Långsiktigt påverkas kriminaliteten mer av hur det övriga välfärdssystemet fungerar, mindre av hur lagbrytarna behandlas. Förekomsten av lagbrott minskas enbart tillfälligt av att lagbrytaren sätts i fängelse under en tid. Den avskräckande effekt som fängelsestraffet sägs ha gäller, enligt Vänsterpartiets mening, främst de människor som av andra orsaker ändå inte skulle begå brott.
Det är därför väsentligt att se kriminalpolitiken i ett helhetsperspektiv och förena ett generellt samhällsperspektiv med speciella insikter om orsaker till brott. En human kriminalpolitik måste ha sin utgångspunkt i en noggrann analys av de sociala villkor människor lever under. Kriminalpolitiken är nära kopplad till, eller en del av, rådande socialpolitik och de effekter den har för olika grupper i samhället.
De ökande klassklyftorna, segregationen i samhället, både inom skolan, bostadsmarknaden och arbetsmarknaden har tillsammans med neddragningar inom socialtjänsten skapat en grogrund för ökat missbruk och kriminalitet. Många av problemen måste åtgärdas främst med insatser som ligger utanför rättsväsendet. Men för de människor som i dag ändå hamnar inom kriminalvården är det oerhört viktigt att den utformas på ett sätt som kan bryta den kriminella banan.
En stor del av de unga som i dag blir föremål för åtgärder (eller brist på åtgärder) har i viss omfattning invandrarbakgrund. Det ställer nya och andra krav på insatser från socialtjänsten och kriminalvården.
Unga människor (under 18 år) som begår brott överlämnas i de allra flesta fall för vård inom socialtjänsten. Det är socialtjänsten som beslutar vilka insatser som skall sättas in. Socialtjänsten skall i sina bedömningar utgå ifrån vilket behov den unge har och då inte väga in några straffrättsliga aspekter (men även där finns brister, se vår motion om LVU). För detta har givetvis byggts upp en kompetens inom socialtjänsten och frågan ingår i utbildningen för socialarbetare.
Trots detta blir alltfler unga häktade eller satta i fängelse. En förklaring är att de senaste årens nedskärningar har medfört att socialtjänsten i mycket mindre utsträckning än tidigare kunnat erbjuda behandling under längre tid. Detta har givetvis inneburit att behandlingsresultaten blivit sämre. Unga människor, som tydligt visat att de är på fel väg och behöver hjälp, får inte det i den utsträckning som skulle behövas. Det har också inneburit att allmänhetens förtroende för vad socialtjänsten kan uträtta i dessa frågor har minskat avsevärt. I stället hörs alltfler krav på att de unga skall ställas inför rätta och dömas till fängelse.
Även domstolarnas förtroende för socialtjänsten har minskat. Det kan vara en anledning till att fler unga människor döms till fängelsestraff.
Inom Justitiedepartementet har en promemoria som behandlar frågor om påföljdssystemet för unga lagöverträdare utarbetats (Ds 1997:32). Förslagen som redovisas bygger vidare på principen att barn och ungdomar som begår brott i första hand skall bli föremål för åtgärder inom socialtjänsten. Men man vill även införa en frihetsberövande påföljd som skall kunna utdömas för brott som någon begått innan han/hon fyllt 18 år. Den dömde skall då vistas på ett s.k. § 12-hem som Statens institutionsstyrelse, SIS, ansvarar för. Straffet skall vara tidsbestämt och maximeras till 4 år. Detta anses vara ett sätt att förhindra att unga människor döms till fängelsestraff. Men även om det är socialtjänsten och inte kriminalvården som ansvarar för verksamheten anser vi att detta innebär att man återigen bygger upp ungdomsfängelser och att det är en oroväckande utveckling. Det som behövs istället för ungdomsfängelser är att utveckla socialtjänsten. Detta bör ges regeringen till känna.
De resurser som domstolarna kommer att ta i anspråk behövs för att utveckla behandling, för att kunna ge ungdomarna den hjälp de behöver. Men detta räcker inte. Dessutom måste metoderna för behandling vidareutvecklas.
