Efter tre år av socialdemokratiskt regeringsinnehav befinner sig rättsstaten i kris. Tusentals ärenden ligger på hög hos polismyndigheterna – även sådana med känd gärningsman. Situationen i domstolarna visar upp en liknande bild. Antalet brottmål och tvistemål som inte har avgjorts efter 6 månader i hovrätterna har ökat med drygt 40 respektive 30 procent. I kammarrätterna finns närmare 6.500 skattemål som är äldre än 36 månader och på senare år har antalet socialförsäkringsmål som är äldre än 12 månader fördubblats!
En väl fungerande demokrati förutsätter inte bara ett väl fungerande rättssystem ytan också att medborgarna hyser ett gott förtroende för rättsstaten. Mycket tyder på rättsstaten också är i kris vad gäller medborgarnas förtroende.
Därför behövs en ny kurs för rättspolitiken.
Regeringens reformarbete företer en splittrad bild. Vissa förändringar är redan beslutade av riksdagen, som t.ex. rättshjälpen och ökade möjligheter för åklagare att strafförelägga. Andra har i praktiken förkastats av riksdagen, som prövningstillstånd vid överklagande och minskning av antalet nämndemän i många mål. Ytterligare förändringar utreds, som en kraftig minskning av antalet tingsrätter och sammanläggning av tingsrätter med länsrätter. Även om utredningsarbetet ännu inte är färdigt talar enligt vår uppfattning starka skäl mot en sådan förändring.
Vi ifrågasätter inte att rättsväsendet vare sig behöver genomgå organisatoriska förändringar eller alla förändringar som skett under senare år. Men utgångspunkten för organisatoriska förändringar måste vara en grundlig analys och en helhetssyn. En reform på ett rättsområde påverkar oftast verksamheten inom ett annat rättsområde. Utgångspunkten måste därför vara att ta ett samlat grepp över reformarbetet. Delreformer äventyrar lätt helhetsresultatet. Enligt vår uppfattning kan inte rättsväsendets problem lösas i separata steg utan att riktlinjerna för utformningen av det framtida rättsväsendet har slagits fast av riksdagen. En motsvarande inställning har också redovisats av såväl Riksrevisionsverket som Riksdagens revisorer. För att ge riksdagen möjlighet att ta ställning bör regeringen till riksdagen överlämna en skrivelse med riktlinjer för utformningen av rättsväsendets reformering. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
En väl fungerande demokrati förutsätter inte bara ett väl fungerande rättssystem utan också att medborgarna hyser gott förtroende för rättsstaten. Om medborgarna tappar förtroendet för rättsmaskineriet spelar det ingen roll om alla som arbetar i rättsmaskineriet gör sitt allra bästa.
I avvaktan på den samlade redogörelse från regeringen om utformningen av rättsväsendets reformering som vi menar är nödvändig måste enligt vår uppfattning några mycket angelägna åtgärder vidtas.
Läget för polisen är bekymmersamt. Antalet anmälda brott har ökat. Andelen uppklarade brott och antalet ärenden som redovisats till åklagare har minskat. Andelen uppklarade brott är nu nere i 25 procent. Räknas trafikbrott o.d. bort och ses till stölder och brott som drabbar enskilda personer är uppklarningsprocenten ca 10 procent.
Riksrevisionsverket har granskat polisväsendet och i en rapport redovisat vad RRV bedömt vara väsentliga hinder för ett effektivt resursutnyttjande. RRV har även föreslagit åtgärder för att undanröja hindren. Bl.a. har RRV pekat på att polisen har en svag arbetsgivarfunktion. Det har lett till att facken fått ett stort inflytande. Tjänstgöringslistor synes ibland ha som ledstjärna att ge maximal ledighet och så liten tjänstgöring som möjligt under kvällar och helger – då allmänhetens behov av polis är stort. RRV skriver: ”De turlistor som RRV har granskat är i alltför stor omfattning utformade efter personalens krav på bekostnad av verksamhetsintresset.” När Riksdagens revisorer i början av 90-talet genomförde en enkät bland poliser svarade 94 procent att organisationen är byråkratisk, trög och svårföränderlig. 69 procent menade att den enskilde polismannens kunnande och erfarenhet inte utnyttjades.
