltjämt stadd i utveckling. Allmän och lika rösträtt infördes så sent som 1921. Nuvarande regeringsform är knappt 25 år. Dödsstraff i krigstid avvecklades först 1974. Uppståndelsen kring IB-affären ledde till att två journalister dömdes till fängelse enligt brottmålsförfarandet trots att deras brott, som bestod i publicering av artiklar, borde ha lett till en process enligt tryckfrihetsförfarandet. Den starka kritiken mot att detta kunde ske i en rättsstat föranledde statsmakterna att förstärka grundlagsskyddet för medverkan till tryckta skrifter som bestod i anskaffande eller överlämnande av uppgifter för publicering. Parentetiskt kan framhållas att regeringen i och med sitt val av lösning av barnpornografifrågan nu återinför ett svagare skydd för medverkare till skrifter likt det som gällde före 1976.
Varje framflyttning av demokratins gränser har föregåtts av långdragna processer. Ett talande exempel är att det tog över 40 år från det att Sverige ratificerade Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna till dess konventionen införlivades med svensk rätt 1995. Demokratiseringen av vårt land är en oavslutad process, som ständigt måste drivas vidare.
I modern tid står Berlinmurens fall år 1989 som symbol för efterkrigstidens största förändring i demokratiserande riktning. Sedan knappt tio år pågår en aktiv demokratisering och en övergång till rättsstatsprinciper i flera östeuropeiska stater i syfte att dessa länder skall kunna bli delaktiga i arbetet med att stärka den gemensamma freden och demokratin i Europa. I dag står dessa länder i kö till EU och är uppmanade att skynda på sina demokratiseringsprocesser så att ansökningsförhandlingar kan inledas. De krav som kandidatländerna skall leva upp till har sin grund i den västerländska, liberala demokratisynen och i rättsstatens principer och idéer. Statsmakternas inskränkningar i bl.a. yttrandefriheten, tryckfriheten och den fria opinionsbildningen är sådant som måste upphöra innan ett medlemskap i EU kan bli aktuellt. De krav som Sverige eller andra EU-länder ställer på ansökarländerna är en viktig drivkraft för att skynda på demokratiseringsprocessen. För Sverige är det en angelägen uppgift att aktivt bidra och ge stöd till uppbyggnaden av de nya demokratierna. I den rollen framstår Sverige också som ett demokratiskt föredöme för stater i Östeuropa som under senare år gått från kommunism och totalitära system till frihet och en nyväckt demokratisering. Mot denna bakgrund finns det anledning att skarpt reagera mot att demokratins högborg – Sveriges riksdag – nu ställts inför ett regeringsförslag som innebär att vårt över 200 år gamla förbud mot censur delvis skall avskaffas.
Under innevarande mandatperiod har Moderata samlingspartiet tvingats att ständigt motivera och försvara grundlagarna med anledning av den bristande respekt för grundlagarnas syften och principer som alltför många av regeringens lagförslag har uppvisat. En rad lagar har drivits igenom trots hård kritik. Den från bl.a. grundlagssynpunkt starkt kritiserade kärnkraftsavvecklingslagen drevs igenom i slutet av förra året. Strax före jul avgav regeringen ett förslag till lagstiftning om ansvar för elektroniska anslagstavlor, s.k. BBS:er. Förslaget ålägger innehavaren/tillhandahållaren att under straffansvar med fängelse upp till två år i straffskalan, hålla uppsikt över och gallra bort alla de meddelanden som sänds till BBS:n. Härigenom införs i princip ett ensamansvar enligt grundlagens modell men utan motsvarande grundlagsskydd. Från flera remissinstanser och från oss moderater har riktats kritik mot detta eftersom det kan befaras att den som hotas av fängelsestraff i tveksamma fall kan komma att hellre gallra bort för många meddelanden än för få med obefogade yttrandefrihetsinskränkningar som följd.
Vidare har regering och riksdag infört ett enligt vår mening grundlagsvidrigt system för den kommunala skatteutjämningen. Ett utredningsförslag att i efterhand anpassa regeringsformen till den redan beslutade nyordningen har inte förts vidare till riksdagen, varför konflikten med grundlagen kvarstår. Under förevändning att öka den demokratiska kontrollen har regeringen tagit makten över de fria forskningsstiftelserna och dess kapitalförvaltning genom ändringar i stiftelselagen. På medieområdet har t.ex. den s.k. stopplagen, som från början var tänkt att ha ett års giltighet, förlängts år från år med en permanentning av inskränkningar i rätten att sända radio som följd. På riksdagens bord ligger nu bl.a. regeringens förslag till miljöbalk, som även det ifrågasatts från bl.a. grundlagssynpunkt. Regeringen har också i EU-frågan om förbud mot indirekt tobaksreklam visat prov på bristande respekt för vad svensk grundlag föreskriver. Denna oroväckande utveckling fullföljs nu av regeringens förslag rörande barnpornografifrågan, som utgör kulmen på regeringens många ingrepp i grundlagsbestämmelsernas principer.
Vid en summering av konsekvenserna av genomförd lagstiftning och aktuella propositioner framträder bilden av ett alltmer hotat grundlagssystem, vars skydd steg för steg håller på att gröpas ur.
Vårt grundlagssystem tål inte hur stora påfrestningar som helst utan blir instabilt i likhet med alla andra system som utsätts för angrepp mot bärande principer eller där byggstenar helt sonika plockas bort. Successiva ingrepp leder oundvikligen till försvagningar av hela konstruktionen som till slut riskerar att rasa ihop och det oavsett vad systemet gäller. Om man tillåter sig att göra avkall på de grundlagsprinciper som syftar till att säkerställa medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter gentemot statsmakternas ingripanden, t.ex. skyddet för äganderätten, tryckfriheten eller möjligheten att driva en lokalradiostation, så försvagas demokratin och medborgarnas skydd för grundläggande friheter. Resultatet blir en omvänd demokratiseringsprocess som inskränker i stället för att utvidga medborgarnas demokratiska friheter. Detta är precis vad som skett efter regeringsskiftet hösten 1994. Regeringen har med flera principiellt förkastliga lagförslag kunnat öka statens makt över den enskilde individen.
