Bengt Westerberg tillsatte under sin tid som socialminister en Kvinnovåldskommission. Den lämnade i juni 1995 konkreta förslag om hur kvinnofriden kan stärkas. Bl a föreslog man en konkret skärpning som gör det möjligt att döma fler för våldtäkt.
Det finns nu all anledning att se över lagstiftningen vad gäller sexualbrott och tänka igenom vilka ytterligare politiska åtgärder som behövs för att uppfylla målsättningen att även kvinnor skall uppleva en verklig personlig säkerhet i vårt samhälle. Därför är det förvånande och förkastligt att regeringen dröjer så länge med att förelägga riksdagen en proposition om kvinnofrid. Vi anser att propositionen måste föreläggas riksdagen detta riksdagsår.
Våldsbrotten mot kvinnor ökar sannolikt. Sedan 1987 har ökningen i genomsnitt varit 16 procent, från 12 693 fall 1987 av anmäld misshandel till 18 567 stycken fall 1994. Det är en alarmerande ökning.
En stor del av våldet är förknippat med våldtäkter. Dessa har också ökat i antal. Det är framförallt de fullbordade våldtäkterna som ökat där offret är en för kvinnan tidigare känd person.
Det finns mycket som kan göras för att förhindra att våldtäkter sker och för att omhänderta och behandla de kvinnor som utsätts för detta kränkande våld.
I Kvinnovåldskommissionen har idén om våldtäktskliniker tagits upp. I Uppsala finns redan ett sådant centrum kopplat till Akademiska sjukhuset. Där tar man emot och undersöker kvinnor som utsatts för våldtäkt och erbjuder dem krissamtal och en dygnet-runt-service. Liknande centrum bör kunna upprättas i övriga landet.
Ett bra sätt att förebygga våld mot kvinnor är att stödja den ofta tvärvetenskapliga forskningen kring våld mot kvinnor. Sådan forskning kan ge oss kunskap om mekanismerna bakom våldet och eventuella samband mellan exempelvis våldspornografi och våldtäkter.
Den s k Brottsofferutredningen undersöker bl a målsägandebiträdenas roll. Enligt vad en del källor befarar så skall utredningen pröva om det inte går att reducera stödet till målsägandebiträdena. Om så blir fallet vore detta ett stort steg bakåt.
Lagen om målsägandebiträde trädde i kraft i juli 1988 och sedan dess utvidgats två gånger till att omfatta fler brottsrubriceringar än sexuella brott. Lagen var en efterlängtad reform som fyllde ett uppdämt behov av stöd för många kvinnor i rättsprocessen. Domstolsverket har utvärderat reformen och finner att det ”är sannolikt så att reformen har gett vissa positiva effekter såväl på förfarandet under förundersökning som vid domstolen. Generellt har målsägandes ställning stärkts i olika avseenden vilket underlättat genomförandet av hela det rättsliga förfarandet.”
Lagen om målsägandebiträden är en mycket värdefull reform till stöd för alla de kvinnor som utsätts för brott av olika slag, i synnerhet vålds- och sexualbrott. Om regeringen överväger att dra ned på målsägandebiträdena av besparingsskäl eller andra orsaker är detta mycket olyckligt och vore ett steg tillbaka för alla de kvinnor som redan utsatts för våld och sexuella övergrepp. Det är viktigt att statens stöd till brottsoffer i form av målsägandebiträde framgent inte minskas.
Det är rimligt att Polisen ges sådana resurser så att det inom de större polisdistrikten kan finnas enheter som har som permanent arbetsuppgift att bevaka och bekämpa brott mot kvinnor. De resurser som är erforderliga för att uppfylla detta ändamål bör ges till Polisen.
Ordning i offentlig miljö gynnar oftast mer kvinnor än män. Den s k noll-toleransstrategin för polisarbetet med ett områdesbaserad arbetssätt gynnar kvinnor. En god civil ordning i offentliga miljöer, vid kollektivtrafik m m främjar kvinnors säkerhet.
Kvinnor skulle gynnas av att kunna känna säkerhet när de tar T-banan eller bussen sent en natt istället för att oroa sig för våldtäkt.
Folkpartiet har länge varit drivande i att motarbeta könsdiskriminering. En del av resultatet av det arbetet har varit införandet av JämO, jämställdhetslagen m m.
Sexuella trakasserier är ett stort och dolt problem. Under förra mandatperioden skärpte den dåvarande regeringen med Folkpartiet och Bengt Westerberg som drivande kraft jämställdhetslagen på flera punkter. Bland annat skall varje arbetsgivare verka för att ingen arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier, och enligt jämställdhetslagen är det förbjudet för en arbetsgivare att sexuellt trakassera en arbetstagare. Endast den sistnämnda bestämmelsen är dock sanktionerad med skadeståndsmöjlighet. Vi anser det rimligt att även den förstnämnda bestämmelsen skall kunna vara förenad med skadeståndsskyldighet.
Det är mycket viktigt att kvinnor som redan utsatts för sexuella övergrepp får en adekvat vård och omsorg. En viktig del, förutom det rent medicinska omhändertagandet, är rätten till terapi för att bearbeta upplevelserna och möjliggöra en återkomst till ett normalt liv. I dag är det tyvärr ofta förenat med stor kamp för att erhålla terapi.