Enligt vår uppfattning är polisens problem inte i huvudsak ett resursproblem. Vi tror att ett mer effektivt resursutnyttjande går att uppnå genom att undanröja de hinder som RRV har pekat på. Det går naturligtvis inte att helt utesluta att ett ytterligare tillskott på sikt är nödvändigt för att uppnå acceptabelt resultat.
På senare tid har New York-polisens (NYPD) arbetsmetod – ”zero tolerance policing” (nolltolerans) – uppmärksammats i Sverige. NYPD:s strategi bygger i stort på en teori med professor James Q. Wilson som ursprung och vars grundtanke i korthet är att det finns ett samband mellan oordning och brottslighet. Polisen har fokuserat på ”quality of life crimes” (bl.a. ordningsbrott, vandalism, klotter, gatuprostitution och narkotikalangning) men utan att de grövre brotten har glömts bort. En utgångspunkt är alltså att små brott föder stora och att det bakom ”småbrotten” ofta finns grova brottslingar. Resultatet av den nya strategin har blivit att antalet mord nästan har halverats, att antalet rån, stölder och bilstölder har minskat med mellan 30 och 40 procent utan ytterligare polistjänster.
Ett projekt i Eskilstuna centrum med målsättningen att genom polisens minskade toleransnivå mot ordningsstörningar öka tryggheten och minska våldet har resulterat i att anmälda våldsbrott i centrum under veckosluten har minskat påtagligt. Antalet rapporter av förseelser mot knivlagen och alkohollagen har ökat medan antalet fall av våld eller hot mot tjänsteman har minskat.
Givetvis kan inte NYPD:s arbetsmetod direkt överföras till svenska förhållanden men enligt vår uppfattning förtjänar denna arbetsmetod stor uppmärksamhet från polisens sida och en bred utvärdering från forskarhåll. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
I samband med polisens omorganisation och nya verksamhetsinriktning får inte polisens utredningsverksamhet åsidosättas. Polisutredningarna är ju ett viktigt moment vid lagföring av brottslingar. Det finns idag oroande tecken på tilltagande brister på den polisiära utredningssidan. Allt pekar på att problematiken kräver inte bar ökad uppmärksamhet utan även verkningsfulla åtgärder. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett område som måste prioriteras ytterligare är kampen mot kriminella MC-gäng. Denna kamp är naturligtvis inte endast polisens. Alla myndigheter måste göra sina insatser. Kommunerna måste se till att plan- och bygglagen följs – flera av de anläggningar som MC-klubbar hyr eller äger har kommit till i strid med gällande regler. Skattemyndigheterna måste behandla gängmedlemmar med samma nit som andra samhällsmedborgare. Men även om andra myndigheter agerar mot de kriminella MC-gängen krävs ändå ytterligare resurser till polisen utöver regeringens förslag. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning bör en överföring ske från anslag A 20 i utgiftsområde 2 (Statens kontrollfunktion) med 45 miljoner kronor till anslaget A 1 i utgiftsområde 4 (Polisorganisationen) för intensifiering av polisens insatser mot de kriminella MC-gängen.
Åklagarorganisationen har genomgått en omfattande omorganisation och verksamheten börjar nu att fungera allt bättre. Under införandetiden uppkom dock allvarliga problem beroende på att ett uppdämt sparkrav måste infrias.
Dessa problem har nu kunnat mötas genom viss förstärkning av kanslistödet och en ökad datamognad hos personalen.
Åklagarverksamheten står dock inför två allvarliga problem som måste lösas. Det ena problemet hänför sig till åklagarrekryteringen. Regeringen har visserligen föreslagit ett trettiotal åklagaraspiranter, men detta antal är helt otillräckligt. Med hänsyn till aktuella pensionsavgångar blir nettotillskottet endast omkring tolv aspiranter och detta räcker inte för att reformarbetet skall kunna fortsätta med oförminskad kraft. Därför krävs ett nettotillskott om 30 aspiranter och alltså ytterligare omkring 18 aspiranter till en kostnad om cirka 6 miljoner kronor Detta resurstillskott torde också vara nödvändigt för att säkerställa satsningen på Ekobrottsmyndigheten (EBM) och bekämpningen av ekobrottsligheten.