En stor fara ligger också i att regeringens lättsinniga förhållningssätt till våra grundlagar i sin förlängning kan leda till en försvagning av medborgarnas, politikens och det övriga samhällslivets respekt för de demokratiska värden som grundlagarna ytterst ger uttryck för.
Situationens allvar illustreras bäst av att regeringen vid valet av lagteknisk lösning av barnpornografifrågan inte skonat grundlagen från ett exceptionellt principgenombrott, trots att Barnpornografiutredningens majoritet, som bestod av två av socialdemokraternas fyra ledamöter, respektive partis företrädare från m, fp, v, c, mp och samtliga experter, förordade en lösning som stod mer i samklang med grundlagarna men som ändå tillgodosåg barnens skyddsbehov.
Det är mot ovan angiven bakgrund som ställningstagandena i denna motion skall ses.
I maj 1992 avslöjades den s.k. Huddingehärvan. Året därpå – i december – avslöjades den s.k. Norrköpingshärvan. Både Huddinge- och Norrköpingsfallet rörde innehav av barnpornografiska videofilmer. Barnpornografihärvorna avslöjades genom tips till medierna, varvid källornas anonymitetsskydd kan antas ha spelat en inte obetydlig roll. Den massmediala uppmärksamheten kring dessa händelser blev mycket stor och engagerade en stor del av svenska folket.
I barnpornografidebatten från 1992 och framåt, som i sak rörde svåra juridisk-tekniska frågor om avsteg från grundläggande tryckfrihetsrättsliga principer, kom vi moderater att nästan stå ensamma i vår uppfattning att frågan om innehavskriminalisering måste utredas noggrant och med stor eftertanke medan medierna, den allmänna opinionen och större delen av övriga politiska partier krävde en snabb grundlagsändring som förbjöd innehav av barnpornografi. Resultatet blev dels en vilande grundlagsändring våren 1994 på initiativ från KU:s majoritet, dels en parlamentarisk utredning med uppdrag att undersöka på vilket sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kunde bekämpas. KU:s framforcerade grundlagsförslag till innehavskriminalisering (1993/94:KU28), som var ofullständigt berett och därför inte borde ha lagts fram, saknar i dag relevans. De moderata ledamöterna i KU, liksom Lagrådet, avvisade förslaget redan vid dess tillkomst då förslaget i flera viktiga avseenden innehöll brister. Efter utredningens genomgång av olika alternativa lösningar var det vilande grundlagsförslaget inte längre aktuellt ens för de socialdemokratiska utredningsledamöterna. I mars 1997 avlämnade Barnpornografiutredningen sitt betänkande. I regeringens proposition frångås såväl det vilande grundlagsförslaget som utredningsmajoritetens förslag.
Den systematiska kartläggning av barnpornografibrottets omfattning som genomfördes inom ramen för Barnpornografiutredningens arbete visade bl.a. att de uppgifter som hade cirkulerat i den allmänna debatten om att det fanns tusentals barnpornografiska filmer som skildrade tusentals sexuella övergrepp på barn var i grunden felaktiga. Utredningen gick igenom alla barnpornografiska videoinspelningar som beslagtagits i Sverige sedan 1980. På de ca 1 000 kassetterna fann man filmade övergrepp i totalt 42 fall (situationer), under en tidsperiod på 17 år. Vidare framkom att den övervägande delen av produktionen saknade svensk anknytning. Utredningen konstaterade vidare att uppgifterna om att tio svenska barn skulle ha funnits med på beslagtagna filmer inte var korrekta. De filmer som uppgifterna härrörde från hade cirkulerat i olika hopklippta versioner i vilka fyra svenska barn var inblandade och kunde indentifieras. I princip alla gärningsmän, varav två svenskar, var identifierade och dömda. Svenskarna dömdes för sexualbrott varför något särskilt åtal för barnpornografibrott inte väcktes.
I flertalet fall var det fråga om filmer som utgjorde bevis i mål om sexualbrott, dvs. gärningsmannen hade själv filmat sina sexuella övergrepp mot barn utan avsikt att kopiera/sprida materialet. Det barnpornografiska inslaget hade i straffrättslig mening ingen självständig betydelse eftersom det innefattades av sexualbrottet. Filmerna hade utan hinder av grundlagen tagits ifrån gärningsmannen enligt brottsbalkens förverkanderegler.
Vidare fann utredningen inga belägg för att det skulle förekomma någon omfattande pornografisk kommersiell handel i vårt land. Barnpornografi i Sverige och internationellt är främst fråga om en dold distribution mellan privatpersoner. Ingen tryckt barnpornografi har tillverkats i Sverige sedan 1980 då barnpornografi kriminaliserades. Den övervägande delen av den barnpornografi som förekommer i dag är skildringar som spreds under 1970-talet när barnpornografi inte var straffbar att vare sig trycka eller sprida i vårt land.
Varken polisen eller tullen har därefter kunnat iaktta någon förändring i vad gäller förekomsten av barnpornografi.
Sammantaget finns det inte några belägg för den i den allmänna debatten vanliga uppfattningen att barnpornografi har stor omfattning och är ett utbrett samhällsproblem. Likväl är de fall av barnpornografi som trots allt förekommer djupt kränkande för det utsatta barnet och måste därför förhindras med alla de medel som en effektiv lagstiftning kan ge. För att kunna uppnå det angelägna syftet – att skydda barnen på bästa sätt – måste dock lagstiftningen om barnporngrafi, liksom all annan lagstiftning, utgå från ett korrekt faktaunderlag.