Den allvarligaste kritiken mot förslaget är att det visar att man är beredd att acceptera att socialtjänsten, som byggts upp för att vara ett skyddsnät för människor, inte fungerar längre. I stället för att försöka lösa detta problem ger man upp och flyttar frågan någon annanstans i förhoppningen om att problemen därmed skall lösas. Det som nu måste göras är att utveckla socialtjänsten och se till att det finns resurser för att ta hand om unga som behöver hjälp och få en verksamhet som fungerar, innan det gått så långt att ännu fler av våra ungdomar utvecklat grov kriminalitet.
Frivården utgör en mycket viktig del av kriminalvården. Det är frivården som ansvarar för de alternativa påföljderna: skyddstillsyn, övervakning, samhällstjänst, kontraktsvård och den elektroniska övervakningen (s.k. fotboja). Den har dessutom ansvaret för de villkorligt frigivna. Omorganiseringen av kriminalvården kommer att innebära att samarbetet mellan frivården och den övriga kriminalvården stärks, vilket är oerhört viktigt för att en återanpassning skall komma till stånd. Men även samarbetet mellan frivården och andra myndigheter behöver utökas för att goda resultat skall kunna nås.
Den elektroniska övervakningen kommer att innebära att frivården får fler klienter och att programverksamheten måste utvecklas. Det är oerhört viktigt att frivården får tillräckligt med medel från kriminalvården för att täcka de ökade kostnaderna. Det är samtidigt också viktigt att ett ökat användande av fotboja inte medför att utvecklande arbete med andra alternativa påföljder minskar.
Frivården har en särskilt betydelsefull roll när det gäller kvinnor som begår brott, eftersom flertalet av dessa döms till påföljder under frivårdens ansvarsområde. Resurser måste satsas på att utveckla behandling och påföljder som är anpassade till kvinnors behov. Detta bör ges regeringen till känna.
Detta är oerhört viktigt eftersom kunskapen om detta område är mycket eftersatt inom hela kriminalvården. Kvinnor som begår brott är ofta i en situation där de själva är utsatta för olika former av kränkande behandling, t.ex. misshandel, och de har ofta ingen eller väldigt dålig självkänsla.
FN:s kommission för mänskliga rättigheter har vid ett flertal tillfällen kritiserat Sverige för förhållanden i våra häkten. Kriminalvårdsstyrelsen har redovisat vilka åtgärder som vidtagits med anledning av detta och har lämnat förslag till förändringar för att verksamheten vid häktena skall få en humanare utformning. De åtgärder som sedan har vidtagits är inte tillräckliga och vi anser att förändringsarbetet går för sakta. Att regeringen och Kriminalvårdsverket skall följa utvecklingen noga räcker inte. Det måste vara regeringens ansvar att Sverige följer FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Detta bör ges regeringen till känna.
Det innebär att regeringen också måste se över åklagarnas möjligheter att utfärda restriktioner och vidta förändringar syftande till att minska antalet häktade med restriktioner.
Verksamheten på häktena måste också utvecklas så att man redan under häktningstiden tar vara på möjligheten att påbörja insatser för att motivera och förbereda den häktade för ett liv utan missbruk och kriminalitet. Detta bör ges regeringen till känna.
Häktesverksamheten måste även börja arbeta med de häktade kvinnornas situation och behov, eftersom denna, liksom övriga delar av kriminalvården, är en klart mansdominerad värld. Den manlige internen utgör i dag den norm som allt är uppbyggt efter.
Det har blivit allt vanligare att ungdomar häktas. Vänsterpartiet anser att detta är en skrämmande utveckling och ett stort problem. Speciellt allvarligt är det för dem som är under 18 år. Häktesmiljön är inte lämplig för denna grupp och personalen har inte tillräcklig kunskap och kompetens för att bemöta ungdomarna på ett bra sätt. Därför vill vi att regeringen skall utreda möjligheten att i stället låta de häktade ungdomarna vara på låsta § 12-hem, t.ex. på utredningsavdelningar. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag om detta.
I dag minskar antalet fängelsedömda, framför allt på grund av ett ökat användande av den elektroniska fotbojan. Medelbeläggningen på fängelserna har nu sjunkit till 77 %. Ett antal anstalter skall avvecklas, samtidigt som en del nya platser skall tillkomma på s.k. stödavdelningar.