Det andra problemet gäller tillkomsten av EBM, som splittrar åklagarorganisationen och verksamheten samt minskar kostnadseffektiviteten.
RÅ måste ha huvudansvaret för all åklagarverksamhet i hela riket. EBM skall sortera under RÅ och då även anslagsmässigt. Därför bör anslagen B 1 och B 2 slås ihop till ett och samma anslag. Om man så önskar kan EBM göras till en särskild anslagspost inom åklagarväsendets anslag. Genom den nu förordade integrationen av EBM uppnås renodling och kostnadseffektivitet inom åklagarväsendet.
För närvarande arbetar Domstolskommittén med ett utredningsuppdrag som kan innebära en mycket genomgripande förändring av svenskt domstolsväsende. Det gäller både sammanslagning av tingsrätter med länsrätter och minskning av antalet domstolar i första instans. Uppdraget från regeringen lyder ursprungligen att kommitténs förslag till ny domstolsorganisation på sikt skall medföra en avsevärd sänkning av det årliga medelsbehovet för domstolsväsendet – närmare bestämt med 200 miljoner kronor. Emellertid har regeringen i tilläggsdirektiv förklarat att det står kommittén fritt att lägga förslag som inte leder till så omfattande kostnadssänkningar.
Enligt uppgifter i media har Domstolskommitténs sekretariat beräknat att en sådan kraftig besparing som 200 miljoner kronor skulle förutsätta en minskning av antalet tingsrätter i Sverige från dagens 96 till 37, dvs. en minskning med drygt 60 procent! Ändå skulle inte besparing uppgå till mer än 175 miljoner kronor per år och förutsätta att läns- och tingsrätter läggs samman, att antalet rotlar kan minskas med 25 procent och att besparingen på lokaler kan uppgå till minst 50 miljoner kronor. Beräkningarna är naturligtvis behäftade med stor osäkerhet.
Folkpartiet liberalernas uppfattning är att en nedläggning och sammanläggning i den skalan inte kan komma i fråga. Vi är övertygade om att en sådan domstolsorganisation inte skulle erhålla det förtroende och lokal förankring som domstolarna måste ha i en rättsstat.
Brottsoffrens ställning måste stärkas. För närvarande arbetar en utredning som ser över de åtgärder som vidtagits de senaste tio åren. Utredningen beräknas vara klar vid årsskiftet och det ligger i utredningens uppdrag att föreslå de förändringar som behövs.
Vi vill bara här kort peka på några av de åtgärder som borde kunna övervägas.
Medling mellan brottsoffer och gärningsman. En frivillig verksamhet där offret bland annat får möjlighet att ställa direkta frågor till gärningsmannen och där brottsoffret ges möjlighet att berätta vilka konsekvenser och känslor som brottet har medfört.
Vittnesstöd med syfte att stödja målsägande och vittnen, att ge dem ökad trygghet i samband med rättegångar. Stödpersonen kan informera om rättegångsförfarandet, stilla oro samt hjälpa till att övervinna tvekan att vittna eller konfronteras med den åtalade.
Inrättande av samrådsgrupper i samtliga kommuner. I många kommuner finns idag fungerande samrådsgrupper för att förbättra myndigheters samverkan och arbete vid fall av misshandel eller sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Sådana samrådsgrupper bör inrättas i samtliga kommuner.
Videoteknik i rättegångar. Målsägande och vittnen upplever det mycket påfrestande att vid en rättegång möta den åtalade. En möjlighet att kunna delta i rättegången genom bild- och ljudöverföring skulle kunna hindra en ytterligare traumatisering.