Det råder i dag politisk enighet om att innehav av barnpornografi skall kriminaliseras. Sakfrågan har gällt vilken lagteknisk modell som skall väljas för att genomföra kriminaliseringen. Frågan har komplicerats av att det inte går att införa en innehavskriminalisering i TF eller YGL utan att samtidigt göra avkall på någon grundprincip av betydelse för det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området. Mot denna beskrivning av problemet, som både Barnpornografiutredningen, Moderata samlingspartiet och regeringen ställer sig bakom, har gjorts gällande att någon hänsyn inte behöver tas till grundlagarna eftersom TF:s förarbeten inte ger stöd för uppfattningen att barnpornografibrottet hör hemma i grundlagen. Enligt förespråkarna för denna tolkning är barnpornografibrottet att betrakta som ett led i ett sexuellt övergrepp på barn och som därför bör regleras i 6 kap. BrB.
Hur starka sympatier, inte minst känslomässigt, man än kan ha för den uppfattningen är det viktigt att slå fast, vilket också regeringen gör i propositionen (s. 67), att barnpornografibrottet sedan det infördes 1980 av den dåvarande borgerliga regeringen, har omfattats av regleringen i TF och efter YGL:s tillkomst 1992 även av reglerna i YGL. Enligt gällande rätt är barnpornografiska skildringar ett missbruk av tryck- eller yttrandefriheten på samma sätt som t.ex. olaga våldsskildringar kan vara det.
I debatten har också gjorts gällande att grundlagarna utgör ett hinder mot bekämpningen av barnpornografi genom att de skyddar pedofilerna.
Detta påstående är inte seriöst. Om påståendet vore riktigt skulle det innebära att tryck- och yttrandefriheten också skyddar den som gör sig skyldig till spioneri, högförräderi eller hets mot folkgrupp eller något annat tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Även dessa brott skall ju – i likhet med Barnpornografiutredningens förslag till lagstiftning – bevisas och prövas enligt det särskilda förfarande som föreskrivs i TF och YGL. Det är alltså viktigt att fastslå att grundlagarna inte utgör ett hinder mot att bekämpa barnpornografi.
Helt i linje med Barnpornografiutredningens förslag föreslår regeringen att i princip all befattning med barnpornografi skall förbjudas, dvs. det gällande förbudet mot spridning kompletteras med förbud mot innehav, överlåtelse, upplåtelse eller förevisande av barnpornografi. Vidare straffbeläggs förvärv, saluförande och kontaktförmedling mellan köpare och säljare samt import och export av barnpornografi.
Regeringens förslag till grundlagsändringar med anledning av innehavskriminaliseringen innebär att barnpornografibrottet utmönstras från TF:s och YGL:s tillämpningsområde samtidigt som grundlagsbestämmelserna som rör barnpornografi föreslås upphävda. I stället skall all befattning med barnpornografi vara straffbar enligt brottsbalkens bestämmelse om barnpornografibrott (16 kap. 10 a §) oavsett i vilket sammanhang det tas befattning med den. I linje med vad regeringen framhåller i propositionen
(s. 74) innebär detta att den ordning i grundlagen som skall säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, dvs. grundlagsskyddets syfte och ändamål, sätts ur spel för grundlagsskyddade medier som innehar barnpornografiskt källmaterial i syfte att sprida det till allmänheten via publicering eller i nyhetssändningar i radio och TV.
Med regeringens förslag blir det möjligt för polisen att inte bara ingripa mot pedofiler vid misstanke om innehav med tvångsmedel som husrannsakan utan också mot t.ex. frilansjournalister och nyhetsredaktioner. I det sistnämnda fallet innebär det att ingripandet sker före publicering eller en TV-sändning. Härigenom bryts inte bara censurförbudet utan en journalist som innehar barnpornografiskt källmaterial i nyhetsförmedlingssyfte blir också skyldig att ange den källa som tipsat om materialet, vilket kan befaras hämma informationsflödet till t.ex. tidningsredaktioner. Regeringens motiv för förslaget uppges vara kriminalpolitiskt och syfta till att på bästa sätt skydda barnen.
Med hänvisning till motionens inledande kapitel om betydelsen av ett starkt grundlagsskydd för yttrandefriheten för att kunna upplysa om och driva opinion mot missförhållanden i vårt samhälle, t.ex. barnpornografi, och mot bakgrund av den kunskap som i dag finns om barnpornografi i vårt land gör Moderata samlingspartiet följande bedömning.
Regeringens förslag är mer opinionsmässigt betingat än grundat på fakta och kriminalpolitiska överväganden. En naturligt följd av regeringens kriminalpolitiska överväganden, som anges motivera den föreslagna inskränkningen av grundlagsskyddet för nyhetsbevakningen och opinionsbildningen, borde ha varit att avsätta mer resurser till polisen och det övriga rättsväsendet att använda i det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet mot barnpornografibrott. Regeringens förslag innebär emellertid inte att några ökade ekonomiska förutsättningar ges tull, polis, åklagare och det övriga rättsväsendet för att särskilt kunna prioritera kampen mot brottslighet. I stället hoppas och/eller antar regeringen, liksom barnrättsorganisationen Ecpat, att med regeringens förslag till lagteknisk lösning kommer barnpornografin och – i förlängningen – även sexuella övergrepp mot barn att upphöra. Något behov av att driva opinion mot eller upplysa allmänheten om förekomsten av barnpornografi antas då inte längre finnas.