Det är vår bestämda uppfattning att kvinnor som erfordrar terapi skall kunna erbjudas sådan inom rimlig tid och till rimlig kostnad. Detta bör omfattas av vårdgarantin.
Kvinnojourernas verksamhet ute i kommunerna har visat sig vara en ovärderlig resurs för kvinnor som utsatts för våld av olika slag. Signaler kommer nu om en förändring av kommunernas syn på kvinnojourernas verksamhet. Det ekonomiska stödet minskar och har i en del fall dragits in med hänvisning till att socialtjänsten kan klara att hjälpa de drabbade kvinnorna. Andra kommuner villkorar bidragen och har synpunkter på öppettider, verksamhetsprioritering m m. Man vill också inordna kvinnojourerna i kommunens verksamhet med anmälnings- och uppgiftsskyldighet. Detta är i strid med ursprungsidén för kvinnojourerna som bygger på ideellt engagemang och fristående från myndigheter. Genom denna fristående ställning har man möjlighet att nå alla kvinnor. Kvinnojourernas verksamhet måste därför få utvecklas och stärkas i linje med ursprungsidéerna och inte utsättas för administrativ klåfingrighet. Vi vill öka det ekonomiska stödet genom att låta kvinnojourerna stå fria.
Det finns många problem som ofta försvårar anmälan och utredning kring om ett brott har begåtts mot en kvinna. Ofta är kvinnan själv ambivalent och ibland t o m negativ till att vittna och anmäla. Genom att poliserna videofilmar vid ingripandet och filmar skador etc skapas bevisning som annars kan vara svår att få ställd utom allt tvivel. Fler patrullbilar bör utrustas med videokameror.
Det bör också övervägas om polisen kan få ta del av journalhandlingen från sjukvården (med övertagande av sekretessen) även om brottet inte ger mer än 2 års fängelse. Det kan bli ett helt annat bevisvärde med läkarutlåtande om skadorna än om ”bara” en polisman vittnar om skadorna. Medgivande från offret kan givetvis lämnas, men om hon senare ångrar sig kan inte materialet användas som bevis.
Prostitution är ett socialt problem. Vi vet att de flesta av de kvinnor som är prostituerade under barndomen har varit utsatta för sexuella övergrepp i någon form. Ofta är prostitutionen förknippad med drogmissbruk i form av tobak, alkohol och narkotiska preparat.
Forskningen kring prostitutionens orsaker är vid det här laget tämligen omfattande. Så kallade prostitutionsgrupper inom socialtjänsten i Malmö, Stockholm och Göteborg har under flera år bedrivit ett gediget kartläggningsarbete av prostitutionen samtidigt som de intensivt har arbetat med de prostituerade på fältet.
Studier från bl a Göteborg visar att sexklubbar ofta är inkörsporten till prostitution för många yngre kvinnor. I tider då arbetslösheten är hög vet vi att prostitutionen ökar. Det hänger samman med att det ofta är en akut ekonomisk kris som gör att flera tjejer som redan befinner sig i den marginaliserade kulturen, bland sexklubbar och droger, tar steget över till direkt prostitution. Ofta är steget till direkt prostitution inget tydligt steg, som det upplevs av de prostituerade själva. Det handlar snarare om en social stigmatiseringsprocess där många längs en glidande skala helt plötsligt befinner sig i prostitution.
Det är viktigt att samhället med flera typer av insatser bekämpar prostitutionen. Det går att använda en del av nuvarande lagstiftning för att försvåra för koppleriverksamheten och för prostitutionens undervegetation som sexklubbar och dylikt utgör genom gatuförordningen, hyreslagen, lokala ordningsstadgor m m. Motverkandet av sexuella övergrepp mot barn, mot arbetslöshet och kvinnodiskriminering och arbetet för ett jämställt samhälle och bojkotter av pornografi m m är andra mer övergripande åtgärder som krävs för att förhindra samhället och många människors uppfattningar om prostituerade på makroplanet.
Det är också viktigt att öka stödet till de prostitutionsgrupper som finns inom socialtjänstens ram och skapa förutsättningar för att utvidga deras arbete med polisen, sjukvården och andra berörda myndigheter. Det vore också önskvärt att det skapades en nationellt center som skulle ha till uppgift att sammanställa forskning, arbetsmetoder m m om prostitutionen.
Det finns en prostitutionsutredning som har lagt fram sina förslag. Det vore önskvärt att regeringen inte drog den propositionen som skall baseras på denna utredning i långbänk. Det har hänt för många gånger tidigare, bl a om kvinnofriden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen snarast bör förelägga riksdagen propositionen om kvinnofrid,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fler våldtäktskliniker,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att kvinnor får behålla sin nuvarande rätt till målsägandebiträden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en nollvision och lokalbaserat polisarbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka lagen mot sexuella trakasserier,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till terapi för våldtagna kvinnor,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat stöd till kvinnojourerna,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olika åtgärder som stärker kvinnornas situation i rättsprocessen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att bekämpa prostitutionen.1
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Eva Flyborg (fp) |
Bo Könberg (fp) |
|
Kerstin Heinemann (fp) |
1 Yrkandena 2, 6, 7 och 9 hänvisade till SoU.
2 Yrkande 5 hänvisat till AU.