Brottsofferjourerna gör ett mycket värdefullt arbete för brottsoffer. Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ) bildades år 1988. Förbundet har haft målsättningen att det skall finnas en brottsofferjour i varje polisdistrikt och detta mål uppfylldes i princip under år 1995. En brottsofferjour består av ett antal ideellt arbetande stödpersoner samt en brottsofferassistent/samordnare. Stödpersonerna är noggrant utvalda och får speciell utbildning. Under vägledning och samordning av en utbildad brottsofferassistent ger de brottsoffren hjälp. Assistenten har till uppgift att tillse att brottsoffret får kontakt med en stödperson men skall också svara för kontakten med allmänheten, polismyndigheten och andra resursorgan samt att vid behov slussa hårt drabbade brottsoffer vidare till rätt professionell instans. De flesta brottsofferjourerna (ca 90) har dock inte möjlighet att anställa någon brottsofferassistent och vid dessa utförs uppgifterna av en ideellt arbetande samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns en sådan assistent (ca 15 st.) sker finansieringen genom kommunala bidrag. För att möjliggöra anställning av en deltidsanställd brottsofferassistent vid fler brottsofferjourer anser Folkpartiet liberalerna att ett direkt statsstöd bör inrättas. Vi avsätter i vårt budgetalternativ 6 miljoner kronor motsvarande ca 50 halvtidstjänster (anslag F 4 Brottsoffermyndigheten).
På regeringens förslag har riksdagen beslutat om en ny rättshjälpslagstiftning som innebär ett rättsligt systemskifte genom att rättshjälpen blir ”generellt subsidiär till rättsskyddet”. Det innebär att den som har en rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella angelägenheten inte skall få rättshjälp. Inte heller skall den som med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft en rättsskyddsförsäkring kunna få rättshjälp. Den nya rättshjälpen träder i kraft den 1 december 1997 och beräknas på sikt innebära besparingar för staten med 200 miljoner kronor per år.
Folkpartiet liberalerna motsatte sig denna reform av flera skäl. Vi menade att den står i strid med den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna eftersom det där stadgas att staten skall ha det finansiella ansvaret för medborgarnas rättshjälp. Enligt vår uppfattning drabbar förändringen genom sina förändringar på familjerättsområdet i första hand lågavlönade kvinnor och vi menar att det finns stor risk att antalet tvister på det familjerättsliga området kommer att öka betydligt och att dessa kan bli betydligt mer komplicerade än de hade behövt om båda parter hade haft tillgång till juridiskt biträde från början.
Folkpartiet liberalerna anser att riksdagen bör upphäva beslutet om en ny rättshjälpslag. Vi har i vårt budgetalternativ avsatt pengar för de ökade kostnader som därmed kommer att uppstå för 1998 och följande år.
I likhet med regeringen gör vi den bedömningen att del av kriminalvårdens outnyttjade medel om ca 700 miljoner kronor kan omfördelas inom rättsväsendet. En sådan omfördelning innebär att kriminalvårdens anslag dras ned engångsvis men utan att den lägre anslagsramen påverkar planeringsramen. Enligt vår bedömning kan 494 miljoner omfördelas under budgetperioden 1998–2000 inom rättsväsendet varav 362 miljoner kronor 1998.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad strategi för rättsväsendets organisatoriska förändringar och om att rättsväsendets problem bör lösas i separata steg utan att riktlinjerna för utformningen av det framtida rättsväsendet måste slås fast av riksdagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att New York-polisens arbetsmetod ”zero tolerance policing” (nolltolerans) ägnas stor uppmärksamhet från polisens sida och en bred utvärdering från forskarhåll,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens utredningsverksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminella MC-gäng,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åklagarrekryteringen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Ekobrottsmyndigheten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts mot nedläggning och sammanläggning av tingsrätter och länsrätter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning,
att riksdagen beslutar att upphäva rättshjälpslagen (1996:1619) så att försämringen av rättshjälpen inte träder i kraft,
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
A 1 Polisorganisationen |
10 956 709 |
+ 45 000 |
|
B 1 Åklagarorganisationen |
634 605 |
+ 6 000 |
|
D 1 Kriminalvården |
3 376 390 |
– 50 0001 |
|
F 4 Brottsoffermyndigheten |
9 356 |
+ 6 000 |
|
F 6 Rättshjälpskostnader |
758 544 |
+ 65 000 |
1 Innebär minskat anslagssparande och medför ingen förändring i verksamheten.
|
Siw Persson (fp) |
|
|
Bengt Harding Olson (fp) |
Ola Ström (fp) |