Moderata samlingspartiet tar bestämt avstånd från dessa uppseendeväckande tankegångar. Vi vet av erfarenhet från tidigare av medierna uppmärksammade missförhållanden att nyhetsspridning och opinionsbildning mot brott har betydelse för myndigheternas förutsättningar att komma till rätta med brottsligheten, och därmed ytterst är av betydelse också för brottsoffren. Bland annat har tidigare års massmediefokusering och informationsinsatser mot kvinnomisshandel väsentligt bidragit till att många misshandlade kvinnor inte längre avstår från att polisanmäla mannen. Mediebevakningen och efterföljande samhällsdebatt har vidare lett till straffskärpningar och till att dömda gärningsmän numera kan få adekvat vård under tiden de avtjänar fängelsestraffet. Härigenom kan i bästa fall återfallsriskerna elimineras, vilket på sikt ökar tryggheten för kvinnor i allmänhet. Samma sak gäller för gärningsmän som förgriper sig sexuellt på barn, dvs. begår brott som kan återges i en barnpornografisk videofilm. Såväl mediernas villkor för att kunna uppmärksamma och driva opinion mot barnpornografi som förutsättningarna för polisen och det övriga rättsväsendet att bekämpa sexualbrott mot barn får således direkt återverkan på förekomsten av barnpornografibrott i vårt samhälle.
Samhällsintresset av att medierna kan förmedla nyheter om och driva opinion mot barnpornografi framstår tydligt i ljuset av de mardrömsliknande förhållanden rörande övergrepp på barn som uppdagades i Belgien (Marc Dutroux-härvan) år 1996. Övergreppen mot barnen tycks i detta fall ha kunnat pågå länge därför att det varit tyst om dem, med passiva eller korrupta myndighetspersoner som medansvariga. En samhällskritisk mediebevakning hade tidigt kunnat avslöja vad som pågick och tvingat fram ett handlande från berörda myndigheter.
Vidare anser vi att regeringens förslag till innehavskriminalisering, som innebär att en viss brottstyp nu lyfts ut ur grundlagarna, kan befaras leda till att även andra brott i grundlagarna flyttas ut i framtiden (smittorisk). En framtida opinion kan mycket väl mobiliseras att kräva att t.ex. rasism och nynazism skall angripas på samma sätt som barnpornografin. Politiker och regering kan då som i barnpornografifrågan få svårt att stå emot opinionens krav på att flytta över grundlagens bestämmelse om hets mot folkgrupp till brottsbalken. Detsamma gäller för olaga våldsskildring, uppvigling, brott mot rikets säkerhet etc. Konsekvenserna för nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen skulle naturligtvis bli lika förödande som med regeringens nu aktuella förslag till utflyttning av barnpornografibrottet.
En utgångspunkt för oss i valet av lagteknisk modell vid en innehavskriminalisering av barnpornografi har varit att lagstiftningen skall utformas på ett sådant sätt att den inte hämmar seriöst inhämtande av kunskaper om eller nyhetsförmedling och opinionsbildning mot barnpornografi. Då Barnpornografiutredningens majoritet har lämnat förslag till en sådan lösning, som alltså inte kommer att försvåra villkoren för forskning, opinionsbildning eller nyhetsförmedling, förordar vi utredningens förslag framför regeringens. Enligt vårt förslag görs således ingen ändring i TF utan barnpornografibrottet kvarstår och därmed också skyddet för den särskilda ordning som gäller vid ingripanden mot tryckfrihetsbrott, vilket betyder att censurförbudet, anonymitetsskyddet, meddelarfriheten, källskyddet och principen om ensamansvar förblir intakt. Härigenom undviks också riskerna för att sådana smittoeffekter som påtalats ovan uppstår.
Vad gäller barnpornografisk videofilm, som visat sig utgöra den helt dominerande medieformen för påträffad barnpornografi, föreslår vi i enlighet med utredningens förslag följande:
YGL:s formella tillämpningsområde avseende film avgränsas så att videofilmer som inte innehåller uppgift om vem som låtit framställa filmen, samt om när, var och av vem exemplaren framställts, faller utanför grundlagen. En bestämmelse efter mönster av nuvarande stencilregel i 1 kap. 5 § TF föreslås således införd i YGL. Detta innebär att barnpornografiska filmer som är försedda med uppgift om ansvarig utgivare m.m. inte prövas av allmän domstol utan inom ramen för yttrandefrihetsprocessen.
Enligt vårt förslag skall all befattning med barnpornografisk videofilm som numera framställs och sätts i omlopp men som saknar uppgifter enligt ovan (någon film som innehållit sådana uppgifter har hittills aldrig påträffats av de brottsbekämpande myndigheterna) kriminaliseras enligt brottsbalkens regler. Videofilmer som sprids i enstaka exemplar kommer att jämställas med vanliga brev och stenciler.
Den som innehar barnpornografisk videofilm kommer att kunna straffas i framtiden. Detta innebär att polis och åklagare kan ingripa mot i princip alla barnpornografiska videofilmer och att brottet prövas i allmän domstol. Villkoren för nyhetsförmedling och opinionsbildning i radio och TV förblir oförändrade.