Ett nytt datasystem för ett effektivt utnyttjande av platserna håller på att införas. Vi anser att, även om det är viktigt med effektivitet, detta inte får innebära en återgång till samma höga beläggningssiffror som i början av 1990-talet. Vänsterpartiet anser att en alltför hög effektivitet medför stora nackdelar. Det måste finnas ”luft i systemet”: anstalterna får inte bli för stora och de måste ha spridning över hela landet. Det måste finnas möjligheter till individanpassade placeringar utifrån den intagnes behov och problematik. Fler anstalter är i dag specialinriktade på olika typer av brottslighet och har olika behandlingsmetoder, vilket vi anser vara positivt och kan leda till bättre resultat. Samtidigt är det viktigt att närhetsprincipen vägs in, även om den inte alltid behöver vara överordnad. Detta bör ges regeringen till känna.
Kriminalvårdens insatser måste ta sikte på rehabilitering, om fängelsetiden skall kunna bli en vändpunkt för den enskilde individen. Genom forskning vet vi sedan länge att fängelsestraffet i sig skapar återfallsförbrytare. Vi vet också att en fängelseplats på en sluten anstalt kostar mer än 1 miljon kronor om året. Att då inte använda strafftiden till behandling och återanpassning utan i stället bara se den repressiva sidan är oförsvarbart, både ur individens, samhällets och kriminalpolitiskt perspektiv. Kunskaper och metoder som rör förändringsprocesser måste därför utvecklas kontinuerligt inom kriminalvården. Insatserna skall syfta till att motivera och förbereda den intagne till ett liv utan missbruk och kriminalitet. I detta arbete spelar klient- och frivilligorganisationerna, med sina unika kunskaper och erfarenheter, en stor och viktig roll. Organisationernas verksamhet med klienter inom fängelserna skall uppmuntras, utvecklas och intensifieras. Huvudansvaret åvilar dock kriminalvården.
Kunskaper och metoder är dåligt utvecklade vad gäller kvinnliga brottslingar. Kvinnor har erfarenheter som i väsentliga avseenden skiljer sig från männens. Många har varit utsatta för våld och övergrepp, utnyttjats och förnedrats. Många av dessa kvinnor är också mödrar till barn som omhändertagits och detta skapar speciella problem. Samhällets och omvärldens dom drabbar ofta kvinnorna mycket hårt. Program och verksamhet/behandling anpassad för kvinnors behov måste utvecklas inom kriminalvården. Detta bör ges regeringen till känna.
Det finns fångar som är dömda till utvisning från Sverige efter avtjänat straff. De utgör en grupp som delvis har speciella problem vad gäller rehabilitering. Att de till stora delar saknar motivation för de olika behandlingsprogram, som är inriktade på en återanpassning till det svenska samhället är förståeligt, eftersom de ändå skall lämna landet. Inte desto mindre är rehabiliteringsarbetet viktigt för den enskilde individen.
En viktig fråga för att möjliggöra en återanpassning till samhället är utbildning. Vi vet att en mycket stor del av internerna saknar grundläggande kunskaper och har läs- och skrivsvårigheter. En stor del är dyslektiker, andra har inte kunnat tillgodogöra sig undervisningen under grundskoletiden, kanske p.g.a. besvärliga familjeförhållanden. Det är därför viktigt att ge de dömda en möjlighet att komplettera sina kunskaper. Hur skall de annars kunna ha en rimlig chans ute i samhället? Utbildning inom fängelser måste utvecklas. Detta bör ges regeringen till känna. Vänsterpartiet anslår i sin budgetmotion 12 miljoner kronor för detta ändamål.
Antalet dömda till långa fängelsestraff har ökat kraftigt under de senaste åren. Regeringens förslag om att avskaffa halvtidsfrigivningen även för denna grupp kommer att medföra att de långtidsdömdas antal ökar. Vänsterpartiet är motståndare till denna förändring. De långtidsdömdas situation är särskilt svår och de är ofta intagna på anstalter med extra hög säkerhet, vilket skapar ett speciellt klimat.
Påfrestningar och konflikter mellan dessa interner har ökat och våldet har trappats upp. På senare tid har flera interner mördats inne på anstalter. Det har i sin tur medfört att personalen höjer säkerheten ytterligare och diskuterar om fångarna skall vara i mindre grupper och inte få umgås fritt. Detta begränsar internernas liv ytterligare och risken för konfrontationer blir än högre. Vi börjar tyvärr närma oss situationer som liknar dem i amerikanska fängelser. Vänsterpartiet anser att en viktig åtgärd är att avskaffa 7 § tredje stycket i lagen om kriminalvård i anstalt. Denna paragraf tar ifrån långtidsdömda möjligheter till permissioner, vilket medför att kontakterna med omvärlden blir ytterst begränsade och möjligheten till återanpassning sämre. Det ökar frustrationen och därmed även våldet innanför murarna. Vi anser att, om inte riksdagen beslutar avskaffa denna paragraf, måste det åtminstone göras individuella prövningar för att denna restriktion skall få användas.
