En mänsklig rättighet av stor betydelse för varje medborgare är den personliga integriteten. Ett starkt skydd för den personliga integriteten borde vara en självklarhet i ett rättssamhälle. Alla medborgare har rätt till skydd av privatlivet mot intrång från alla håll. Det må vara genom privatpersoners brottsliga angrepp, från en statsmakt med "storebrors"-ambitioner eller i medier genom publicistiska övergrepp.
I nu aktuella sammanhang är det särskilt angeläget att betona att medborgarna måste kunna skydda sig mot myndigheter med "Storebrorsfasoner" alltså med överdrivet intresse av att insamla och hantera så många uppgifter som möjligt om så många medborgare som möjligt och särskilt på känsliga områden.
I Sverige finns det ett klart behov av att göra en översyn av skyddet för enskilda personers privatliv med inriktning på att förstärka detta skydd och då även på medieområdet.
Den självklara utgångspunkten måste vara följande. Huvudregeln ska vara att ge skydd för den personliga integriteten inom den privata sfären. Undantag får sedan göras vid befogat samhällsintresse, då alltså personlig integritet måste få genombrytas.
I flera länder finns en lagstadgad personlighetsrätt, och Sverige borde överväga en svensk integritetslagstiftning. På mediesidan bör en sådan reglering kompletteras med den svenska modellen som bygger på en fungerande självsanering.
Under flera år har jag genom flera motioner försökt att lagstiftningsvägen åstadkomma förbättringar av skyddet för den personliga integriteten. Senast föreslog jag en generell integritetslagstiftning (se motion 1996/97:K430).
Problematiken kring integritetsskyddet har också aktualiserats i regeringen men dess hantering ger närmast en bild av dubbelmoral.
Å ena sidan har behovet av en förstärkning av skyddet för personlig integritet uppmärksammats inom Regeringskansliet. I en studie har man låtit kartlägga rättsläget i Sverige och ett antal europeiska länder. Därefter har i en särskild rapport till Justitiedepartementet rekommenderats en generell integritetslagstiftning. Å andra sidan har inget förslag presenterats av regeringen. Detta stämmer illa med justitieministerns offentliga och uttryckliga uttalande om behovet av ett starkt integritetsskydd för medborgarna. Detta står i bjärt kontrast till att regeringen i åtgärd efter åtgärd har minskat skyddet för den personliga integriteten. Så har skett exempelvis genom lagarna om personregister och hemlig kameraövervakning samt kommande lagstiftning om allmän kameraövervakning utan tillstånd även med dold kamera.
Allra tydligast framstår dubbelmoralen i integritetsfrågan mot följande bakgrund. I regeringens verksamhetsplan för 1997 har justitieministern angivit att en utredning med uppdrag att – förutom att kartlägga etiska regler för massmedier – förstärka skyddet för privatlivets helgd skulle tillsättas under våren 1997. Men så har ännu inte skett, trots att riksdagen uttryckligen överlämnat ansvaret till regeringen och krävt att regeringen skall vidtaga erforderliga åtgärder för att motverka publicitetsskador. Istället kommer nu lagförslag som undergräver skyddet för den personliga integriteten, nämligen förslaget till personuppgiftslag, och ännu värre blir det genom det redan signalerade förslaget till polisregisterlag.
Det nu aktuella regeringsförslaget till personuppgiftslag är undermåligt av flera skäl. För det första ger det ett sämre integritetsskydd än som finns i övriga EU-länder, och naturligtvis saknas all anledning för svenska medborgare att acceptera ett sådant rättsläge. För det andra torde lagförslaget strida mot EU-direktivet enligt många remissinstanser och experter. Dessutom kör regeringen fullständigt över Lagrådet som man annars helt litar på. För det tredje skulle det vara utomordentligt pinsamt om Sverige dras inför EG-domstolen i en tvist om personlig integritet, för att vi har ett sämre skydd än övriga och som vi dessutom kräver att få behålla.
Frågan om personlig integritet är ett omfattande, mångfacetterat och svårreglerat rättsområde. Därför är det särskilt angeläget att anlägga ett helhetsperspektiv och ta ett samlat grepp över problematiken. Det är både omotiverat och olämpligt med en särbehandling av nu aktuella delfrågor som faktiskt i hög grad berör medborgarnas personliga integritet. Vi lever ju inte heller på ett laglöst område eftersom det ju faktiskt finns både registerlag och datalag.
Mot denna bakgrund bör regeringen följa den enda rätta lagstiftningsordningen. Först fastlägger man den övergripande integritetslagstiftningen, vilket också stämmer med justitieministerns löfte enligt 1997 års verksamhetsplan. Därefter och i harmoni med den generella lagen kan lagstiftningen vid behov kompletteras med specialregler. Naturligtvis måste de svenska medborgarna ha ett integritetsskydd likvärdigt med övriga EU-medborgare. För övrigt måste det gå att uppnå en acceptabel balans mellan ett personligt integritetsskydd och en försvarbar offentlighetsprincip.
En översyn av det svenska skyddet för enskilda personers privatliv ligger helt i linje med FN:s förklaring och Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.
I Sverige bör införas en generell integritetslagstiftning för att förstärka skyddet för den personliga integriteten, och i avvaktan därpå är det naturligtvis orimligt att införa delreformer som verkar i motsatt riktning.
Slutsatsen blir då att regeringens förslag om personuppgiftslag bör stoppas helst genom återkallande från regeringen eller i vart fall genom avslag i riksdagen. Därefter bör regeringen återkomma – i rätt lagstiftningsordning – med en övergripande lagstiftning och sedan vid behov med detaljreglering.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår propositionen om personuppgiftslag.
|
Bengt Harding Olson (fp) |