För att kunna skydda barn mot brott krävs dessutom förutsättningar för effektiv brottsbekämpning av såväl barnpornografibrott som sexuella övergrepp mot barn och annan brottslighet. En effektiv brottsbekämpning förutsätter dock att polisen har tillräckliga personella och tekniska resurser för att kunna prioritera brottsligheten när så krävs. Regeringens besparingar på polisen har drabbat i princip all polisiär verksamhet negativt. Med Moderata samlingspartiets högre budgetförslag avseende polisen, se anslagsmotion avseende rättsväsendet 1997/98:Ju923 av Gun Hellsvik m.fl. (m), ökar polisens möjligheter att ingripa mot barnpornografibrott liksom mot all annan brottslighet. Vad gäller förutsättningarna för en effektiv brottsbekämpning av barnpornografi bör även anmärkas att regeringens förslag till lagteknisk lösning kan medföra effektivitetsförluster vid beivrandet av brott. I och med att principen om ensamansvar upphävs och ansvaret för en tidnings ansvarige utgivare bortfaller kan det inte uteslutas att journalister och andra medverkande vid misstanke om brott i framtiden kommer att ”skylla på varandra”. Härigenom öppnas för bevissvårigheter som i sin förlängning de facto kan medföra svårigheter för åklagare att få någon dömd för barnpornografibrott. Regeringen har överhuvudtaget inte berört frågan i propositionen vilket naturligtvis är en brist, i synnerhet som regeringens förslag sägs vara grundat på kriminalpolitiska överväganden. Med vårt förslag, som lämnar TF orörd, kommer den ansvarige utgivaren även framgent att kunna dömas för barnpornografibrott.
Enligt regeringens förslag kommer barnpornografibrottet uteslutande att bedömas som brott enligt brottsbalkens regler. Av detta följer att det inte längre blir aktuellt att konfiskera barnpornografi enligt reglerna i TF utan ingripanden skall ske antingen med stöd av brottsbalkens regler, varusmugglingslagen eller med stöd av den särskilda lagen (1994:1478) om förverkande av barnpornografi. Enligt regeringens förslag skall den särskilda förverkandelagen nu ändras så att all form av barnpornografi omfattas och att det inte längre krävs att barnpornografi påträffas under förundersökningen för att förverkandet skall kunna ske.
Moderata samlingpartiet har ingen annan syn än regeringen vad gäller förslaget till utvidgning av den särskilda förverkandelagen. Förslaget följer i den delen Barnpornografiutredningens förslag.
Med Moderata samlingspartiets förslag till lagteknisk lösning kommer emellertid barnpornografiska bilder även framdeles att omfattas av TF.
I enlighet med Barnpornografiutredningens förslag (7 kap. 7 § TF) föreslår vi att det nuvarande kravet på att barnpornografin måste ha ansträffats under en förundersökning tas bort och att barnpornografiska bilder som påträffas även i andra tänkbara fall, t.ex. när någon lämnar in barnpornografi till myndigheterna, får konfiskeras. All utgiven barnpornografi som anträffas av eller lämnas till myndigheterna kommer således att kunna blir föremål för konfiskering. Härutöver föreslår vi i enlighet med utredningens förslag att bestämmelsen kompletteras med en möjlighet att t.ex. förverka vinning (särskild rättsverkan) av ett barnpornografibrott.
Motsvarande bestämmelse föreslås införd i YGL (5 kap. 6 § första stycket) vad gäller barnpornografisk videofilm.
Mot bakgrund av att den övervägande delen av det i Sverige påträffade barnpornografiska materialet inte har anknytning till Sverige föreslog Barnpornografiutredningen att en internationellt tillgänglig databank skulle inrättas i Sverige med Rikspolisstyrelsen som huvudansvarig. Utredningen föreslog även att det i Sverige skall inrättas ett särskilt gemensamt arkiv för att bevara och registrera material som enligt grundlagarna blivit föremål för konfiskering. Av propositionen framgår att regeringen inte synes se något framtida arkivbehov för bevarande av t.ex. barnpornografiska skildringar, oavsett vilken lagteknisk lösning avseende barnpornografifrågan som i övrigt väljs.
Av Barnpornografiutredningens kartläggning av barnpornografiskt material framkom att beslagtaget material med fördel kan användas som referensmaterial vid utredning av nya brott och att videofilmer, vid sidan av filmerna som sådana, innehåller information och spår som gör det möjligt att följa distributionsvägar.
Vi delar utredningens bedömning att tillgång till sådan information skulle underlätta för de rättsvårdande myndigheterna både att lagföra det självständiga barnpornografibrottet och att spåra och ta hand om framställningarna. Av bl.a. dessa skäl, och då utredningen såg ett reellt behov av att kunna bevara även annat beslagtaget material för framtida bruk, föreslår Moderata samlingspartiet att ett generellt arkiv inrättas i enlighet med utredningens förslag.
Regeringen föreslår att i den mån en barnpornografisk skildring i ett i övrigt grundlagsskyddat medium samtidigt utgör olaga våldsskildring (som är ett grundlagsbrott och därför skall prövas inom ramen för tryckfrihetsprocessen), så skall den olaga våldsskildringen straffas inom ramen för straffet för barnpornografibrott, dvs. enligt brottsbalkens regler.
För det fall en videofilm däremot innehåller både barnpornografiska sekvenser och olaga våldsskildring med vuxna aktörer, dvs. olika brott (ett brottsbalksbrott och ett grundlagsbrott), kommer olika rättegångsordningar att gälla för de olika brotten. Denna praktiska olägenhet blir en oundviklig konsekvens av regeringens förslag om att barnpornografibrottet inte längre skall vara ett tryck- respektive yttrandefrihetsbrott. Regeringens förslag till hur dessa olägenheter skall lösas är enligt vår mening långt ifrån övertygande (prop. s. 77).
Även om Moderata samlingspartiet redan har avvisat regeringens grundförslag ser vi anledning att här uttryckligen ta avstånd även från detta delförslag, som väl illustrerar vilka svåröverblickbara konsekvenser som regeringens förslag till att lösa barnpornografifrågan de facto får på en rad näraliggande områden.