För att ytterligare möjliggöra rehabilitering och återanpassning till samhället och minska de negativa effekter, som vi vet att långa straff ger upphov till, anser Vänsterpartiet att en utredning bör tillsättas för att undersöka möjligheterna att använda den elektroniska fotbojan. Vi avser då att de långtidsdömda under slutet av strafftiden stegvis skall kunna slussas ut i samhället.
Antalet livstidsdömda har ökat kraftigt och benådningspraxis har drastiskt ändrats under den senaste tioårsperioden. Livstidsstraffet bygger i sin nuvarande form på att regeringen är den instans som slutligen, genom nådeinstitutet, bestämmer strafftidens längd.
Över en tioårsperiod har strafftidens egentliga längd vid livstidsstraff ökat väsentligt. Tidigare var genomsnittstiden vid livstidsstraff ca 8 år. I dag har en kraftig förskjutning skett och nådeinstitutet används alltmer sällan. De längre livstidsstraffen kan anses bero dels på en förskjutning i den allmänna debatten, dels på den brottsutveckling som finns i samhället i dag.
Den som i dag har internerats längst i Sverige har suttit i 17 år i fängelse och har fortfarande inte fått straffet tidsbestämt. Vi anser att det är orimligt att de som dömdes för brott för 17 år sedan får sin strafftid påverkad av vad som händer i dag utan hänsyn till hur verkligheten såg ut när straffen utdömdes. Det strider mot rättssäkerhet och mot principen att påföljdssystemen skall vara rättvisa och förutsägbara. Det strider också mot principen om domstolarna som den dömande makten. I stället får regeringen (ett verkställande organ) bestämma strafftidens längd.
Därför bör livstidsstraffet i sin nuvarande form avskaffas och ersättas med ett tidsbestämt straff. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med förslag om detta.
En relativt ny och växande grupp på våra anstalter är de psykiskt sjuka. Det är konsekvensen av en lagändring våren 1991 som ger en striktare definition av begreppet psykisk störning. Att andelen psykiskt störda som blir föremål för kriminalvård har ökat beror till viss del på den ofullbordade reformen om avveckling av institutioner för psykiskt sjuka. Samhället har inte gett dessa människor förutsättningar att klara ett värdigt liv ute i samhället och resultatet har blivit både ett ökat antal självmord och ökad kriminalitet.
Att antalet psykiskt störda på fängelserna har ökat innebär en större påfrestning på kriminalvården, både när det gäller utbildning av personal och utvecklingen av vård och behandling. Speciellt en kategori av de psykiskt störda vållar problem för straffverkställigheten. Det gäller intagna med personlighetsstörningar som tar sig uttryck i ett utåtagerande beteende, förhöjd aggressivitet och benägenhet för självdestruktiva handlingar. Dessa störningar ligger dessutom ofta bakom det brott de är dömda för. Många av dessa symtom skulle enligt tidigare praxis ha jämställts med sinnessjukdom och därmed föranlett sluten psykiatrisk vård. Att sluten psykiatrisk vård inte längre kommer i fråga beror på att tillståndet i allmänhet inte anses behandlingsbart och att psykiatrisk vård därför skulle vara verkningslöst – och att man därmed lika gärna kan sitta på anstalt!
Denna grupp far ofta illa under fängelsetiden och deras uppträdande inverkar många gånger negativt på behandlingen av andra intagna. Utvecklingen går nu mot att stödavdelningar med särskilt utbildad personal skall inrättas. En avdelning med 7 platser har t.ex. inrättats vid Huddinge sjukhus och ytterligare 84 platser planeras.
Vänsterpartiet anser att de psykiskt störda och sjuka inte skall dömas till fängelsestraff utan skall ha den vård som finns för ändamålet. Allt annat är inhumant. Även om personalen på stödavdelningarna har viss utbildning inom psykiatri är det långt ifrån den kompetens som finns inom institutioner särskilt avsedda för denna typ av vård. Vänsterpartiet anser att 1991 års lagändring var direkt felaktig. Därför bör den tidigare lagskrivningen återinföras. Detta bör ges regeringen till känna.