Regeringen föreslår att det i straffstadgandet om barnpornografibrott
(16 kap. 10 a § brottsbalken) införs en särskild regel som innebär att en gärning, t.ex. innehavsbrottet, inte skall utgöra brott om särskilda omständigheter gör att gärningen måste anses uppenbart befogad. Regeringen inser att den snäva undantagsmöjligheten kan påverka det arbete som bedrivs i syfte att informera om och avslöja förekomsten av barnpornografi och att det kan få till följd att den fortsatta diskussionen kan försvåras. Enligt regeringen är det emellertid rimligt att när det allmänna kan gripa in mot i princip all befattning med barnpornografi så måste detta få genomslag även på de seriösa områdena. I annat fall tror regeringen att lagstiftningen kan komma att uppfattas som att den ger dubbla signaler och därigenom undergräva respekten för straffbudet.
Med hänvisning till de i princip obefintliga tillämpningsmöjligheter som uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § RF vad gäller lagprövning har gett finns det enligt vår mening starka skäl att ifrågasätta om inte det lagliga utrymmet för att inneha barnpornografi blir för snävt med regeringens krav på att gärningen skall vara uppenbart befogad. Förslaget kommer ju att drabba inte bara journalister utan även enskilda personer, konstnärer, forskare m.fl. En annan oönskad effekt av uppenbarhetskravet blir att vad som enligt gällande rätt anses utgöra barnpornografisk skildring kommer att förändras, trots att regeringen anför att någon förändring av gällande rätt inte är avsedd (prop. s. 82). Det säger dock sig självt att en barnpornografisk skildring som i dag anses vara försvarlig och således laglig inte kommer att kunna bedömas på samma sätt om kravet ställs högre.
Moderata samlingspartiet anser, i likhet med Barnpornografiutredningen och flera remissinstanser, att försvarlighetsrekvisitet skall vara kvar i brottsbalkens straffstadgande om barnpornografibrott, vilket innebär att ansvar inte skall ådömas om gärningen med hänsyn till omständigheterna var försvarlig.
Mot Barnpornografiutredningens förslag har i den allmänna debatten anförts att en person som anträffats med barnpornografiskt material till sitt fredande oriktigt skulle åberopa att hans innehav med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, t.ex. av det skälet att han är journalist och avser att driva opinion i frågan.
En sådan invändning kan givetvis göras oavsett i vilket medium materialet förekommer. En person som står åtalad för brott har emellertid alltid rätt att värja sig mot åtalet. Han eller hon kan alltså alltid göra gällande att omständigheterna var sådana att det var försvarligt för honom att ta befattning med barnpornografi. En sådan invändning skall i detta fall som i alla andra fall där misstanke om brott föreligger prövas och värderas av domstol.
Villkoren för nyhetsförmedling och opinionsbildning påverkas inte med vårt förslag, vilket innebär att massmedier som skildrar barnpornografi i nyhetsförmedling till allmänheten undgår straffansvar för spridningen om den vid prövning i efterhand visade sig vara försvarlig. Med vårt förslag kommer frågan om ansvar för tryck- eller yttrandefrihetsbrott som i dag att bedömas inom ramen för tryck- och yttrandefrihetsprocessen. Härigenom upprätthålls nivån på grundlagens skydd mot obefogade ingripanden i yttranden som är avsedda att nå offentlighet.
I enlighet med Mediekommitténs förslag föreslår regeringen att benämningen tekniska upptagningar skall införas i YGL som ett samlingsbegrepp för upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Härigenom kommer även t.ex. cd-romskivor och datordisketter med endast text eller stillbilder, endast rörliga bilder eller med blandat innehåll att omfattas av YGL:s tillämpningsområde och skydd.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning är detta ett välkommet förslag eftersom det innebär att teknikbundenheten i grundlagen minskar, vilket betyder att nuvarande gränsdragningsproblem mellan olika typer av databärare kan få en lösning.
Den föreslagna utvidgningen av YGL innebär dock att ett nytt medium/teknisk upptagning som ”inte utan svåra komplikationer” kan inordnas i det yttrandefrihetsrättsliga systemet lämnas utan grundlagsskydd. Med hänsyn till att utvecklingen på medieområdet präglas av snabbhet och stor föränderlighet kan antas att nya grundlagsändringar kommer att behöva övervägas inom en snar framtid. En liknande uppfattning framfördes av Lagrådet i yttrandet över regeringens lagrådsremiss i ärendet (Lagrådets yttrande, 1997-11-18, s. 312, andra stycket). Enligt Moderata samlingspartiet framstår det som angeläget att nu anlägga ett vidare perspektiv på frågan om grundlagsskydd för framtidens nya medier. I likhet med flera remissinstanser anser vi således att en utredning snarast bör tillsättas med uppdrag att överväga och lämna förlag till en teknikoberoende, generell yttrandefrihetslagstiftning efter mönster av bl.a. Europakonventionen.
Efter Mediekommitténs överväganden angående grundlagsskyddet för nya medier drog kommittén bl.a. slutsatsen att dator- och videospel som är fixerade till medium, t.ex. cd-romskivor, omfattas av YGL:s tillämpningsområde. Spel som endast innehåller rörliga bilder i form av datorprogram var enligt utredningen att betrakta som sådana ”andra upptagningar av rörliga bilder” som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket sista punkten YGL, (bet. s. 178 f.). Kommittén insåg härmed att utredningsförslaget om grundlagsskydd för fysiska databärare skulle komma att omfatta även dator- och videospel i deras egenskap av ”tekniska upptagningar”, då skyddet enligt YGL:s grundprincip är oberoende av innehållet utan avser användningen av en viss teknik, (bet. s. 217 f.). Enligt kommittén fanns det starka skäl som talade emot att ge dator- och videospel grundlagsskydd, bl.a. därför att spelens stora variationsmöjligheter i händelseförloppet gjorde det främmande att jämställa spelen med t.ex. tryckta skrifter eller en film. Efter stor tvekan föreslog kommittén att spelen inte borde undantas grundlagsskydd.
Regeringen har i princip följt kommitténs förslag trots att flera remissinstanser ställt sig starkt kritiska till detta. Mot förslaget har bl.a. anförts att den valda metoden innebär att man vid tillämpningen av reglerna också kommer att vara tvungen att ta del av hela spelets innehåll för att avgöra om spelet omfattas av grundlagsskyddet, vilket med tanke på spelens ofantligt stora variationsmöjligheter av många remissinstanser ansetts orimligt. Granskningsnämnden för radio och TV, liksom Svea hovrätt m.fl. har bl.a. påpekat att respekten för tryckfriheten och yttrandefriheten kan komma att tunnas ut om grundlagsskyddet utsträcks till att omfatta företeelser som enligt allmän rättsuppfattning inte kan anses vara behövliga. JK ifrågasätter bl.a. hur beivrandet av eventuella brott skall gå till. Även Riksåklagaren har påpekat att förslaget kan medföra svårigheter att utreda eventuella överträdelser.
Regeringen har inte låtit sig påverkas av den massiva kritiken utan anser att ett dator- eller videospels olika variationer i ordningsföljd och händelseförlopp kan liknas vid att läsa en cd-romskivas textinnehåll med varierande ordningsföljd mellan de olika textavsnitten. För den som är någorlunda orienterad i frågan måste regeringens slutsats framstå som minst sagt vilseledande.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning är det inte från grundlagssynpunkt motiverat att behandla ett dator- eller videospel på samma sätt som en tryckt skrift. Som kommittén påpekade framstår det som främmande att likställa spelen med tryckta skrifter eller filmer. Vi instämmer också i den av flera remissinstanser framförda kritiken mot förslaget. Enligt vår mening bör således dator- och videospel undantas från grundlagens tillämpningsområde och bestämmelser om ansvar för eventuella överträdelser i stället införas i brottsbalken. I fråga om utformningen av dessa bestämmelser har Moderata samlingspartiet ingen erinran mot regeringens förslag.
Mediekommittén föreslog att databasregeln i 1 kap. 9 § YGL skulle utvidgas i syfte att ge möjlighet till frivilligt grundlagsskydd för databaser, dvs. för kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor, som i dag inte faller inom bestämmelsen. Hit hör bl.a. elektroniska anslagstavlor, s.k. BBS:er, elektronisk publicering av nyheter m.m. Endast den som hade ansökt om och fått särskilt utgivningsbevis för verksamheten skulle omfattas av det frivilliga grundlagsskyddet.
Regeringen har valt att inte föreslå en möjlighet till frivilligt grundlagsskydd för databaser. I stället föreslås att det skall klargöras att de som avses i den s.k. databasregeln traditionellt är massmedieföretag samt att tillhandahållandet enligt bestämmelsen, dvs. att på begäran tillhandahålla allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagning för automatisk databehandling, skall ske på särskild begäran; enbart den omständigheten att upplysningar tillhandahålls mot abonnemang, prenumeration eller dylikt innebär enligt regeringen inte att tillhandahållandet kan anses ske på begäran.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning framstår kommitténs förslag som mer välgrundat än vad regeringen synes inse. Behovet av en teknikoberoende generell yttrandefrihetslagstiftning framkom tydligt bl.a. i regeringens förslag till lagstiftning om ansvar för innehållet i elektroniska anslagstavlor (prop. 1997/98:15). I avvaktan på att en efter nya och kommande medieformer anpassad lagstiftning föreligger är det enligt vår mening befogat att den som önskar möjlighet till grundlagsskydd erbjuds detta i de fall det här är fråga om. Vi ansluter oss således till Mediekommitténs förslag om att införa en möjlighet till frivilligt grundlagsskydd för databaser. Härigenom avhjälps till viss del också de negativa konsekvenser för tillhandahållare av BBS:er som kan förväntas följa av regeringens förslag rörande ansvaret för elektroniska anslagstavlor.
Domen från Europadomstolen i målet Holm mot Sverige (dom 1993-11-25, Ser. A Vol. 279-A) har väckt frågor om det svenska jurysystemet i tryckfrihetsmål är förenligt med artikel 6.1 i Europakonventionen i fråga om rätten till prövning av en oavhängig och opartisk domstol.
Holm, som i syfte att granska det socialdemokratiska partiet hade bildat organisationen Contra, ansåg att han blivit förtalad i en bok utgiven av det Socialdemokraterna närstående Tidens bokförlag AB. Författaren, mot vilken Holm väckte enskilt åtal för grovt förtal, hade ett förflutet som ideologisk rådgivare åt SAP. Vid prövningen av Holms åtal bestod juryns nio ledamöter av fem aktiva medlemmar i SAP. Juryn fann inte uttalandena i boken brottsliga och Holms talan ogillades. I Europadomstolen gjorde Holm sedermera gällande att han inte fått sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol i enlighet med Europakonventionens krav. Europadomstolen dömde till Holms förmån och den svenska ordningen, som innebär att en politiskt sammansatt valkorporation utser jurymedlemmar, underkändes av domstolen.
Till skillnad från 1993 års domarutredning, som efter att ha diskuterat konsekvenserna av Europadomstolens dom i Holmmålet föreslog en ny bestämmelse i TF, anser inte regeringen att någon lagändring är påkallad. Enligt regeringen bör de problem som aktualiserades genom Europadomstolens dom kunna lösas inom ramen för befintlig lagstiftning, bl.a. med hänvisning till att Europakonventionen numera gäller som svensk lag.