När det gäller utslussningen till samhället efter avtjänat straff har väldigt litet förändrats och den förändring som skett har gått åt fel håll. Alltfler släpps ut från fängelserna med en kasse med sina saker utan vare sig bostad eller sysselsättning. I de fall de lyckats få en bostad är det ofta i ungkarlshärbärge eller liknande, där risken för fortsatt missbruk och kriminalitet är mycket hög. Detta förhållande är inte rimligt. Det satsas resurser på rehabilitering, som sedan inte fullföljs utanför fängelsemurarna. Samarbetet mellan kriminalvården och övriga myndigheter måste därför förbättras. Det måste finnas en plan för hur det rehabiliteringsarbete som påbörjats inne på anstalten skall fullföljas efter avtjänat straff. Detta bör ges regeringen till känna.
De senare årens besparingar inom kriminalvården har inneburit att ambitioner om mer och bättre behandling på fängelserna inte har kunnat förverkligas som vore önskvärt. Kriminalvården har ett mycket stort anslagssparande och de tilldelade anslagen har inte använts. Personalsituationen med mindre personal har t.ex. medfört att fångarnas fritidsverksamhet ofta blir lidande och många aktiviteter blir inställda. Vänsterpartiet anser att det är en oacceptabel situation som kommer att försvåra den återanpassning till samhället som eftersträvas och att tilldelade medel skall användas.
Tillgången till behandling utanför anstalt (§ 34) har försämrats alltmer. Kommunerna ansvarar för kostnaderna för att behandlingen slutförs när verkställighetstiden tagit slut och kriminalvårdens kostnadsansvar upphör. Med dagens svåra ekonomiska situation i kommunerna är man inte positiva till ytterligare kostnader och därför genomförs inte behandlingen.
Vänsterpartiet anser att regeringen bör se över frågan om kostnadsansvaret för § 34 eftersom det är en behandling med goda resultat som bör användas i större utsträckning än i dag.
Det finns en grupp barn i samhället som nästan aldrig uppmärksammas och som många gånger ”faller mellan stolarna”. Det är barn med förälder/föräldrar som sitter i fängelse. Kriminalvården har inget ansvar för denna grupp. Ansvaret ligger på socialtjänsten men det är inte alltid som socialtjänsten anlitas.
Det är ofta en svår situation för barn att ha en förälder i anstalt. De förstår inte sammanhangen. Detta problem måste uppmärksammas och barnen måste ges möjlighet att bearbeta sin speciella situation och få stöd och hjälp. Arbetet inom kriminalvården med att förbättra besöksmöjligheterna med särskilda lägenheter inne på anstalten måste fortskrida. En målsättning måste vara att alla slutna anstalter skall ha en besökslägenhet. Där kan barnen få möjlighet att träffa sin mamma eller pappa under mänskliga förhållanden och under längre tid än vad den vanliga besökstiden medger. Vänsterpartiet anslår 10 miljoner kronor till detta arbete i vår motion Utgiftsområde 4 Rättsväsendet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utveckla socialtjänsten i stället för ungdomsfängelser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frivården bör utveckla behandling och påföljder anpassade till kvinnor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om häktesförhållanden och regeringens ansvar att se till att Sverige följer FN:s deklaration om mänskliga rättigheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att minska möjligheterna att utfärda häktesrestriktioner,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att påbörja behandlingsinsatser redan under häktningstiden,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i motionen anförts om att häktade ungdomar skall kunna vara på låsta s.k. § 12-hem,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att närhetsprincipen skall vägas in vid effektivisering av beläggningen på fängelserna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklande av kvinnors rehabilitering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbättra och utveckla undervisningen på fängelserna,
att riksdagen beslutar upphäva 7 § tredje stycket lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
att riksdagen – vid avslag på yrkande 9 – begär att regeringen återkommer med förslag om individuell prövning enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i motionen anförts om att avskaffa livstidsstraff och ersätta det med tidsbestämda straff,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att psykiskt störda och sjuka inte skall dömas till fängelsestraff,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fullföljande av rehabiliteringsarbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadsansvaret för vård utanför anstalt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om besökslägenheter.
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Alice Åström (v) |