Europadomstolens dom i målet Holm mot Sverige har redan föranlett Moderata samlingspartiet att väcka en motion i frågan (1997/98:K305, Val av jurymedlemmar, av Anders Björck m.fl. (m)). I motionen utvecklas närmare vår syn på det problem som uppstår med nuvarande ordning och som tydliggjorts genom Europadomstolens dom. Vårt i motionen framförda krav på en lagändring i syfte att säkerställa den enskildes rätt till prövning av en oavhängig och opartisk domstol kvarstår. Till skillnad från regeringens bedömning i den nu aktuella propositionen anser vi att Domarutredningens förslag till utvidgad möjlighet att pröva tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål utan jury m.m. bör komma till uttryck i en ny paragraf i TF. Utredningens förslag till 2 a §, i 12 kap. TF lyder som följer:
I mål om allmänt åtal förenat med talan om enskilt anspråk och i mål om enskilt åtal skall målet prövas utan jury om
1. parterna är ense om det eller
2. medverkan av jury kan uppfattas stå i strid med kravet på en oavhängig och opartisk prövning.
Frågan om ett mål skall prövas utan jury ifall som avses i första stycket 2 avgörs av Högsta domstolen på talan av part eller efter framställning av tingsrätten.
Tingsrättens beslut att hänskjuta frågan om ett mål skall prövas av jury till Högsta domstolen får inte överklagas.
Utredningen om indirekt tobaksreklam konstaterade i sitt betänkande (SOU 1995:114) att 1 kap. 9 § TF inte medger att ett förbud mot indirekt tobaksreklam införs i vanlig lag utan skulle kräva att ett uttryckligt stöd för ett sådant förbud införs i TF, (se utredningens förslag s.15, 127 f.). Ställningstagandet var föranlett av utredningens prövning av huruvida EG-direktivet om förbud mot indirekt tobaksreklam stod i överensstämmelse med svensk grundlag.
Vid EU-nämndens sammanträde den 28 november 1997 inför ministerrådsmötet den 4 december framfördes från bl.a. moderat håll kritik mot regeringen då det stod klart att regeringens avsikt var att rösta för direktivet trots att utredningen och framstående inhemsk EG-rättslig expertis bedömt att ett införlivande av direktivet inte torde kunna ske utan att svensk grundlag först ändrades. I annat fall skulle Sverige om direktivförslaget gick igenom kunna tvingas att ändra i grundlagen.
I den nu aktuella grundlagspropositionen har regeringen inte berört frågan trots att propositionen utgjorde sista möjligheten inom denna mandatperiod att föreslå en grundlagsändring i avsikt att uppnå överensstämmelse mellan svensk grundlag och den aktuella direktivbestämmelsen.
Enligt Moderata samlingspartiet borde det vara en självklar utgångspunkt för Sveriges regering att inte göra avkall på respekten för grundlagarna och för den ordning med beslut av två riksdagar som behövs för stiftande av grundlag. Vidare anser vi att det måste ligga i Sveriges intresse att själv få ta initiativet till att ändra grundlagen innan regeringen säger ja till ett EG-direktiv. Detta är också det synsätt som Sverige företrätt i EU i tidigare frågor som rört förhållandet mellan nationell rätt och EG-rätt. Om regeringen inte håller fast vid denna princip riskerar den att minska trovärdigheten för Sverige när svenska ministrar i andra EU-sammanhang kraftfullt kan behöva hävda Sveriges och det svenska folkets intresse av att medlemsstaterna visar respekt för svensk grundlag och de principer som vårt grundlagssystem bygger på. Enligt Moderata samlingspartiet är regeringens agerande oacceptabelt och kan därför inte undgå kritik, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Enligt den ordning som gäller för stiftande av grundlag skall riksdagen i vår besluta en första gång om förslagen till grundlagsändringar med anledning av regeringens proposition. Då Moderata samlingspartiet i vissa centrala delar i föreliggande grundlagsärende föreslår alternativa lösningar, som avses träda i kraft den 1 januari 1999, bör riksdagen för tids vinnande uppdra åt konstitutionsutskottet att utforma lagtext i enlighet med våra förslag. Som grund för lagstiftningsarbetet bör ligga berörda utredningars väl genomarbetade lagförslag i de delar som motsvaras av Moderata samlingspartiets ställningstagande i denna motion.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens förslag till 1 kap. 10 § TF och 1 kap. 10 § andra stycket och 13 § och YGL i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen vid bilfall till yrkande 1, beslutar i enlighet med den lagtekniska lösningen i Barnpornografiutredningens förslag i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om effektiv brottsbekämpning och tillräckliga resurser till polisen och det övriga rättsväsendet i kampen mot barnpornografi,
att riksdagen beslutar ändra 7 kap. 7 § TF och 5 kap. 6 § YGL i enlighet med Barnpornografiutredningens förslag om konfiskering av barnpornografi m.m. i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar införa ett generellt arkiv för registrering och bevarande av konfiskerat material i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sambandet mellan barnpornografibrott och olaga våldsskildring,
att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 16 kap. 10 a § sista stycket brottsbalken angående undantagsregeln i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag till en teknikoberoende, generell yttrandefrihetsgrundlag efter mönster av bl.a. Europakonventionen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till grundlagsskydd för dator- och videospel i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar ändra 1 kap. 9 § YGL angående frivilligt grundlagsskydd för databaser i enlighet med Mediekommitténs förslag i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar ändra 12 kap. TF angående jurymedverkan m.m. i enlighet med 1993 års domarutrednings förslag i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens agerande i EU-frågan om införande av förbud mot indirekt tobaksreklam.
|
Carl Bildt (m) |
|
|
Lars Tobisson (m) |
Gullan Lindblad (m) |
|
Anders Björck (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Knut Billing (m) |
Birger Hagård (m) |
|
Gun Hellsvik (m) |
Bo Lundgren (m) |
|
Inger René (m) |
Karl-Gösta Svenson (m) |
|
Per Unckel (m) |
Per Westerberg (m) |